Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

En direkt uppföljare till den dystopiska scifi-rullen "The Maze Runner" från 2014. De överlevande deltagarna från labyrintexperimentet har lämnat W.C.K.D.:s skyddade anläggning och upptäckt en värld i ruiner. Solstormar har förvandlat planeten till en stor öken. En pest som kallas "Flamman" zombifierar befolkningen undan för undan. De kvarvarande samlar sig i små enklaver och beter sig som barbarer eller civiliserade psykopater.

Thomas (Dylan O'Brien) - hjälten från första filmen - och hans vänner har knappt flytt förrän de omhändertas av en ny organisation som ger dem mat och skydd i en ny, högteknologisk bas, misstänkt lik den som de just lämnat. Till deras stora förvåning upptäcker de en mängd andra ungdomar, som visar sig ha flytt från andra liknande labyrinter. Överhuvudet, som lystrar till namnet Janson (Aidan Gillen), verkar riktigt reko - ja, nästan för reko. När Thomas är så fientlig mot honom misstänker jag att han tjyvläst manuset på förhand och sett vad Janson är för en typ.

Varför låser de dörrarna till sovsalarna på natten? Och vart har de fört Teresa (Kaya Scodelario), Thomas vän och presumtiva flickvän från förra filmen? Thomas börjar misstänka att de har blivit fångar på nytt, men har svårt att övertyga sina vänner.

Han allierar sig med Aris (Jacob Lofland), en överlevare från en annan labyrint, som när samma misstankar som honom. Och minsann: Under en otillåten nattvandring snubblar de över ett labb där ungdomar töms på blod och lämnas att dö - med syftet att skapa ett botemedel mot "Flamman". Runtom i lokalen ser de en välbekant logotyp: W.C.K.D. (vilket företag väljer att kalla sig själva "wicked"?). De spionerar på ett holografiskt samtal mellan Janson och Ava Paige (Patricia Clarkson), W.C.K.D.:s överhuvud. Och de inser med fasa att de åter är i klorna på sina gamla plågoandar.

Så, varför denna charad? Ännu ett test? Det här är bara för mycket...

Och det är bara början. Filmen skildrar en lång (filmen varar drygt två timmar), actionspäckad flykt med grumligt mål. Thomas lyckas samla sina kompisar i grevens tid och flyr byggnaden. Han har hört talas om en rebellgrupp av labyrintöverlevare (jag trodde aldrig jag skulle få använda det ordet), kallad "Högerarmen" bland bergen i horisonten. Det känns som ett delmål, men dit skall de, även om han har svårt att övertyga sina vänner, för det psykologiska spelet är oviktigt när handlingen har sina krav. Filmen leder dem under och ovan jord, och de springer och springer undan zombies, banditer och W.C.K.D., i en medryckande, visuellt häpnadsväckande jakt som känns precis så utmattande som den borde. Världen består av sand och ruiner efter enorma skyskrapor. Solen bränner och i skuggorna lurar zombies smittade av Flamman. Och deras mål är kanske bara en hägring.

Tar man filmen scen för scen kan jag inte klaga. Tyvärr finns en övergripande handling också. Vad är det för briljant, omvälvande budskap som nödvändigtvis måste åskådliggöras här? Ju mer manusförfattarna bökar runt i idévärlden runt labyrinten, desto mer rör de till det. Det bästa hade varit att i slutändan inte ge någon förklaring alls. Motivet bakom en sådan bisarr, omöjlig, omänsklig och meningslös konstruktion kan aldrig vara rationellt. Men rationalitet är precis vad vi får. För varje förklaring filmskaparna försöker ge, blir de oss två nya skyldiga, och de slutar aldrig att försöka.

Resultatet av detta skiner igenom i "Maze Runner: The Scorch Trials" universum. Den är fylld av lösryckta element från allehanda dystopiska förebilder som "Mad Max 2: The Road Warrior", "The Omega Man", "28 dagar senare", "Vägen" och "Dawn of the Dead". Rollfigurerna besöker flera platser som inte verkar tillhöra en enhetlig värld. Hur kan högteknologiska underverk som W.C.K.D.-basen ännu existera i en utplånad värld? Hur påverkas människorna av "Flamman"? Hur kan mänskliga samhällen leva intill kolonier av rasande zombies? Hur överlever de i en värld utan växtlighet? Vilket år är det? Befinner vi oss på jorden? Eftersom världen inte ser ut som vår, behöver vi veta hur den fungerar.

Filmen riktar sig till en yngre publik än vad man kan tro av tonläget. De centrala rollerna är mestadels sympatiska, men inget vidare kul att följa på det psykologiska planet. De består av simpla ideal och karaktärsdrag, och utvecklas föga under resans lopp. De bryr sig inte om världen, utan bara om varandra. Därför förblir världen en rörig fond utan egentliga spelregler. Allt som står på spel är rollfigurernas omedelbara säkerhet. Vi följer deras historia på det allra mest ytliga, sensationella planet. Där är filmen så skickligt hopfogad att den fungerar, och de unga skådespelarna är så skickliga att de klarar att sälja varje situation trots att den bara består av klyschor.

De klarar dock fortfarande inte att maskera den hopplösa expositionen. När Minho (Ki Hong Lee), bästa vän till Thomas, säger till Thomas i förtroende att han absolut inte vill bli som ett av laboratorieexperimenten de fann, så tigger han om att bli just det. Och när en i kompisgänget snubblar över en komradio med direktkontakt med W.C.K.D., så... ja, just det.

"Maze Runner: The Scorch Trials" kommer och går. Efter filmen förblir man den man var, tillfälligtvis för trött för att tänka, och det man upplevde är bara trötta gamla känslor. Det är därför den usla handlingen blir så avgörande för en film som denna. Storyn är allt vi kan bära med oss i efterhand. Här finns ingenting att hämta, och när jag sitter och skriver dessa ord är det med en tilltagande leda, du vet, såsom man kan känna när man tänker på saker utan innehåll.

Slutet kommer med ett löfte om en uppföljare på precis samma sätt som "Rymdimperiet slår tillbaka". Hur länge ska detta hålla på, undrar jag, och minns några ord som Morrissey sjöng på 90-talet: 

"The sun burns through to the planet's core

but it isn't enough, they want more"

---

Jag hyrde "Maze Runner: The Scorch Trials" på Plejmo.