Sunshine (2007)

Efter "Knowing" blev blev jag sugen på att se om en annan film på liknande tema. Och där "Knowing" misslyckades att leva upp till sin potential, så kommer iallafall "Sunshine" mycket närmare. I många moderna sci-fi-äventyr har mänskan tämjt världsrymdens vidd och kan färdas ljusår på nolltid utan några större risker. "Sunshine" tillhör istället den mer realistiska skolan, där rymden är otillgänglig, tom och oändlig. Man kan säga att den är det ultimata hotet mot allting levande. Den är ingen plats för människor, och om existensen på kosmisk nivå går ut på att skydda sig mot denna tomhet, så är solen vår ständiga förkämpe.

Det är väl därför "Sunshine" är så hemsk: 50 år i framtiden är vår stjärna på väg att slockna, långt i förtid. Nu behöver den vår hjälp. Jorden befinner sig i ständig vinter och snart är livet över för alltid. Realistiskt sett är läget hopplöst, men i fiktionen är hoppet det sista som överger oss. Så alla länder lägger sina schismer åt sidan (vilket bara det framstår som ren science fiction) och börjar samarbeta för en lösning. 

En bemannad rymdfärja sänds mot solen för att atombomba den. Detta ska teoretiskt sett återantända stjärnan, men i praktiken finns inga garantier. Och som om inte företaget vore svårt nog kallas skeppet för "Icarus". Den som kan sin grekiska mytologi vet att det är att be om trubbel, och mycket riktigt - "Icarus" försvinner på färden mot sitt mål, utan att fullborda sitt uppdrag.

Skam den som ger sig. När "Sunshine" börjar är "Icarus II" redan på väg med åtta nya besättningsmedlemmar och en stor sköld mot solens strålning. Detta är sista chansen. I och med detta är Jordens fossila bränslen förbrukade, så någon "Icarus III" blir det aldrig. En tung börda åligger besättningen, och deras resa är en svindlande, psykologiskt förkrossande upplevelse rakt igenom. Danny Boyle står för regin efter ett manus av Alex Garland, en duo som delvis är en välsignelse, men i slutändan blir till något av en förbannelse.

Denna scen är helt enorm

Varför färjan måste vara bemannad får vi aldrig veta, men det hade inte blivit någon vidare film utan människor i centrum. Cillian Murphy leder den starka rollbesättningen, som alla kanske är orimligt unga och bildsköna, men som är så bra att man accepterar dem ändå. Murphy spelar Capa, världsledande fysiker som ansvarar för bomben. Resten av besättningen görs av skådisar som Chris Evans, Rose Byrne, Hiroyuki Sanada, Cliff Curtis, Troy Garity, Benedict Wong, och en av mina favoriter: Michelle Yeoh. Deras roller är inte direkt välskrivna, men poängen är att denna story är större än individens personliga särdrag.

Därför verkar det märkligt att de börjar käbbla sinsemellan, även om det är standard i filmer som denna. Men till saken hör att skeppsdatorn på "Icarus II" fångar upp en nödsignal så fort de passerat Merkurius. Signalen härstammar från - du gissade det! - "Icarus I". Vad som hände det första skeppet vet de inte, men de tänker inte riskera hela mänskligheten för ett räddningsuppdrag. Inte förrän dr. Searle (Curtis), den irriterande psykologen, kommer på tanken att de kan utnyttja kärnladdningen på "Icarus I" för att öka sannolikheten att uppdraget lyckas. Som han säger: "Två sista chanser är bättre än en."

Dr. Searles ståndpunkt är rimlig, men filmen förklarar aldrig vad som hindrar "Icarus II" från att testa sin egen kärnladdning först. Misslyckas den borde man kunna återvända och hämta den andra sedan. De börjar gräla om frågan, och de grälar om beslutet när det är fattat. För givetvis tar de omvägen förbi "Icarus I". Direkt börjar problemen hopa sig, och resten får du ta del av själv. "Sunshine" innehåller en hel del såna här laddade situationer, där besättningen måste väga risk mot potentiell belöning, eller måste ställa moral mot förnuft, eller måste välja den mindre av två onda ting. Allt medan skeppet stormar närmare sitt mål. 

