Apornas planet (1968)

Hjälten i "Apornas planet" heter Taylor och är en rättfram, svåruthärdlig misantrop. Kanske är valet av honom som kolonisatör av främmande planeter galet, men nu är just det faktiskt hans uppdrag. När han en bit in i filmen får ett sår i halsen, som för en tid hindrar honom från att tala, är det kanske hans räddning. För vem vet hur länge omgivningen annars hade stått ut med hans cyniska svada innan de tystat honom för gott?

I början driver han genom rymden, nära ljusets hastighet, tillsammans med tre medpassagerare på en rymdfärja. De väcks ur sin hypersömn av att de kraschlandar i en sjö på en okänd planet. Omgivningen består av sand och bruna klippor, men atmosfären klarar att upprätthålla mänskligt liv. De räddar sig i land, och under tryckande hetta och med förnödenheter för tre dagar börjar de vandra i en riktning på måfå. 

Där öknen övergår till växtlighet upptäcker de spår av intelligent liv; fågelskrämmor, vid randen av ett odlat fält. Och bland grödorna vandrar primitiva människor utan talförmåga. Och ridande på hästar; engelskspråkiga apor, beväpnade med gevär och fångstnät. Det visar sig att färjan har kraschat på Apornas planet, där aporna är härskande klass och människorna infångas och behandlas som djur - vilket de ju också är. Våra hjältar hamnar efter en kamp i deras nät och förs till en by, där de separeras från varandra.

Taylor spelas av Charlton Heston, en filmstjärna av den klassiska, idealiska sorten, som är befriad från nonsens, nyanser eller svagheter. Allt han säger och gör kommer med en tvärsäkerhet, som gör honom till en drivande övermänniska, en sådan man ser upp till, och kanske hejar fram och följer, men aldrig skulle kunna identifiera sig med (om man inte är väldigt ung, osäker och formbar).

Jag antar att detta är vad som gör handlingen så intressant, när aporna studerar och plågar Taylor. Hans karaktär gör att man liksom nyfiket betraktar hans situation utifrån, istället för att sätta sig in i den och lida med honom. Vi väntar på vad han ska hitta på, när de berövar honom nästan all hans handlingskraft. Aporna har aldrig träffat på en sådan mänsklig intelligens, men på grund av att han inte kan tala, har han svårt att visa att han inte är ett djur som andra människor. Somliga apor vill studera honom och lära av honom. Andra ser ett hot och vill röja honom ur vägen.

Och för varje drag han gör kommer de med ett frustrerande motdrag. "Apornas planet" har några hyfsade actionscener, men är som bäst i striden om ideologier. Taylor blir som ett instrument i den större berättelsen om apornas planet och dess framtid, istället för den förväntade hjälte som ska befria den från dess tyranniska härskare. Är han den felande länken mellan människa och apa, eller en livsfarlig avart?

Till det yttre är filmen märkt av tidens tand. Apmaskerna ser okej ut på stillbild, men munrörelserna verkar hämmade av allt krimskrams runtomkring och replikerna förvrängs på sin väg igenom. Skådisarna (bl.a. Roddy McDowall, Kim Hunter och Maurice Evans) tvingas tala läspande. Skådespeleriet i sig är knappast modernt naturalistiskt, utan snarare en sen rest från det gamla studiosystemet. 

Men filmens retrofuturistiska charm har inte åldrats ett dugg, och den mörka Kalla kriget-stämningen tycks aldrig bli omodern (deprimerande nog). Apornas tidiga samhälle är en kul spegling av mänsklig medeltid och den idédebatt jag kan tänka mig rådde på den tiden. Varje apa är en egen individ och de skiljda ståndpunkterna väl uppbyggda. Till och med den mest reaktionära, människoföraktande hållningen blir begriplig när vi når den tillfredsställande överraskningen på slutet. Ett slut som jag älskar, och som ger vissa svar men ännu fler följdfrågor. Jag hoppas att just du är en av de få som får se det för första gången utan att känna till det på förhand. Själv var jag det inte.

Jag såg "Apornas Planet" på en gammal DVD som åkte med på semestern. Eftersom den firar 50-årsjubileum om tre år så kommer den så småningom att dyka upp i nya utgåvor överallt. Fram till dess får du leta efter den i sortimentet för köpfilm. Den är en av de största science fiction-klassikerna. Den borde med andra ord inte vara så svår att hitta. 

Jag har tappat orchen

Jag ska snart återuppliva filmtittandet och skrivandet därom, men jag har baske mig ingen tid och absolut ingen ork för närvarande. Jag har sett massvis med film under våren men annat än skrivande har pockat på uppmärksamheten. Nu står semestern för dörren och då ska orden flöda, jag lovar.

10,000 BC (2008)

Låt oss glänta på dörren till stenåldern, till året 10 000 före Kristus. Vi ser en tid fylld av trolldom och bestar, hjältemod och ondska. Det är de hårda männens tid, de som skyddar och dyrkar sina kvinnor som gudinnor. Födan är knapp och folket utspritt i små stammar som misstror varandra. För dem som inte kan hävda sig blir livet svårt - ja, rent av omöjligt. För att bevisa sitt värde tar man till muskelstyrka, den enda hårdvaluta som räknas, och tävlar om att fälla de största djur man kan finna. 

Och om tillvaron låter löjligt simpel så är regissören Roland Emmerich tidsandan trogen i sitt historiska fantasyäventyr "10,000 BC", för detta är hans löjligaste film. Den till och med bräcker hans tidigare bottenrekord, "Godzilla". Om du gillade den, så lär du gilla "10,000 BC". Den tillhör det fack som ingen vill tillhöra och dit få har tillträde; de filmer som helt oavsiktligt är roliga. 

Vad den än försöker sig på, så är den åtminstone konsekvent - här finns ingen ironi. Här finns bara stoicism varvat med de mest elementära av känslor. Den försöker tala till din inre grottmänniska, och just därför är den så rolig.

Allra mest löjligt måste livet ha varit för Yagahlfolket, de oborstade urtidsmänniskor som "10,000 BC" handlar om. De har varit knäppa nog att bosätta sig på en karg, vindpinad bergssluttning iklädda endast höftskynken. Hur får de vatten? Ingen aning, men vatten var kanske inte viktigt för människor 10 000 år före Kristus. Vem vet, vi kanske inte ens befinner oss på vår planet, för på Jorden fanns inga pyramider på denna tid. De byggdes ungefär 7400 år senare, även om denna film hävdar motsatsen. Mer om det senare.

En berättarröst berättar legenden om Yagahlfolket och deras prövningar. En dag blir nästan alla arbetsföra män, samt den mytomspunna, blåögda kvinnan Evolet (Camilla Belle), bortrövade av ett främmande folkslag - "de fyrbenta demonerna". Kvar är blott tre stridsdugliga karlar som lyckades gömma sig, och profetian säger att den som är värdig att leda Yagahlerna skall återbörda sitt folk till den karga bergssluttningen. Uppgiften tycks vigd åt vår hjälte D'Leh (Steven Strait), ungtuppen som fällde en alfa-mammut och enligt en annan profetia därför är ämnad att bli Evolets man. 

Om "10,000 BC" är rik på något, så är det just profetior. De tar aldrig slut. Vart han än går tycks D'Lehs varje handling uppfylla någon slags profetia. När han talar med en jättelik tiger är han en frälsare. När han ser månen skina på himlavalvet är han en annan. Jag slår vad om att han inte ens kan pissa på lägerelden utan att uppfylla någon profetia. Kanske ska han tacka sin lyckliga stjärna, för utan profetiorna hade han varit utan dragningskraft. Talets gåva saknar han. Någon utmanar honom: "Du ser för ung ut för att leda", och vad tror du han svarar? Jo, så här: "Jag är äldre än jag ser ut."

Urtidsspråket de talar är engelska med afrikansk brytning. Hur ska vi tolka det?

Om "10,000 BC" är fattig på något, så är det karaktär. Tillsammans med vännen/konkurrenten Ka'ren (Mo Zinal), pojkvaskern Baku (Nathanael Baring) och mentorn Tic'Tic (Cliff Curtis) tar den tappre D'Leh upp jakten på "demonerna". Okej, så vi har en hjälte, en vän/konkurrent, en pojkvasker och en mentor. Kan du gissa vilka som överlever och vilka som går åt? Om du har sett mer än en handfull stora äventyrsfilmer gissar du inte fel. Här kommer en annan utmaning att spara till efter filmen: Försök beskriva dessa rollfigurer med fler attribut än de redan givna. Om du kommer på mer än ett åt var och en måste du vara urtidsmänniska själv.

