Jag ägnade en beklämmande stor del av årets sommarkvällar åt att se ruskig (i alla det ordets bemärkelser) film, men även lite annat. Målet var att tömma hela Netflix utbud av skräckfilm, och jag kom en bra bit på väg innan genrens uselhet övermannade mig. Nå, här kommer ett axplock av den usla augustiskörden. Sammanfattningsvis kan man säga att skräckfilm suger, men att även sugig skräckfilm är underhållande. Jag vet inte om någon annan genre kan matcha den beskrivningen.
Bättre filmer behandlar jag mer utförligt i enskilda texter. Det här kan bli mitt arbetssätt framöver.
---
The Canal (2014)
Stämningsfull och välspelad (om man bortser från barnet) skräckis. En brittisk-irländsk samproduktion med lovande upptakt, sövande uppföljning och en besvikelse till avslutning. Vad lurar i den smutsiga kanalen? Nå, den som ingenting anar lär få en sjuhelsikes chock när filmen skall avrundas. En man, som nyligen flyttat in med sin familj i ett nytt hus, upptäcker att byggnaden varit skådeplats åt ett familjemord långt bak i tiden. När hans hustru försvinner och sedermera hittas död misstänker han att huset är hemsökt, och börjar frukta för sin sons liv. Han försöker hitta och konfrontera inkräktaren.
Filmen är ett mysterium. Problemet är att den döljer sina influenser så illa att man enkelt avmystifierar den från första stund. Filmen är ändå nästan sevärd på grund av det stilsäkra hantverket, som lånar mycket och skickligt från modern japansk skräck och Dario Argentos 70- och 80-tal. Sämre förebilder kan man ha. Synd att handlingen är så tom och fantasilös. Finns på Netflix.
Stir of Echoes 2: The Homecoming (2007)
Uppföljare till en bra men snabbt glömd skräckfilm från det sena 90-talet, som gick under titeln "The Secret Sense" här i Sverige (för att ta fasta på succén "The Sixth Sense"). Det enda som de två filmerna egentligen har gemensamt är titeln och det övernaturliga temat. Två stjärnor är förmodligen ett överbetyg, för vad har vi här? Störtlöjlig handling i en TV-film som är gravallvarlig i tematik, genomförande och stämning. Rob Lowe är kompetent som veteran från Irakkriget i detta annars väldigt illa spelade skräckdrama, som upplyste mig om att USA använder nationalgardister som trupper i Irak.
När Lowe återvänder hem efter en traumatisk händelse börjar han hemsökas av otäcka visioner och mardrömmar. Är han besatt? Är han psykiskt sjuk? Eller någonting... ännu värre? Jag trodde att jag satt på svaret filmen igenom (jag har sett "Jacobs inferno" ett antal gånger) men slutet överraskade mig genom att vara... ännu värre. Det märkliga är att jag hade kul på ett plan som filmskaparna aldrig hade kunnat föreställa sig. Otäck är den inte, inte heller gripande, men som mysterium faktiskt en aning fascinerande. Man vet aldrig riktigt vad filmen ska bjuda på härnäst. Varning dock: sådan behållning är högst individuell. Se den på egen risk. Finns på Netflix.
---
Monstret Josef Fritzl (2010)
En svag dokumentär om den skrämmande fascisten som höll sin dotter inspärrad i källaren under 24 års tid. Där utsatte han henne för upprepad misshandel och våldtäkt, och blev far till sju av hennes barn. Vi får ta del av intervjuer med vänner och bekanta, men inte den närmaste familjen såklart, som vill förbli så anonym som möjligt. Filmen är alldeles för tom och släpptes för strax inpå rättegången för att kännas som något annat än bara opportun.
Den återberättar Fritzls livshistoria från vaggan till fångenskapen. Jag vet inte vad jag ska göra med den vetskapen, och jag vet inte om han förtjänar den uppmärksamheten. Tydligen uppfostrades han som nazist, och växte upp och blev otäck våldtäktsman och manipulatör långt innan han ertappades för sitt ökända brott - han satt till och med inne för det ett tag - så hans karaktär fanns framför ögonen på folk. Och ändå... Med den kunskapen har du allt "intressant" som dokumentären egentligen har att erbjuda. Tur att den var kort (48 min). Finns på Netflix.
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)
Nu lämnar vi skräckträsket för ett ögonblick, men hamnar ändå i en mörk, deprimerande, hopplös sörja. Filmen är sönder- och nedklippt till obegriplighet. Man kan knappt ens kalla den en berättelse. Här finns ingen känsla av utveckling, bara ett dödläge som hotar att implodera. Scener avlöser varandra på ren godtycklighet, halvdussinet sidohistorier leder ingenvart och filmen är oss många förklaringar skyldig när den är slut. En avgörande vändning sent i handlingen - jag kan tyvärr inte avslöja den - sker på rent skrattretande grunder.
Varken Batman eller Superman, eller åtminstone deras traditionella värderingar, går att känna igen. De brukade vara pacifister, helt främmande för att döda, med vitt skild metodik. Nu är de mer eller mindre beredda att utplåna varandra. Det är de facto Batmans drivkraft genom nästan hela filmen, och den är skrämmande och omöjlig att identifiera sig med. Vi lever i bistra tider. Uppenbarligen existerar den här filmen bara för att lägga grunden för en kommande franchise; "Justice League", som skall komma att konkurrera med Marvels omåttligt populära "The Avengers". Se den istället. "Batman v Superman: Dawn of Justice" hyrde jag på Plejmo.
---
Repmånad eller Hur man gör pojkar av män (1979)
Svensk komedi. En slags fars som är fri från bekymmer och konsekvenser. "Repmånad" är en föregångare till de folkliga "Sällskapsresan"-filmerna av och med Lasse Åberg. Här spelar han en föregångare till Stig-Helmer vid namn Helge, som måste lämna sin mamma för att åka på repmånad. Där träffar han sina gamla lumparkompisar (som spelas av bl.a. Janne "Loffe" Carlsson, Ted Åström och Weiron Holmberg), och tillsammans hittar de på en massa rackartyg istället för att lyda order. Och så kärar han ner sig i en servitris, som egentligen är grävande journalist.
Den innehåller krökande, sexism och grovheter. Men inga skämt, vad jag kan utröna. Tydligen ska vi skratta åt situationen. Det hela påminner om M*A*S*H, där folk också talar i mun på varandra hela tiden, och där man också gör narr av militärens hierarki, men helt utan den filmens underliggande desperation. "Repmånad" är idag en totalkollaps till film. Kanske är det en fråga för generationerna, men vi skrattar inte åt sånt här längre. Jag såg på "Repmånad" med en viss avvaktande avsmak, ungefär som när man är ensam nykter på ett fylleslag. Vill du ändå se den får du leta upp den själv. Jag såg den på DVD.
---
Disaster L.A. (2014)
En grupp vänner befinner sig i Los Angeles när en skur av meteoriter demolerar stora delar av staden. I röken som uppstår vaknar döda till liv och angriper de levande. Nu måste vännerna ta sig till kusten av oklar anledning. Jag måste rådbråka min hjärna för att ens minnas att jag sett denna. Den hade uppenbarligen en budget på kaffepengar, vilket innebar att filmskaparna inte ens hade råd att skaffa zombiefilmens mest väsentliga beståndsdelar: statister och smink.
Jag förstår problemet med att jobba med en icke-budget. Men de flesta inser att det mest skrämmande med zombies är deras överväldigande antal, och att de bara blir fler och fler. Så när producenterna bara har råd att visa max tre zombies i bild på en gång är det ingen vits att ens börja filma. Och när de få zombies vi ser inte ens är trovärdigt sminkade eller har en enhetlig stil så bör man låta drömmen om en film förbli en dröm. "Disaster L.A." har dessutom rollfigurer som är så korkade och värdelöst spelade (huvudrollens lillebror måste vara sämsta skådespelaren i mannaminne) och spänningsmoment så sökta att ingenting stämmer - förutom första ordet i titeln.
The Gallows (2015)
"The Gallows" begår ett kardinalfel: Den gör alla sina rollfigurer till idioter. Och än värre - i de flesta fall är de vedervärdiga människor. Ta bara Ryan, killen som i denna "found footage"-skräckis inledningsvis är kameraman. Han mobbar sina klasskamrater, hånar sin bäste vän Reese när han upptäcker att Reese är förälskad. Därpå manipulerar han och duperar honom och sin egen flickvän till att sabotera skolpjäsen The Gallows. Inte för att hans offer opponerar sig väldeliga...
Nå, det visar sig att ett andeväsen hemsöker skolbyggnaden, så när de smyger in nattetid stöter de genast på hemskheter. Och resten får du väl ta reda på själv, men varför skulle du? "The Gallows" klarar inte ens att motivera varför den är en found footage. Varför filmar de sitt inbrott? Och varför fortsätter de filma medan de kämpar för sitt liv? Den klarar inte ens att i alla lägen klargöra för vem som håller i kameran. Ibland tror man att det är någon som sedan plötsligt syns i bild.
Undergenren "found footage" har en oöverträffad förmåga att involvera åskådaren i handlingens mitt. Det blir en sällsynt vedervärdig upplevelse när handlingen är så usel, och genomlevs medelst såna skitstövlar som dessa. Slutet kunde inte komma fort nog, vara blodigt nog, och när det kom blev jag om möjligt ännu mer besviken än innan. Se det, och resten av skiten, på Netflix.
---
Det var allt för denna månad. Jag ser bra filmer också. Men dem tar jag, som sagt, en i sänder, allteftersom. På återseende.