På ett kosmiskt plan är "Sunshine" nattsvart, på ett mänskligt plan hoppfull, och inom ramen för denna story litet av båda. Konflikten är så maffig att filmen har potential att sälla sig till genrens största klassiker ("Solaris", "2001 - ett rymdäventyr", "Alien"). Tyvärr verkar Boyle och Garland ha insett det och gjort allt i sin makt för att skrytsamt hävda detta. De vet att vi alla består av lagrad, omformad energi från någon uråldrig supernova, så när "Icarus II" närmar sig solen låter de besättningen förstå att de närmar sig sin skapare. 

Detta är helt i sin ordning, men gör sig bättre underförstått än uttalat i en film som strävar efter realism och illusionen av vetenskaplig trovärdighet. Efterhand börjar tyvärr några i besättningen - dr. Searle framförallt - svamla om "mörker" kontra "ljus" i krystad dialog som aldrig skulle äga rum på riktigt. Och i sista akten faller allt platt, när "Gud" börjar nämnas vid namn. Detta för filmens undermening till ytan, på samma nivå som all action. Där bearbetar vi den som action - alltså med känslorna istället för tankarna - och det förmodat djupsinniga blir helt trivialt.

Otroligt synd, när filmen är så bra och tålmodig i uppbyggnaden.

Men "Sunshine" klaffar fantastiskt väl på actionnivån. Boyle är en visionär med en rent instinktiv känsla för bildkompositioner, och hans klippare (Chris Gill) är med på noterna. Hans musik (komponerad av John Murphy) är alltid väl vald, och förhöjer några av bilderna till sublima nivåer där de pockar på våra mest primära fasor. Se bara scenerna som utspelar sig på utsidan av skeppen. De säger på ett ögonblick allt vad denna historia egentligen handlar om, något som den bitvis töntiga dialogen gör allt för att sabotera. Gudskelov misslyckas den, och när idévärlden bakom "Sunshine" rämnar kan jag bara säga "Sayonara!" och njuta av färden istället.

Den finns i skrivande stund att hyra på Plejmo (tidigare film2home) för 29 spänn i en fin HD-version, men är annars lite utanför radarn för närvarande. Själv lånade jag den gratis & gott på bibblan. Jag fann en trailer men den var inte bara fantastiskt usel, den avslöjade, utan att överdriva, hela handlingen. Så leta upp den själv om du verkligen vill se den. Annars kan du bara ta mig på ordet och se "Sunshine" - den är värd det.

Knowing (2009)

Utan att fatta varför, satte jag mig häromkvällen för att se "Knowing" för andra gången. Det var inte en film jag älskade eller hatade när jag först såg den för sisådär fem år sedan. Jag har inte tänkt på den alls. Den var inte så dålig att den blev underhållande och den innehöll inget visuellt överdåd. Jag bara mindes dess idéer och handling, och insåg att den var sämre än den behövde vara. Någonting fanns där, en potential som lyste igenom men aldrig förverkligades. 

Ibland kan sånt bero på en själv. Man kan vara rastlös eller urholkad, eller man kan vara mätt på intryck för stunden, eller man kan vara trött och då kan ingenting riktigt tränga igenom.

Om så var fallet första gången, så gav jag nu "Knowing" en andra chans. Den förtjänar det. Den är mystisk, och jag gillar sånt. Så många andra filmer exploaterar sin mystik för att locka publik, bara för att sedan överge den och upprepa samma underhållning vi sett tusen gånger redan. "Knowing" har i alla fall modet att löpa linan ut. Ryne Pearson Douglas manus handlar om vissa grundläggande idéer, och låter berättelsen kretsa kring dessa ända till det hisnande slutet.

Så vad tyckte jag nu då? Tja, min åsikt är i stort densamma - "Knowing" är sämre än den behöver vara, och nu vet jag varför. Producenterna har anlitat ett par manusförfattare extra för att göra den mer underhållande - mer "filmisk" - och tjäna mer pengar. Detta är trots allt "big business". Juliet Snowden och Stiles White har skräck som specialitet och piffar upp grundstoryn med skrämmande, okända väsen. Deras betydelse blir inte klar förrän på slutet, och visar sig belägga filmen med ett lyckligt klingande slut, vilket känns falskt när man tänker på vad man just bevittnat.

