Om inte annat, så kan "Into the Grizzly Maze" i alla fall stoltsera med ett rekord: Aldrig förr har jag väl sett en film med tre "z" i titeln. Ställer du dem på rad - "zzz" - så får du ett universaluttryck för sömn. Jag hade kunnat vinna billiga poänger på det, men det låter jag bli. Denna skräckthriller må vara kass, men tråkig blir den aldrig. Den klipper friskt fram och tillbaka mellan olika storytrådar, larmar, gör sig till och ser till att hålla dig på alerten. Eftersom jag tittade okristligt sent fick jag konstant fingra på volymknappen för att inte väcka grannskapet eller missa att där fanns ett ljudspår. Upplevelsen blev nästan interaktiv.
"Into the Grizzly Maze" är en gammaldags machofantasi (se på trailern, hör dialogen), helt befriad från ironi, om en återgång till jägarsamhällets mentalitet. Den lanserades för VOD-tjänster, vilket förklarar den billiga presentationen. Regissören (David Hacki, som har "Saw V" som främsta merit) överanvänder en vy över skogsområdet där filmen utspelar sig. Denna är åtminstone delvis skapad i dator. Resultatet imponerar inte. Vyn utnyttjas som en slags visuell andningspaus och fick mig att fnittra till varje gång den dök upp, som om de billiga molneffekterna vore lustgas eller nåt.
Nästan hela filmen utspelar sig till skogs, och det lilla urbana inslaget i inledningen har nästan lika fientliga, rovgiriga övertoner som de senare jaktscenerna. Berättelsen börjar med Rowan (James Marsden), den missförstådde grubblaren, som återkommer till sin hemstad i Alaska efter ett fängelsestraff. Han har blivit lejd att söka efter sin gamle vän Johnny Cadillac (Adam Beach), som illegalt har väglett två jägare in i traktens grizzlylabyrint, där de alla har försvunnit.
Samma kväll som Rowan kommer hem hamnar han dock i bråk efter ett krogbesök och arresteras, bara för att släppas fri på väg strax därpå. Polisen som omhändertar honom är nämligen hans bror, Beckett (Thomas Jane), som han har lite gammalt groll med. Exakt vad det består i är oklart, men det behövs uppenbarligen för karaktärs- och relationsutvecklingen. De är inte direkt glada att ses igen efter många år. Och samma sak gäller alla män i denna film - de är alla riktiga jägare med något otalt med någon annan.
De behöver uppenbarligen alla få tampas med björnar för att utvecklas, om de inte går under i processen. Så Rowan beger sig ut i skogen själv för att utvecklas.
Onda björnjägare härjar i skogarna runt samhället och elaka timmerhuggare avverkar oskyldiga träd olagligt. Björnarna känner sig hotade och är självklart förbannade. Ett särskilt bastant exemplar (spelad av Little Bart, eller Bart the Bear II som han också kallas) har fått nog och ger sig ut på mänskojakt bland de som varit dumma nog att bege sig ut i det vilda. Till saken hör att Becketts flickvän Michelle (Piper Perabo), den dövstumma miljörättsaktivisten, är en av dem. Således måste Beckett ut och rädda henne. Av någon anledning hakar läkaren Kaley (Michaela McManus) på. Eftersom de tre självklart råkar på Rowan blir de fyra; två män med varsin kvinna att beskydda.
Dessa fyra leder berättelsen vidare, om än de båda stackars kvinnorna har minst sagt ovälkomna roller att fylla. Michelle blir en belastning redan innan hela gänget hunnit samlas, eftersom hon snubblar in i en björnfälla hon själv har gillrat och skadar sig. Tur att Rowan dyker upp och kan rädda henne. Säg mig: Om hon är en sådan björnvän, varför gillrar hon skadliga fällor? Läkaren Kaley hinner vara med några scener och etablera romantiskt intresse för Rowan, innan hon i ett ofrivilligt komiskt ögonblick skadar sig så illa att hon inte längre kan gå. Resten av filmen är hon onödigt bagage med sentimentalt värde.
Polischef Sully (Scott Glenn) kontaktar björnjägarexperten Douglass (Billy Bob Thornton), som en gång var vettig men blev smått vriden efter en nära döden-upplevelse med en grizzly. Nu dödar han dem för nöjes skull, eller kanske i förebyggande syfte. Han går sin egen väg genom skogen och fungerar emellanåt som falskt alarm när det övriga gänget känner sig förföljda.
Douglass mordiska inställning ställer honom i dålig dager hos Beckett, som älskar "sina" björnar nästan sjukligt och vill beskydda dem. (Det är väl fästmön Michelle som gjort honom så svag och human.) När Beckett inser det allvarliga i situationen slänger han dock sitt bedövningsgevär och lämnar det i mossan. Vilket slöseri, kan man väl tycka, men jag antar att han vill visa att han åter blivit en man. Vad synd då, att han inte tog ett extra skarpladdat gevär som backup.
"Moder natur slår tillbaka", säger Douglass vid ett tillfälle och blottlägger filmens underliggande budskap, vilket resulterar i att filmen inte längre har något. Det skadar ju inte, men röjer en helt obefogad stolthet hos manusförfattarna (Guy Moshe och J.R. Reher). Reher har sagt att han ville göra en "Hajen" på torra land. Hans ambitioner syns i filmens idéer om upplägg och persongalleri, men lyser med sin frånvaro i utförande. "Into the Grizzly Maze" är en skitfilm. Underhållande, jodå, men på fel ställen och av fel anledningar.
Regin är under all kritik. Alla actionscener är så fragmentariska och sönderklippta att man inte begriper vad som händer. Den angripande björnen syns nästan aldrig på bild samtidigt som den jagade. Istället klipper filmen fram och åter mellan dem så fort att de bara verkar vara på samma ställe. Tekniken har tydligen en kittlande effekt på mina endorfiner, som om det vore abstrakt konst eller nåt, för också här började jag fnissa.
Manuset för oss längs redan upptrampade stigar mot grizzlylabyrinten, där slutet utspelar sig. "Till och med björnarna går vilse", sägs det om stället. Jag gillar namnet och idén, men mycket till labyrint är det inte. Olämpligt nog är det enda stället där jag riktigt känner att jag förstår geografin, och hur björnen står placerad i förhållande till rollfigurerna. Labyrinten består bara av en dal med många träd och en liten sjö. Hur någon kan gå vilse där begriper jag inte, och mycket riktigt går ingen vilse där. Alla finner varandra lättare än någonsin. Och så var det med det. Man kan inte låta bli att undra: Vad var grejen?
"Into the Grizzly Maze" har en mycket bättre ensemble skådisar än den förtjänar. Det gemensamma med dem är väl just det - de är gedigna aktörer och aktriser som tyvärr tackar ja till allt. Därför har ingen av dem någonsin blivit ett affischnamn, även om de medverkat i bra grejer. James Marsden var med i "X-Men", Thomas Jane i "Boogie Nights", Scott Glenn i - herregud - "Rätta virket", Piper Perabo i "Looper" och Billy Bob Thornton i bl.a. "Sling Blade" som han skrev och regisserade själv. Nu möts de alla i ett gemensamt lågvattenmärke. Jag hoppas de fann harmoni i skogen och hade kul tillsammans. Fast jag tvivlar på det - filminspelningar i det vilda brukar vara krävande och besvärliga. Fint folk har har hamnat i onåd hos varandra på grund av såna här åtaganden. Werner Herzog var till exempel nära att mörda sin stjärna Klaus Kinski under inspelningen av "Aguirre - Guds vrede".
Det går att göra jättebra historier på detta tema. "Aguirre" har jag nyss nämnt. Jag tänker också på Jack Londons samlade verk. Men man behöver varken demonisera sina rollfigurer eller göra dem till hjältar, som i dessa fall. "The Revenant" och "The Grey" är två jättebra filmer som finner en värdighet i sina rollfigurer samtidigt som de exponerar deras machofasad för vad den är - kylig, fientlig, ensam, tröstlös och hemmahörande långt från civilisationen. Den kan ibland vara ett medel, men aldrig ett ändamål. Jag önskar någon hade sagt det till skaparna av "Into the Grizzly Maze".
Den finns i skrivande stund på Viaplay.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar