Sunshine (2007)

Efter "Knowing" blev blev jag sugen på att se om en annan film på liknande tema. Och där "Knowing" misslyckades att leva upp till sin potential, så kommer iallafall "Sunshine" mycket närmare. I många moderna sci-fi-äventyr har mänskan tämjt världsrymdens vidd och kan färdas ljusår på nolltid utan några större risker. "Sunshine" tillhör istället den mer realistiska skolan, där rymden är otillgänglig, tom och oändlig. Man kan säga att den är det ultimata hotet mot allting levande. Den är ingen plats för människor, och om existensen på kosmisk nivå går ut på att skydda sig mot denna tomhet, så är solen vår ständiga förkämpe.

Det är väl därför "Sunshine" är så hemsk: 50 år i framtiden är vår stjärna på väg att slockna, långt i förtid. Nu behöver den vår hjälp. Jorden befinner sig i ständig vinter och snart är livet över för alltid. Realistiskt sett är läget hopplöst, men i fiktionen är hoppet det sista som överger oss. Så alla länder lägger sina schismer åt sidan (vilket bara det framstår som ren science fiction) och börjar samarbeta för en lösning. 

En bemannad rymdfärja sänds mot solen för att atombomba den. Detta ska teoretiskt sett återantända stjärnan, men i praktiken finns inga garantier. Och som om inte företaget vore svårt nog kallas skeppet för "Icarus". Den som kan sin grekiska mytologi vet att det är att be om trubbel, och mycket riktigt - "Icarus" försvinner på färden mot sitt mål, utan att fullborda sitt uppdrag.

Skam den som ger sig. När "Sunshine" börjar är "Icarus II" redan på väg med åtta nya besättningsmedlemmar och en stor sköld mot solens strålning. Detta är sista chansen. I och med detta är Jordens fossila bränslen förbrukade, så någon "Icarus III" blir det aldrig. En tung börda åligger besättningen, och deras resa är en svindlande, psykologiskt förkrossande upplevelse rakt igenom. Danny Boyle står för regin efter ett manus av Alex Garland, en duo som delvis är en välsignelse, men i slutändan blir till något av en förbannelse.

Denna scen är helt enorm

Varför färjan måste vara bemannad får vi aldrig veta, men det hade inte blivit någon vidare film utan människor i centrum. Cillian Murphy leder den starka rollbesättningen, som alla kanske är orimligt unga och bildsköna, men som är så bra att man accepterar dem ändå. Murphy spelar Capa, världsledande fysiker som ansvarar för bomben. Resten av besättningen görs av skådisar som Chris Evans, Rose Byrne, Hiroyuki Sanada, Cliff Curtis, Troy Garity, Benedict Wong, och en av mina favoriter: Michelle Yeoh. Deras roller är inte direkt välskrivna, men poängen är att denna story är större än individens personliga särdrag.

Därför verkar det märkligt att de börjar käbbla sinsemellan, även om det är standard i filmer som denna. Men till saken hör att skeppsdatorn på "Icarus II" fångar upp en nödsignal så fort de passerat Merkurius. Signalen härstammar från - du gissade det! - "Icarus I". Vad som hände det första skeppet vet de inte, men de tänker inte riskera hela mänskligheten för ett räddningsuppdrag. Inte förrän dr. Searle (Curtis), den irriterande psykologen, kommer på tanken att de kan utnyttja kärnladdningen på "Icarus I" för att öka sannolikheten att uppdraget lyckas. Som han säger: "Två sista chanser är bättre än en."

Dr. Searles ståndpunkt är rimlig, men filmen förklarar aldrig vad som hindrar "Icarus II" från att testa sin egen kärnladdning först. Misslyckas den borde man kunna återvända och hämta den andra sedan. De börjar gräla om frågan, och de grälar om beslutet när det är fattat. För givetvis tar de omvägen förbi "Icarus I". Direkt börjar problemen hopa sig, och resten får du ta del av själv. "Sunshine" innehåller en hel del såna här laddade situationer, där besättningen måste väga risk mot potentiell belöning, eller måste ställa moral mot förnuft, eller måste välja den mindre av två onda ting. Allt medan skeppet stormar närmare sitt mål. 

På ett kosmiskt plan är "Sunshine" nattsvart, på ett mänskligt plan hoppfull, och inom ramen för denna story litet av båda. Konflikten är så maffig att filmen har potential att sälla sig till genrens största klassiker ("Solaris", "2001 - ett rymdäventyr", "Alien"). Tyvärr verkar Boyle och Garland ha insett det och gjort allt i sin makt för att skrytsamt hävda detta. De vet att vi alla består av lagrad, omformad energi från någon uråldrig supernova, så när "Icarus II" närmar sig solen låter de besättningen förstå att de närmar sig sin skapare. 

Detta är helt i sin ordning, men gör sig bättre underförstått än uttalat i en film som strävar efter realism och illusionen av vetenskaplig trovärdighet. Efterhand börjar tyvärr några i besättningen - dr. Searle framförallt - svamla om "mörker" kontra "ljus" i krystad dialog som aldrig skulle äga rum på riktigt. Och i sista akten faller allt platt, när "Gud" börjar nämnas vid namn. Detta för filmens undermening till ytan, på samma nivå som all action. Där bearbetar vi den som action - alltså med känslorna istället för tankarna - och det förmodat djupsinniga blir helt trivialt.

Otroligt synd, när filmen är så bra och tålmodig i uppbyggnaden.

Men "Sunshine" klaffar fantastiskt väl på actionnivån. Boyle är en visionär med en rent instinktiv känsla för bildkompositioner, och hans klippare (Chris Gill) är med på noterna. Hans musik (komponerad av John Murphy) är alltid väl vald, och förhöjer några av bilderna till sublima nivåer där de pockar på våra mest primära fasor. Se bara scenerna som utspelar sig på utsidan av skeppen. De säger på ett ögonblick allt vad denna historia egentligen handlar om, något som den bitvis töntiga dialogen gör allt för att sabotera. Gudskelov misslyckas den, och när idévärlden bakom "Sunshine" rämnar kan jag bara säga "Sayonara!" och njuta av färden istället.

Den finns i skrivande stund att hyra på Plejmo (tidigare film2home) för 29 spänn i en fin HD-version, men är annars lite utanför radarn för närvarande. Själv lånade jag den gratis & gott på bibblan. Jag fann en trailer men den var inte bara fantastiskt usel, den avslöjade, utan att överdriva, hela handlingen. Så leta upp den själv om du verkligen vill se den. Annars kan du bara ta mig på ordet och se "Sunshine" - den är värd det.