Lyckliga slut lockar mer publik, och actionscenerna ger en viss spänning som kan användas i trailern för att piffa upp marknadsföringen och locka folk - fast på fel premisser. Detta är ingen actionfilm. Det börjar kännas tröttsamt att gnälla när en artistisk vision måste kompromissas för marknadskrafters skull, men sällan har det väl varit så smärtsamt som i "Knowing".

Så synd, så himla synd. 

Så, vad handlar den om? Prologen tar oss till 1959, där eleverna i en skolklass får till uppgift att föreställa sig hur världen kommer att se ut om 50 år. De ritar sina visioner på teckningar, alla utom den mystiska flickan Lucinda (Lara Robinson), som hör oupphörliga, viskande röster. Hon klottrar ett pappersark fullt med till synes slumpmässiga siffror - de siffror som rösterna meddelar henne. Alla alster läggs i en "tidskapsel" som grävs ned i marken för förvaring i 50 år, då framtidens barn skall få ta del av dem.

Detta inträffar 2009 under en ceremoni. Den unge gossen Caleb (Chandler Canterbury) får Lucindas siffror. Hans far, John (Nicolas Cage), professor i astrofysik och sörjande änkeman, tar sig en titt. Han upptäcker snart ett mönster - en del av numren är datum. På dessa datum inträffade svåra olyckor - katastrofer som krävde många människoliv. Även incidenter som inträffade efter tidskapseln begravdes finns där. Nine-Eleven, till exempel. Intill står dessutom ett annat nummer - det exakta dödsantalet, och det stämmer på pricken vid varje tillfälle. Några av datumen har ännu inte inträffat. Några av siffrorna är ännu oförklarliga. Och vad värre är - datumen är på väg att ta slut...

"Knowing" är ett mysterium som rör dessa siffror, och eftersom jag tycker filmen är sevärd ska jag inte avslöja något mer. Regissören Alex Proyas fängslar oss med sina bitvisa avslöjanden som pekar mot en större, svindlande förklaring. Gåtan är filmens ryggrad, och resten av grundstommen utgörs av ett familjedrama - Cage, hans son, systern och hans föräldrar, som han tappat kontakten med.

Det hade räckt så. Men för att tilltala en bredare publik finns här även utsmyckande actionscener - John försöker förhindra de katastrofer som ännu inte ägt rum - och skräck - hotfulla gestalter lurpassar utanför Johns och Calebs hus. Det är för mycket, så av varje element blir för litet, och de passar väldigt illa ihop.

Den filosofiska biten är värd en bättre film. Somliga avfärdar den som omodernt, religiöst trams, men fullt så enkelt är det inte. Är existensen deterministisk eller kaotisk? Finns en övergripande "plan", eller är det så att "saker bara händer"? Att våra mänskliga, individuella liv i viss mån är kaotiska är väl rätt självklart. En viss form av fri vilja existerar, vill åtminstone jag hävda. På det astronomiska planet är existensen dock betydligt mer gåtfull. Alla krafter som verkar ute i universum, påverkas de av någonting annat än varandra? Finns någon "medveten vilja" bakom? Jag tror knappast det, vilket skulle innebära att de bara påverkar och formar varandra, tills de en dag leder varandra till slutet. Slutet för existens efter existens, och till sist slutet för allt liv. Och inte ett förbannat dugg hade någon kunnat göra. Det var förutbestämt.

All denna existentiella ångest finns någonstans djupt i "Knowing", men den drunknar i all filmisk förförelse och ytlig, kristen symbolik. Nicolas Cages gripande insats i huvudrollen, Ryne Pearson Douglas kosmiskt skrämmande manus och Alex Proyas skickliga berättande hamnar i skymundan. Felet är producentens eller filmbolagets. Någon sådan högre kraft måste ha oroats för att publiken ska se "Knowing" och gå hem utan att må bra. Det gör mig beklämd, och jag tror vårt förutbestämda universum håller med.

"Knowing" finns på Netflix. Se den, och gör ditt bästa för att gilla den.

Himlen är oskyldigt blå (2010)

Hiskeliga lösmustascher och berusande sex, knark, kärlek och sommar. "Himlen är oskyldigt blå" berör allt det ovan nämnda utan att egentligen handla om någonting av det. Snarare, tycks det, handlar den om nostalgi. Den försöker tala till vår längtan efter tiden som flytt, och vår "förlorade oskuld" som flydde med den. Men om vi ska vara med på noterna krävs att vi var med under tiden som skildras. Jag, som missade 70-talet med en hårsmån, har inte min nostalgi förankrad i just det decenniet, och får därför ingenting gratis av denna film. Så jag kan bara borra ned mig i dess berättelse, och till mitt stora förtret ger inte heller den någonting gratis.

Det är en film om att komma till mognad, bli vuxen och ta ansvar. Som vanligt utspelas den under komprimerad tid - i detta fall under en sommar mitt i 70-talet - och får processen att kännas mer brådstörtad än vad som är realistiskt. För att bli vuxen måste den 17-årige Martin (Bill Skarsgård) "besegra" sin suput till far, som spelas av en ovanligt svinig Björn Kjellman, och befria sin förtryckta mor (Amanda Ooms). För att bli mogen denna uppgift vänder sig Martin till en annan fadersgestalt, chefen Gösta (Peter Dalle), knarkbaronen på Sandhamn i Stockholms skärgård.

Martin får sommarjobb på Göstas restaurang under sin sista sommar innan vuxenlivet. Under chefens vingar lär han sig om tillvarons skuggsida; vuxenlivets polerade fasad och korrumperade inre, som kombineras i en skön dubbelmoral. Sandhamn var vår konung Karl XVI Gustavs sommartillhåll under denna tid (en ung, halvdatoriserad Tjabo dyker faktiskt upp i en scen som fick mig att gnugga ögonen av häpnad), men också platsen för skumma, internationella knarkaffärer. Genom dessa krassa insikter lär han sig att stå upp för sig själv och konfrontera sin far och bla bla bla.

Jag hade verkligen kunnat bry mig om Martin, på samma sätt som jag brydde mig om Erik Ponti i Guillous "Ondskan". Denna historia är i grund och botten densamma, och den är bra på papperet och i förutsättningarna. Hantverket är skickligt med habilt skådespeleri och vykortsfoto varvat med dokumentärt ögonblicksfilmande. Vad som inte fungerar är de enskilda scenerna och hur de formar sin större berättelse. De är korta, lakoniska, avskalade till blotta kärnan och helt ogenomträngliga. Här finns liksom inget att greppa tag i, och historien redovisar händelseförloppet snarare än att ge det illusionen av äkta liv. Filmen hade kunnat vara spännande, gripande eller rent dråplig, men jag såg "Himlen är oskyldigt blå" med tilltagande leda.

Betrakta till exempel romansen som uppstår mellan Martin och den söta flickan Jenny (Josefine Ljungman) på Sandhamn, och förklara hur den helt platoniska dialogen de utväxlar i tre-fyra scener kan utvecklas till en ljuv kyss och äkta kärlek. Försök genom det vi ser förklara varför Martin dras till chefen Gösta och ställer upp på alla olagligheter. Försök förklara varför Göstas hustru dras till den mycket yngre Martin genom deras artiga dialog, vilket helt oförhappandes leder till att de båda har sex. Saker som dessa bara händer för att handlingen kräver det, men vi blir inget klokare på varför de hände.

Allt detta har kanske sin logiska förklaring. För den som formades av den frisläppta 70-talet är det kanske vardagsmat. För mig förblir det en gåta. Film är ett helt fantastiskt medium för att ta oss till situationer vi aldrig skulle kunnat uppleva i verkliga livet. Film är, som Roger Ebert sa, "en maskin som genererar empati", och det är filmarens (Hannes Holm) skyldighet att låta alla ha en chans att förstå och känna detta. Men det finns helt enkelt inga känslor i luften i "Himlen är oskyldigt blå", och om de finns någonstans ligger de djupt begravna i lager efter lager av nostalgi från en tid som inte var min.

"Himlen är oskyldigt blå" härjar obemärkt på Netflix under kategorin "Svenskt". Här finns mycket 70-tal i mode, rekvisita och musik, och om du går igång på sådant har du ljuv dåtid att ta del av här. Själv säger jag tack, men nej tack, och vänder åter blicken mot samtiden.