Åter till handlingen: Hjältarna sätter iväg efter kidnapparna. Spåret leder dem på en utdragen jakt söderut. Lyckligtvis kunde man 10 000 år före Kristus tydligen färdas genom hela klimatzoner till fots utan större möda. Filmen tar oss från snö, via djungel, till öken på vad som upplevs som några veckor. Pangaea var kanske ännu ett faktum, vem vet? I övergången från berg till djungel förklarar Baku för oss: "Det är varmt här." Varför säger han så? Ingen svarar, vilket ger mig utrymme att själv komma på en replik: "Baku! Sluta prata med publiken!"

Det är en händelserik strapats som ställer expeditionen inför tuffa prövningar. Enorma urtidsdjur - några drontar, en sabeltandad tiger - jagar dem under några actionsekvenser, men så klart är "demonerna" det stora hotet. De är i själva verket bara maskerade människor. Så fort maskerna åker av ser vi varifrån de härstammar, nämligen Egypten. Denna film är skamlös i hur den använder ett folkslag från en helt orelaterad tidsepok för att skapa arketypisk ondska. Se på deras ansikten och säg mig att de inte är onda. En av dem (spelad av Ben Badra, vars röst förvrängts så att han låter som en anonym telefonterrorist) fattar tycke för den vackra Evolet. Knäppt nog försöker han ständigt tala till henne, trots att hon inte begriper språket.

Sista akten är filmens bästa. Den utspelas i öknen, demonernas hemvist, och innehåller all den dramatik man kan önska sig av ett spektakel som detta. Det visar sig att egypterna förslavar främmande folkslag och bl.a. tvingar dem att bygga pyramider. Lyckligtvis har D'Leh lyckats samla på sig en egen här vid det laget, bestående av krigare från andra stammar han träffat och rekryterat under sin jakt. Nu ska de krossa slaveriet.

Inför slutstriden får D'Leh hålla ett litet brandtal, ett sådant som ska elda upp mannarna, ge dem mod och styrka. Det är mörk natt och han talar heroiskt om att förenas i "enighet" inför "övermäktiga fiender". Det är upplagt för ett fältslag. Men vad som sedan händer hade jag inte förväntat mig - i nästa scen smyger de in i slavlägret. Det har gått flera timmar och solen skiner. Jag vet inte vad brandtalet handlade om, men effekten av ett sådant brukar inte vara att förbättra smygande, och efter så lång tid lär peppen ändå ha passerat.

Kort och gott; manuset trotsar all beskrivning. Det är som ren upplevelse "10,000 BC" har sin enda potential. Och visst är den ljuvlig att beskåda. Den har några spektakulära vyer, vacker natur och för sin tid sjyssta CGI-effekter. Men det räcker inte. Urtidsdjuren rör sig klumpigt, och nattscenerna är uppenbarligen filmade under dagtid genom ett blått filter. Skådespelarna till och med kisar som om solen skiner dem rakt i ansiktet. Såna små detaljer gör att man ständigt rycks ur illusionen av att befinna sig i stenåldern.

När allt kommer omkring känns det helt rätt i en film som denna - en film som ständigt försöker ljuga ska inte drista sig att försöka göra någonting på riktigt.

Nej, "10,000 BC" lyder under en enda regel; känslan framför allt. Alla logiska sanningar är underställda detta, vilket i grund och botten gör hela filmen till en stor lögn, vilket förklarar att man skrattar på helt fel ställen. Hade jag anat en äkta strävan att göra en bra film hade jag lika gärna kunnat hylla den. Jag har inte tråkigt medan jag ser. Jag känner någonting, må så vara att det är helt oavsiktligt. Men tyvärr anar jag dollargrinet bakom varje historisk felaktighet, varje idiotisk detalj, varje rasistisk stereotyp och varje klyscha. Producenterna vet mycket väl att pyramiderna inte fanns 10 000 f.Kr. De bryr sig bara inte. Genom att tala till idioten inom oss tror de att de talar till oss alla, vilket gör deras målgrupp enorm. De vet vilken profit detta skulle kunna ge, och det är den enda sanning de behöver.

En oavsiktligt dålig film som är rolig är en sak. En oavsiktligt rolig film som medvetet är dålig är någonting annat. Om du väljer att se den, se den då med öppet sinne och var beredd på vad som helst. Och du; trotsa producenternas önskan och koppla på hjärnan, för det är då den kan bli riktigt kul.

Citizenfour (2014)

"Citizenfour" är ren dynamit; en omhuldad och laddad dokumentär om visselblåsaren Edward Snowden och det han avslöjade. Att den belönades med en Oscar på senaste Oscarsgalan känns helt osannolikt, men rättvist. Kanske hjälpte pondusen bakom namnet på den exekutive producenten Steven Soderbergh, eller kanske finns en viss leda, även bland USA:s konstnärliga elit, på den politiska maktens svek och megalomani. Detta är som en spionthriller om vår samtid, som blir läskigare för den som har tagit del av litteraturens mardrömsvisioner om vår framtid. Stämningen den förmedlar känns som en prolog till något som George Orwell skrev.

Om du inte vet; Snowden läckte hemligstämplade dokument rörande NSA - USA:s nationella säkerhetsmyndighet - och deras, ibland olagliga, signalspaningar på hela befolkningen. Han anklagades för förräderi och flydde landet. I skrivande stund lever han under asyl i Moskva.

Du kanske undrar vad som är så speciellt med just "Citizenfour" som vi inte minns från Snowden-affären 2013. Kanske ingenting, för den som följde pressen noga under denna period. Men då tog du bara del av allt på en intellektuell nivå.  Detta är ingen dramatisering, och ingen objektiv granskning. "Citizenfour" utspelar sig i lejonkulan, alltså det hotellrum där Snowden förklarade alltihop för ett par journalister (Glenn Greenwald och Ewan MacAskill), och en filmbesättning (ledd av Laura Poitras) som spelade in allt. Vi får se historiska händelser äga rum i realtid, och med alla obekväma sanningar kommer en stark paranoia. Även som publik känner man den, och när avslöjandet kommer ut i pressen växer den till svårhanterlig tyngd. Vi ser en pressad man som begriper att hans liv aldrig mer kommer att vara sig likt.

Filmen är mestadels en intervju med mannen i fråga, men inledningen ger oss lite matnyttigt bakgrundsmaterial, och vi får även ta del av begynnelsen till efterspelet. Hantverksmässigt är den inget revolutionerande, men detta är en av de dokumentärer där ämnet i sig är tillräckligt - allt annat är "overkill". Ett lyckat drag är den ambienta musiken, som understryker att paranoian vi känner är genuin.

Så jag såg "Citizenfour" med växande obehag, som inte mildras av hur NSA:s förespråkare försvarar sig; med hjälp av floskler om patriotism och säkerhet. De hävdar att befolkningen gladeligen frånsäger sig viss frihet för att få känna sig trygg. Snowden replikerar med att folket inte överhuvudtaget har någon aning vad dessa myndigheter sysslar med, och måste få bestämma sig med alla fakta på bordet. Han är resolut - han har grubblat färdigt, och oavsett priset tänker han fullfölja detta. För vilket val har han? President Barack Obama hävdar att Snowden borde ha gått genom de "rätta kanalerna", men inledningen visar hur man hanterar sån "internkritik" - den sopas undan tillsammans med kritikern i fråga. Skulle Snowden återvända till Staterna har han inget som helst rättsligt skydd. Han skulle få tillbringa en livstid i fängelse.

Snowden uppvisar mod, patos och självsäkerhet, men också ödmjukhet nog att förbli så anonym som möjligt. Han är den som till slut fick visselblåsning att handla om ämnet, istället för individen bakom ämnet. Det tog fler visselblåsare än vad som borde varit nödvändigt, men nu kan ingen i alla fall hävda att de ingenting visste. Och filmen om honom är en av årets bästa filmer.

"Citizenfour" finns på SVT Play i drygt tre veckor till när jag skriver detta. Därefter får du leta reda på den själv.

Sunshine (2007)

Efter "Knowing" blev blev jag sugen på att se om en annan film på liknande tema. Och där "Knowing" misslyckades att leva upp till sin potential, så kommer iallafall "Sunshine" mycket närmare. I många moderna sci-fi-äventyr har mänskan tämjt världsrymdens vidd och kan färdas ljusår på nolltid utan några större risker. "Sunshine" tillhör istället den mer realistiska skolan, där rymden är otillgänglig, tom och oändlig. Man kan säga att den är det ultimata hotet mot allting levande. Den är ingen plats för människor, och om existensen på kosmisk nivå går ut på att skydda sig mot denna tomhet, så är solen vår ständiga förkämpe.

Det är väl därför "Sunshine" är så hemsk: 50 år i framtiden är vår stjärna på väg att slockna, långt i förtid. Nu behöver den vår hjälp. Jorden befinner sig i ständig vinter och snart är livet över för alltid. Realistiskt sett är läget hopplöst, men i fiktionen är hoppet det sista som överger oss. Så alla länder lägger sina schismer åt sidan (vilket bara det framstår som ren science fiction) och börjar samarbeta för en lösning. 

En bemannad rymdfärja sänds mot solen för att atombomba den. Detta ska teoretiskt sett återantända stjärnan, men i praktiken finns inga garantier. Och som om inte företaget vore svårt nog kallas skeppet för "Icarus". Den som kan sin grekiska mytologi vet att det är att be om trubbel, och mycket riktigt - "Icarus" försvinner på färden mot sitt mål, utan att fullborda sitt uppdrag.

Skam den som ger sig. När "Sunshine" börjar är "Icarus II" redan på väg med åtta nya besättningsmedlemmar och en stor sköld mot solens strålning. Detta är sista chansen. I och med detta är Jordens fossila bränslen förbrukade, så någon "Icarus III" blir det aldrig. En tung börda åligger besättningen, och deras resa är en svindlande, psykologiskt förkrossande upplevelse rakt igenom. Danny Boyle står för regin efter ett manus av Alex Garland, en duo som delvis är en välsignelse, men i slutändan blir till något av en förbannelse.

Denna scen är helt enorm

Varför färjan måste vara bemannad får vi aldrig veta, men det hade inte blivit någon vidare film utan människor i centrum. Cillian Murphy leder den starka rollbesättningen, som alla kanske är orimligt unga och bildsköna, men som är så bra att man accepterar dem ändå. Murphy spelar Capa, världsledande fysiker som ansvarar för bomben. Resten av besättningen görs av skådisar som Chris Evans, Rose Byrne, Hiroyuki Sanada, Cliff Curtis, Troy Garity, Benedict Wong, och en av mina favoriter: Michelle Yeoh. Deras roller är inte direkt välskrivna, men poängen är att denna story är större än individens personliga särdrag.

Därför verkar det märkligt att de börjar käbbla sinsemellan, även om det är standard i filmer som denna. Men till saken hör att skeppsdatorn på "Icarus II" fångar upp en nödsignal så fort de passerat Merkurius. Signalen härstammar från - du gissade det! - "Icarus I". Vad som hände det första skeppet vet de inte, men de tänker inte riskera hela mänskligheten för ett räddningsuppdrag. Inte förrän dr. Searle (Curtis), den irriterande psykologen, kommer på tanken att de kan utnyttja kärnladdningen på "Icarus I" för att öka sannolikheten att uppdraget lyckas. Som han säger: "Två sista chanser är bättre än en."

Dr. Searles ståndpunkt är rimlig, men filmen förklarar aldrig vad som hindrar "Icarus II" från att testa sin egen kärnladdning först. Misslyckas den borde man kunna återvända och hämta den andra sedan. De börjar gräla om frågan, och de grälar om beslutet när det är fattat. För givetvis tar de omvägen förbi "Icarus I". Direkt börjar problemen hopa sig, och resten får du ta del av själv. "Sunshine" innehåller en hel del såna här laddade situationer, där besättningen måste väga risk mot potentiell belöning, eller måste ställa moral mot förnuft, eller måste välja den mindre av två onda ting. Allt medan skeppet stormar närmare sitt mål. 

På ett kosmiskt plan är "Sunshine" nattsvart, på ett mänskligt plan hoppfull, och inom ramen för denna story litet av båda. Konflikten är så maffig att filmen har potential att sälla sig till genrens största klassiker ("Solaris", "2001 - ett rymdäventyr", "Alien"). Tyvärr verkar Boyle och Garland ha insett det och gjort allt i sin makt för att skrytsamt hävda detta. De vet att vi alla består av lagrad, omformad energi från någon uråldrig supernova, så när "Icarus II" närmar sig solen låter de besättningen förstå att de närmar sig sin skapare. 

Detta är helt i sin ordning, men gör sig bättre underförstått än uttalat i en film som strävar efter realism och illusionen av vetenskaplig trovärdighet. Efterhand börjar tyvärr några i besättningen - dr. Searle framförallt - svamla om "mörker" kontra "ljus" i krystad dialog som aldrig skulle äga rum på riktigt. Och i sista akten faller allt platt, när "Gud" börjar nämnas vid namn. Detta för filmens undermening till ytan, på samma nivå som all action. Där bearbetar vi den som action - alltså med känslorna istället för tankarna - och det förmodat djupsinniga blir helt trivialt.

Otroligt synd, när filmen är så bra och tålmodig i uppbyggnaden.

Men "Sunshine" klaffar fantastiskt väl på actionnivån. Boyle är en visionär med en rent instinktiv känsla för bildkompositioner, och hans klippare (Chris Gill) är med på noterna. Hans musik (komponerad av John Murphy) är alltid väl vald, och förhöjer några av bilderna till sublima nivåer där de pockar på våra mest primära fasor. Se bara scenerna som utspelar sig på utsidan av skeppen. De säger på ett ögonblick allt vad denna historia egentligen handlar om, något som den bitvis töntiga dialogen gör allt för att sabotera. Gudskelov misslyckas den, och när idévärlden bakom "Sunshine" rämnar kan jag bara säga "Sayonara!" och njuta av färden istället.

Den finns i skrivande stund att hyra på Plejmo (tidigare film2home) för 29 spänn i en fin HD-version, men är annars lite utanför radarn för närvarande. Själv lånade jag den gratis & gott på bibblan. Jag fann en trailer men den var inte bara fantastiskt usel, den avslöjade, utan att överdriva, hela handlingen. Så leta upp den själv om du verkligen vill se den. Annars kan du bara ta mig på ordet och se "Sunshine" - den är värd det.

Knowing (2009)

Utan att fatta varför, satte jag mig häromkvällen för att se "Knowing" för andra gången. Det var inte en film jag älskade eller hatade när jag först såg den för sisådär fem år sedan. Jag har inte tänkt på den alls. Den var inte så dålig att den blev underhållande och den innehöll inget visuellt överdåd. Jag bara mindes dess idéer och handling, och insåg att den var sämre än den behövde vara. Någonting fanns där, en potential som lyste igenom men aldrig förverkligades. 

Ibland kan sånt bero på en själv. Man kan vara rastlös eller urholkad, eller man kan vara mätt på intryck för stunden, eller man kan vara trött och då kan ingenting riktigt tränga igenom.

Om så var fallet första gången, så gav jag nu "Knowing" en andra chans. Den förtjänar det. Den är mystisk, och jag gillar sånt. Så många andra filmer exploaterar sin mystik för att locka publik, bara för att sedan överge den och upprepa samma underhållning vi sett tusen gånger redan. "Knowing" har i alla fall modet att löpa linan ut. Ryne Pearson Douglas manus handlar om vissa grundläggande idéer, och låter berättelsen kretsa kring dessa ända till det hisnande slutet.

Så vad tyckte jag nu då? Tja, min åsikt är i stort densamma - "Knowing" är sämre än den behöver vara, och nu vet jag varför. Producenterna har anlitat ett par manusförfattare extra för att göra den mer underhållande - mer "filmisk" - och tjäna mer pengar. Detta är trots allt "big business". Juliet Snowden och Stiles White har skräck som specialitet och piffar upp grundstoryn med skrämmande, okända väsen. Deras betydelse blir inte klar förrän på slutet, och visar sig belägga filmen med ett lyckligt klingande slut, vilket känns falskt när man tänker på vad man just bevittnat.

Lyckliga slut lockar mer publik, och actionscenerna ger en viss spänning som kan användas i trailern för att piffa upp marknadsföringen och locka folk - fast på fel premisser. Detta är ingen actionfilm. Det börjar kännas tröttsamt att gnälla när en artistisk vision måste kompromissas för marknadskrafters skull, men sällan har det väl varit så smärtsamt som i "Knowing".

Så synd, så himla synd. 

Så, vad handlar den om? Prologen tar oss till 1959, där eleverna i en skolklass får till uppgift att föreställa sig hur världen kommer att se ut om 50 år. De ritar sina visioner på teckningar, alla utom den mystiska flickan Lucinda (Lara Robinson), som hör oupphörliga, viskande röster. Hon klottrar ett pappersark fullt med till synes slumpmässiga siffror - de siffror som rösterna meddelar henne. Alla alster läggs i en "tidskapsel" som grävs ned i marken för förvaring i 50 år, då framtidens barn skall få ta del av dem.

Detta inträffar 2009 under en ceremoni. Den unge gossen Caleb (Chandler Canterbury) får Lucindas siffror. Hans far, John (Nicolas Cage), professor i astrofysik och sörjande änkeman, tar sig en titt. Han upptäcker snart ett mönster - en del av numren är datum. På dessa datum inträffade svåra olyckor - katastrofer som krävde många människoliv. Även incidenter som inträffade efter tidskapseln begravdes finns där. Nine-Eleven, till exempel. Intill står dessutom ett annat nummer - det exakta dödsantalet, och det stämmer på pricken vid varje tillfälle. Några av datumen har ännu inte inträffat. Några av siffrorna är ännu oförklarliga. Och vad värre är - datumen är på väg att ta slut...

"Knowing" är ett mysterium som rör dessa siffror, och eftersom jag tycker filmen är sevärd ska jag inte avslöja något mer. Regissören Alex Proyas fängslar oss med sina bitvisa avslöjanden som pekar mot en större, svindlande förklaring. Gåtan är filmens ryggrad, och resten av grundstommen utgörs av ett familjedrama - Cage, hans son, systern och hans föräldrar, som han tappat kontakten med.

Det hade räckt så. Men för att tilltala en bredare publik finns här även utsmyckande actionscener - John försöker förhindra de katastrofer som ännu inte ägt rum - och skräck - hotfulla gestalter lurpassar utanför Johns och Calebs hus. Det är för mycket, så av varje element blir för litet, och de passar väldigt illa ihop.

Den filosofiska biten är värd en bättre film. Somliga avfärdar den som omodernt, religiöst trams, men fullt så enkelt är det inte. Är existensen deterministisk eller kaotisk? Finns en övergripande "plan", eller är det så att "saker bara händer"? Att våra mänskliga, individuella liv i viss mån är kaotiska är väl rätt självklart. En viss form av fri vilja existerar, vill åtminstone jag hävda. På det astronomiska planet är existensen dock betydligt mer gåtfull. Alla krafter som verkar ute i universum, påverkas de av någonting annat än varandra? Finns någon "medveten vilja" bakom? Jag tror knappast det, vilket skulle innebära att de bara påverkar och formar varandra, tills de en dag leder varandra till slutet. Slutet för existens efter existens, och till sist slutet för allt liv. Och inte ett förbannat dugg hade någon kunnat göra. Det var förutbestämt.

All denna existentiella ångest finns någonstans djupt i "Knowing", men den drunknar i all filmisk förförelse och ytlig, kristen symbolik. Nicolas Cages gripande insats i huvudrollen, Ryne Pearson Douglas kosmiskt skrämmande manus och Alex Proyas skickliga berättande hamnar i skymundan. Felet är producentens eller filmbolagets. Någon sådan högre kraft måste ha oroats för att publiken ska se "Knowing" och gå hem utan att må bra. Det gör mig beklämd, och jag tror vårt förutbestämda universum håller med.

"Knowing" finns på Netflix. Se den, och gör ditt bästa för att gilla den.

Himlen är oskyldigt blå (2010)

Hiskeliga lösmustascher och berusande sex, knark, kärlek och sommar. "Himlen är oskyldigt blå" berör allt det ovan nämnda utan att egentligen handla om någonting av det. Snarare, tycks det, handlar den om nostalgi. Den försöker tala till vår längtan efter tiden som flytt, och vår "förlorade oskuld" som flydde med den. Men om vi ska vara med på noterna krävs att vi var med under tiden som skildras. Jag, som missade 70-talet med en hårsmån, har inte min nostalgi förankrad i just det decenniet, och får därför ingenting gratis av denna film. Så jag kan bara borra ned mig i dess berättelse, och till mitt stora förtret ger inte heller den någonting gratis.

Det är en film om att komma till mognad, bli vuxen och ta ansvar. Som vanligt utspelas den under komprimerad tid - i detta fall under en sommar mitt i 70-talet - och får processen att kännas mer brådstörtad än vad som är realistiskt. För att bli vuxen måste den 17-årige Martin (Bill Skarsgård) "besegra" sin suput till far, som spelas av en ovanligt svinig Björn Kjellman, och befria sin förtryckta mor (Amanda Ooms). För att bli mogen denna uppgift vänder sig Martin till en annan fadersgestalt, chefen Gösta (Peter Dalle), knarkbaronen på Sandhamn i Stockholms skärgård.

Martin får sommarjobb på Göstas restaurang under sin sista sommar innan vuxenlivet. Under chefens vingar lär han sig om tillvarons skuggsida; vuxenlivets polerade fasad och korrumperade inre, som kombineras i en skön dubbelmoral. Sandhamn var vår konung Karl XVI Gustavs sommartillhåll under denna tid (en ung, halvdatoriserad Tjabo dyker faktiskt upp i en scen som fick mig att gnugga ögonen av häpnad), men också platsen för skumma, internationella knarkaffärer. Genom dessa krassa insikter lär han sig att stå upp för sig själv och konfrontera sin far och bla bla bla.

Jag hade verkligen kunnat bry mig om Martin, på samma sätt som jag brydde mig om Erik Ponti i Guillous "Ondskan". Denna historia är i grund och botten densamma, och den är bra på papperet och i förutsättningarna. Hantverket är skickligt med habilt skådespeleri och vykortsfoto varvat med dokumentärt ögonblicksfilmande. Vad som inte fungerar är de enskilda scenerna och hur de formar sin större berättelse. De är korta, lakoniska, avskalade till blotta kärnan och helt ogenomträngliga. Här finns liksom inget att greppa tag i, och historien redovisar händelseförloppet snarare än att ge det illusionen av äkta liv. Filmen hade kunnat vara spännande, gripande eller rent dråplig, men jag såg "Himlen är oskyldigt blå" med tilltagande leda.

Betrakta till exempel romansen som uppstår mellan Martin och den söta flickan Jenny (Josefine Ljungman) på Sandhamn, och förklara hur den helt platoniska dialogen de utväxlar i tre-fyra scener kan utvecklas till en ljuv kyss och äkta kärlek. Försök genom det vi ser förklara varför Martin dras till chefen Gösta och ställer upp på alla olagligheter. Försök förklara varför Göstas hustru dras till den mycket yngre Martin genom deras artiga dialog, vilket helt oförhappandes leder till att de båda har sex. Saker som dessa bara händer för att handlingen kräver det, men vi blir inget klokare på varför de hände.

Allt detta har kanske sin logiska förklaring. För den som formades av den frisläppta 70-talet är det kanske vardagsmat. För mig förblir det en gåta. Film är ett helt fantastiskt medium för att ta oss till situationer vi aldrig skulle kunnat uppleva i verkliga livet. Film är, som Roger Ebert sa, "en maskin som genererar empati", och det är filmarens (Hannes Holm) skyldighet att låta alla ha en chans att förstå och känna detta. Men det finns helt enkelt inga känslor i luften i "Himlen är oskyldigt blå", och om de finns någonstans ligger de djupt begravna i lager efter lager av nostalgi från en tid som inte var min.

"Himlen är oskyldigt blå" härjar obemärkt på Netflix under kategorin "Svenskt". Här finns mycket 70-tal i mode, rekvisita och musik, och om du går igång på sådant har du ljuv dåtid att ta del av här. Själv säger jag tack, men nej tack, och vänder åter blicken mot samtiden.