The Happening (2008)

M. Night Shyamalan skrev "The Happening" med Mark Wahlberg i åtanke, och hade oturen att få sin vilja fram. Inte för att Wahlberg är dålig, utan för att Shyamalan borde ha skrivit den åt Nicolas Cage. Ingen annan hade kunnat förbereda oss på hur fånig den är. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på den. I normala fall kan jag rätt väl avgöra när folk driver med mig eller inte. Samma sak gäller film. I fallet "The Happening" står jag dock helt svarslös.

"Vad spelar det för roll", kanske du undrar, "en dålig film känner du väl i alla fall igen?"

Uppenbarligen inte. Att jag skriver att "The Happening" är fånig betyder inte att jag tycker den är dålig. I både tonläge och bildspråk är den snarare... förvirrande. Och jag kan inte ens säga att det är oavsiktligt. Filmen handlar nämligen om en oförklarlig, plötslig förvirring hos folkmassor som leder till en epidemi av självmord. Och om en regissör vill involvera sin publik i en sådan historia, så känns förvirring som helt rätt metod för just "The Happening".

Det börjar i New York med en otäck scen: Folk på väg genom Central Park blir plötsligt desorienterade. De stannar upp. En kvinna på en parkbänk börjar tala förvirrat, varpå hon hugger sig i halsen med sin hårnål. På ett bygge en bit bort börjar arbetare efter arbetare falla till sin död från byggnadsställningarna högt ovanför. En kollega tittar upp och upptäcker till sin fasa att offren självmant går över kanten. Filmen kunde inte ha börjat bättre och följer den Shyamalanska traditionen - att låta publiken följa sina avskärmade rollfigurer genom ett mysterium, som leder till en större förklaring. Ofta med en speciell twist på slutet - se exempelvis "Sjätte sinnet" och "Unbreakable".

Filmen flyttar sig efter denna chockstart till Philadelphia, där NO-läraren Elliot (Wahlberg) undervisar klassen i mysteriet med miljontals försvunna bin landet runt. Ingen kan förklara vad som hänt, och klassen kommer till slutsatsen att det är ett naturfenomen: Det inträffar, gäckar naturvetenskapen och alla teorier om orsaken förblir precis det - teorier. Klassen är lyckligt ovetande om att någonting liknande just inträffat i Central Park, med skillnaden att det drabbat människor.

Lektionen avbryts av att rektorn träder in i klassrummet. Hon ber Elliot komma till ett sammanträde för hela lärarkåren, där de får reda på vad som hänt i Central Park. Det ryktas om ett terrorattentat, ett nervgift kanske? Skolan stängs för dagen och alla skickas hem. Folk är rädda och många flyr Philadelphia mot mindre tätbefolkade platser. Bland dem finns Elliot och hans fru Alma (Zooey Deschanel), samt hans kollega Julian (John Leguizamo) och dennes dotter Jess (Ashlyn Sanchez). De tar tåget bort mot ett nytt samhälle.

Strax därpå börjar folk ta sina liv i Philadelphia...

Fram till denna punkt är filmen illa spelad, men fascinerande och oviss med en ruggig domedagskänsla. Dess upplägg påminner om katastroffilmens, men den har en ovanlig stillhet över sig. Den saknar explosioner, oljud och allt som hör actionscener till. Mänskligheten dör med ett gnyende. Tåget stannar mellan två stationer och passagerarna tvingas promenera genom naturen resten av vägen. I början färdas många tillsammans, men gruppen förgrenar sig snart och blir allt mindre. 

Den gängse teorin blir sedermera att naturen har börjat skapa ett nervgift som påverkar människor. Så fort folk samlas i för stora grupper utsöndras giftet och sprids med vinden. Filmen utvecklar sig till en resa bort från civilisation och gemenskap, mot natur och isolering från varandra. Och filmen kommer med en bihandling om den frostiga relationen mellan Elliot och Alma. Det vi fruktar är att de också skall skiljas, och vad är då meningen med allt som livet ger?

"The Happening" utspelar sig mestadels utomhus. Shyamalan utnyttjar skickligt blåst som sveper över fält och skog för att visualisera hotet mot människan. Det finns ett avstånd mellan rollfigurerna, även när de befinner sig intill varandra. De talar knappt längre med varandra, men i sättet de ser på varandra anar man ett vemod och en längtan efter en samhörighet som gått förlorad.

Shyamalan är en egensinnig filmskapare, och jag gillar verkligen hans poänger här. Jag kan dock inte berömma hans stundtals klumpiga sätt att framhäva dem. Till exempel när Julian lämnar sin dotter åt Elliot och Alma för att leta efter sin hustru. Alma tar hennes hand, varpå Julian utbrister: "Ta inte hennes hand om du inte menar det!" Jag kan knappt låta bli att skratta. Jag menar, vem säger så? Repliker av samma kaliber återkommer filmen igenom, och de kommer aldrig naturligt, utan snarare från Shyamalans strävan att inte låta oss missa budskapet.

Ibland är dialogen så illa skriven och levererad att jag inte kan avgöra om den är ironisk eller ej. Andra gånger är humorn helt klart frivillig. Som till exempel i den ökända, hånade scenen där Wahlberg talar med en krukväxt för att hålla den lugn, medan han långsamt närmar sig den. När han kommer så nära att han kan röra den, upptäcker han att växten är gjord av plast. *Ragadish!* Okej, kanske inte jättekul, men det är så uppenbart ett skämt - scenen har ju till och med en "punchline" - att jag häpnar över att världen inte verkar ha förstått det.

Å andra sidan har humor ingenting i denna film att göra. Shyamalan får skylla sig själv. Hans tonläge skiftar konstant och därför vet vi i publiken inte heller hur vi skall svara emotionellt. Således svarar vi inte alls. "The Happening" verkar nästan gjord för tidigt, medan inspirationen ännu flödade, långt innan Shyamalan riktigt bestämt sig för vilken av alla sina visioner han skulle följa. 

Vi får heller ingen hjälp av hans bildspråk. Överdrivet ofta väljer han att filma sina rollfigurer i extrem närbild. Det ger scenen i fråga ett närmast komiskt utgångsläge, även under de mest dramatiska omständigheter. Ambivalensen förvirrar oss. Hur ska vi reagera? Det är frustrerande, för Shyamalan kan vara en oerhört ekonomisk filmskapare. När allting funkar bra kan han med små medel plötsligt förstöra vårt intresse - bara för att snart väcka det igen.

Det finns kanske en tanke bakom allt, en tanke om att den närgångna kameran kan föreställa naturens osynliga hot, eller bla bla bla. Han kanske filmar dem så närgånget för att isolera individen visuellt från gruppen och på så vis ytterligare betona temat? Bla bla bla. Rollfigurerna kanske talar konstigt för att de är socialt missanpassade och isolerade av naturen. Och när naturen dödar större människogrupper så överlever enstöringarna. Bla bla bla. Kanske vill Shyamalan kommentera människornas isolering från varandra i det 21:a århundradet, eller bla bla bla.

Ledordet är "kanske". Man kan aldrig vara säker på någonting vad gäller denne man. Det finns en underlig dissonans i de flesta av hans filmer. Somliga framhåller "The Happening" som en av de sämsta filmerna som gjorts, men det tycker jag är struntprat. Jag rekommenderar den - med reservation. Jag tror att upplevelsen kommer att ge dig åtminstone någonting. Det udda är att jag inte kan garantera vad det är.

"The Happening" vill få oss människor att kontemplera vår plats i det större sammanhanget, men får oss minst lika ofta att istället grubbla över Shyamalans kompetens. Ibland är den skrattretande, ibland... finns det något där. Ibland i en och samma scen. Han vågar ta risker och det gillar jag. Vare sig det gäller handling, intention eller resultat fortsätter han att gäcka oss år efter år. Han är som en reinkarnation av Ed Wood och Alfred Hitchcock, som kämpar om herraväldet över en och samma kropp.

Och hans "The Happening" finns att se på Viaplay.