torsdag 13 november 2014

The Haunting of Molly Hartley (2008)



"The Haunting of Molly Hartley" är en självbelåten skräckis som, bortom alla lager av story, tycks handla om rädslan för att bli myndig. Om vi ska tro filmen sker förändringen på en natt, osynligt för blotta ögat, och innebär en övergång från himmelrike till Satan. Eller kanske handlar den om något annat, din gissning är så god som min. Ids du bry dig har du ett oöverträffat engagemang för film. Kanske är den inte ens någon skräckis. Kanske är den en av Bullens brevfilmer som refuserades p.g.a. usel kvalitet

Det enda jag säkert kan säga är att den knappt använder några specialeffekter, knappt någon dramaturgi, knappt något skådespeleri, knappt någon skräck, knappt någonting överhuvudtaget, och ändå lyckas vara subtil som en motorsåg. På så vis påminner den om "Twilight", som släpptes ungefär samtidigt, även om handlingen bär spår av en annan svår uppväxtskildring - "Carrie".

Filmen börjar med en förvirrad prolog som bara tematiskt har någonting med resten att göra. Någonstans på landsbygden har en sinnesrubbad pappa ihjäl sin dotter, strax innan hon ska fylla arton. Resten utspelas någon annanstans och involverar titelflickan Molly Hartley (Haley Bennett). Hon ska också strax fylla arton och bor ensam med sin pappa (Jake Weber), sedan hennes mamma försökt ha ihjäl henne med en sax redan när hon var en sexåring. 


Fåfängt försöker hon ännu dölja detta ärr mitt på bröstet, trots att hon klär sig i urringat. Nu har hennes pappa släpat med henne till orten där mamman (Marin Hinkle) sitter inspärrad på psyket, för att han vill "börja om". Smart tänkt där, pappan. Till saken hör att Molly plågas av drömmar och synvillor där modern försöker döda henne. Är hon hemsökt eller "bara" på väg att bli rubbad? Det är hennes dilemma, och hon måste få svar för att kunna bemöta det.

Och om inte annat så hemsöks hon av alla levande. Märk hur alla verkar lurpassa på henne, förfölja henne och dyka upp så fort hon vänder sig om eller går runt ett hörn. Hade jag varit Molly skulle jag utfäst besöksförbud för dem alla. Varje rollfigur är så stereotyp, att de lika gärna kunnat bära en skylt runt halsen med dess funktion för historien. En av dem är den besuttne hunken Joseph (Chace Crawford), som börjar uppvakta henne redan första dagen på den nya skolan. Lycka hägrar vid horisonten, men vad är priset för lycka och blaha, blaha? 

Räkna inte med att få något tillfredsställande svar genom att se "The Haunting of Molly Hartley". Filmen ältar sin situation i 75 minuter. När någon slags händelseutveckling börjar nalkas väljer regissör Mickey Liddell att klippa, hoppa flera dagar i tiden, visa var varje rollfigur hamnar i slutändan och sedan tona ut. Eftertexterna rullar. Filmen är slut. Med andra ord undviker han konfliktupplösningen. Hela sista akten måste du konstruera själv om du är intresserad. Du får en slutstation och ingenting mer att gå på, så vad som helst duger. Kanske är filmen ingen "film", utan introduktionen till ett seminarium för manusförfattande. Dessvärre kommer alla deltagare att misslyckas med uppgiften att skapa ett slut för de har, en efter en, somnat.

Somliga gillar filmer som lämnar mycket outtalat. Det vet jag för jag är en av dem, vilket också innebär att jag vet att filmen måste förtjäna eftertankens möda. "The Haunting om Molly Hartley" vill suggerera skräck genom att använda ytliga religiösa symboler utan verklighetsförankring. Det snackas mycket om Gud och Satan här, begrepp som inte betyder någonting för mig. Regissör Liddell vägrar envetet att fylla dem med substans, utan förlitar sig på att han kan skapa ondska genom att blott säga "skapa ondska!". 

Filmen finns på Netflix och är den hittills sämsta jag recenserat på denna blogg. Många filmer kan jag rekommendera åt någon av någon anledning men här finns inga sådana förbehåll. Ingen har någon nytta av att se detta slöseri på bandbredd, och ingenting kan någonsin förändra detta.