"Bränd" är en dramakomedi full av manipulation. Klass, elegans, känsliga män, sporadiska franska repliker, en frånvarande mästare vid namn Jean-Luc, närgånget foto på läckra måltider, nyanserade rollporträtt, och berättande i ett tempo som matchar restaurangkökens hets. Den försöker med alla konstens regler få mig att gilla den, och pinsamt nog lyckas den till slut.
Stjärnan heter Bradley Cooper, en skådis som i normalläge alltid utstrålar en sorts avspänd överlägsenhet. Om vi alla måste motbevisa våra utseenden, måste han motbevisa sin arrogans. I rollen som den amerikanske stjärnkocken Adam Jones - fostrad i Paris, nu verksam i London - behöver han bara skruva upp sin intensitet några varv för att hamna i sitt rätta element. Adam är människofientlig och vidrig, en Gordon Ramsay för de större salongerna, och Cooper är helt felfri i rollen.
Men såklart är Adam också en mästare på sitt värv, och filmer som "Bränd" - vilken jäkla titel va? - hittar i regel vägen till människan bakom det plågade geniet. Det här är en historia om försoning och den hårda vägen dit. Om att betala sina skulder. Om att låta andra människor komma en nära, och styrkan i att lita på andra. Om att det aldrig är för sent att börja om. Såna saker. Och det fungerar på mig, ta mig tusan, även om många andra lyckats värja sig. "Bränd" står sällsynt lågt i kurs på Rotten Tomatoes (i skrivande stund 29%).
Adams mål är att få en tredje stjärna i Michelins restaurangguide. Han har redan två, och den tredje skall fungera som en ursäkt till de vänner och kolleger han sårat under sina vilda år. (Och så klart ska den göra honom legendarisk.) Han har spenderat åratal i kylan, rensandes ostron, och detta ska bli hans comeback. Eftersom han manipulerar lika skickligt som han lagar mat, lyckas han erövra sin plats som chefskock på en gammal väns (Daniel Brühl) hotellrestaurang. Han skaffar sig personal i toppklass och skrider till verket.
Men eftersom filmen har många fler lektioner att lära så är Adams värsta konkurrent, Reece (Matthew Rhys), en nog så viktig aktör i spelet. Han får yttra några av de bästa replikerna, såsom "Du är beroende av dina känslor varje sekund av dagen" och "Mozart-Salieri intresserar mig inte längre". Emma Thompson spelar doktorn som Adam måste lämna blodprover till, men som snart ska hjälpa honom att komma tillrätta med sig själv.
"Bränd" känns länge som en gammal hymn till genialitet, men hamnar med sitt väl valda slut inte riktigt där. Den är absolut inte subtil, men regissör John Wells visar prov på god smak och rutin när han gör en tillrättalagd berättelse kul att följa. Och några överraskningar har den trots allt på lager. Somliga av rollfigurerna runt Adam är förvånansvärt väl utvecklade, trots att han verkar stjäla all deras tid och energi.
Som matfilm föredrar jag "Råttatouille", och som film om genier föredrar jag "Whiplash". Ändå är "Bränd" så medryckande och välspelad - Gordon Ramsay-utbrottet tidigt i filmen känns nästan dokumentärt - att jag rekommenderar den. Och vill Adam få sin tredje stjärna kan han om inte annat få den av mig.
Jag såg "Bränd" på Viaplay.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar