En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014)

Att skriva att man "tar sig an" en film tyder på att man ser den med ett visst motstånd, nästan som en utmaning. Det är med den inställningen jag har närmat mig alla tre av Roy Anderssons filmer om människan och existensen. Nå, det är över nu, för i och med hans senaste "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" (en titel som låter som en hel recension) har han fullbordat sin trilogi. Filmen kom och gick och rörde upp en storm i ett vattenglas. Ett par år har gått och nu "tar jag mig an" den, och visst känns det som om det behövs en Treo till att storma i mitt vattenglas, såhär dagen efter.

Vad är en Roy Andersson-film, undrar du? Tja, svaret är väl att den är en genre i sig själv, helt unik inom världsfilmen idag. Till ytan liknar den en serie kortfilmer eller reklamfilmer ihopklippta till en spelfilm. De olika sketcherna bär en gemensam stämning och estetik. De är "roliga" men tar en lång omväg för att nå dit: 

Kameran står orubblig och fångar på distans ett rum eller utomhusmiljö. Där inträffar någonting som är så dystert, att det blir så absurt, att det blir roligt - eller så stannar det nånstans på vägen. Aktriserna och aktörerna är amatörer och fungerar mer som modeller än skådespelare. När scenen tar slut kan nästa ta vid. En scen har lite eller inget att göra med nästa, och filmen saknar således "handling". En diffus dramaturgi finns, men nästan bara inom de enskilda sketcherna.

Den som vill kan grotta ner sig i "En duva..." och forma ett helhetsbudskap, men det är att göra det svårt för sig. Tillsammans med sina två syskonfilmer bildar den en slags alternativ verklighet, som påminner om vår, men där våra mest vansinniga system, idéer, samtal, begär och tankar visualiseras i en enda scen. Tag detta exempel från "En duva...": Vita slavhandlare tvingar in svarta slavar i en stor koppartank utrustad med många klockstycken längs väggen. De tänder eld undertill, tanken börjar rotera, mänskorna inuti grillas levande och ur klockstyckena ljuder ljuva toner. Ett gäng överklassmänniskor träder ut på en altan för att lyssna. Och så var det med det.

Förresten, en sak till: när tanken roterar framträder i stora bokstäver tillverkaren, Boliden, för vilken min ömme far tillbringade en stor del av sitt yrkesverksamma liv. Jag ska inte rekommendera denna film åt honom. Det han missar är en serie märkliga sketcher och replikskiften som jag hur som helst inte tror skulle intressera honom.

Genom filmen får vi följa två återkommande figurer. De är två försäljare av skämtartiklar, lika odugliga som affärsmän som deras produkter är usla. Världen de strosar runt i är full av ensamma människor, och humorn de tror sig kunna kapitalisera på är ingens medicin. De sätter själva fingret på vari problemet består; de tål inte varandra när de är tillsammans, och kan inte vara utan varandra när de skiljts. Människorna i "En duva..." är fyllda av längtan efter gemenskap och någonting bättre, men lever i en värld tömd på visioner för att nå dit.

Är filmen bra, är den dålig? Jag har personligen ganska svårt för detta europeiska, distanserade sättet att göra film, även om jag håller Roy Andersson som dess främsta företrädare. I regel använder jag närheten till människornas subjektiva upplevelser av sin värld för att själv slukas upp av den. Det går inte i en film som "En duva...", där allting är så ceremoniöst. 

Men Andersson ersätter det med att ge sin film en egen, selektivt betraktande karaktär, och en väldigt skruvad men igenkännlig värld. Hans filmer är roliga, men medan du ser måste du kanske också söka i dig själv för att hitta skrattet. Trots att den inte frammanar de stora känslorna eller tankarna, blir jag ändå road - och på samma gång oroad - av vad jag ser. "En duva..." är bra, men inte riktigt lika rolig som vad Andersson tidigare har åstadkommit.

Du kan hyra den på TriArt, där den i skrivande stund kostar 39 spänn.

~ Stjärnornas krig (1977) ~

~: FAVORITFILM :~

Om mitt filmintresse har en början så kan jag inte minnas den, lika lite som jag kan minnas de första åren av mitt liv. Och lika lite kan jag minnas starten på min vurm för "Stjärnornas krig". Allt det där har alltid funnits i en härva av minnen, det ena tätt förbundet med det andra. Förmodligen visste jag allt om storyn på förhand, för jag minns hur det kändes; att först se filmerna blev som en sorts bekräftelse på att legenden var verklig och såg ut som jag trodde. Det var som om "Stjärnornas krig" vore del av någon uråldrig berättartradition.

Jag var så liten då, men att hävda att jag vuxit ur det skulle vara snobberi. Det skulle också vara att förneka den del av mig själv som gör mig glad och levande. Under några få men avgörande år var jag uppslukad av leksakerna (vi hade fler än de flesta), ljudkassetterna, filmerna och serietidningarna. "Stjärnornas krig" råkade inte bara passa mig väl som person, den bidrog till att forma min tidiga personlighet. Den jag blev, och fortsätter att bli, är en påbyggnad. Därför kommer jag aldrig att sluta tycka om "Stjärnornas krig". Många av oss bär på en sådan berättelse. Man råkar bli en person just när den har världen i sitt grepp, och tillsammans blir ni oskiljaktiga.

Likt mina minnen av den så saknar själva storyn i "Stjärnornas krig" en början. Varenda film i sviten slungar sin publik rätt in i händelsernas centrum. I denna del, som i efterhand blivit episod fyra, får vi stifta bekantskap med den trio hjältar som vi ska följa under denna så kallade originaltrilogi: bondpojken Luke Skywalker (spelad av Mark Hamill), prinsessan Leia Organa (Carrie Fisher) och smugglaren Han Solo (Harrison Ford).

Dessa lotsar oss igenom en fjärran galax för länge sedan, som är hemvist åt de mest fantastiska varelser, föremål och miljöer. Allt är så detaljerat att det kan vara värt att ägna en hel visning åt att ignorera handlingen och istället specialstudera allt som händer runtomkring. Alla artefakter, främmande folkslag och deras kulturer är påhittade för filmen och följer en egen, intern logik. Världsrymden är tämjd och man kan färdas från ena hörnet av galaxen till det andra på nolltid genom den så kallade hyperrymden. Gränslöst, som det brukar heta, och verkligen det som gör dessa filmer så fängslande.

Allt är dock inte frid och fröjd. För oss som har sett episod ett till tre och de olidliga scenerna från senaten, är det en morbid fröjd att höra följande: Det mäktiga galaxkejsardömet har upplöst senaten, avskaffat all demokrati och styrs numera med järnhand av kejsare Palpatine (som bara omtalas i denna episod), och hans högra hand Darth Vader (spelad av David Prowse, med röst av James Earl Jones), i en intergalaktisk diktatur.

Vi hör och ser per omgående - genom stormtruppernas skelettliknande rustningar, befälens fascistiska kostymer, och Darth Vaders dödsrosslingar - att de är ondskefulla. De styr genom terror från det vakande ögat i himlen, den klotrunda rymdstationen Dödsstjärnan, som har kraften att förstöra en hel planet. Lägg märke till den tryckta stämningen ombord, den kyliga distansen befälen emellan, dödsstjärnans elektroniskt hummande puls och de livlösa, metalliska korridorerna. Det enda hoppet om frälsning står till den tappra men underlägsna Rebellalliansen, där människor faktiskt värnar om och gläds med varandra.

Eftersom allting är så förtryckande och främmande, så famlar vi efter någonting tryggt att hålla fast vid. George Lucas (manus och regi) hämtade inspiration från TV-serien "Blixt Gordon", Joseph Campbells "The Hero with a Thousand Faces", Akira Kurosawas "Den vilda flykten" och i viss mån "Sagan om ringen" när han skapade sitt universum. Han använder självklar symbolik, arketypiska rollfigurer i centrum, avancerade specialeffekter och enkla värderingar för att snärja oss bland allt det obekanta.

Handlingen (som om jag behöver återberätta den) är så enkel att hänga med i att dialogen nästan är överflödig. Den börjar med att prinsessan Leias skepp genskjuts av en av Imperiets stjärnkryssare och bordas av stormtrupper. Hon har lyckats lägga vantarna på de topphemliga ritningarna till Dödsstjärnan och måste på något sätt få dem till Rebellalliansen. Hon spelar in ett hologram med ett meddelande till någon vid namn Obi-Wan Kenobi (denna gång spelad av Alec Guinness) och placerar det, tillsammans med ritningarna, i ett par obetydliga droiders omsorg.

Dessa två, kallade R2-D2 (Kenny Baker) och C3PO (Anthony Daniels), flyr skeppet via en räddningskapsel. De nödlandar på den närliggande ökenplaneten Tatooine, där de så småningom hamnar i bondpojken Luke Skywalkers ägo. Han känner till en eremit bortom sandhavet, som går under namnet Ben Kenobi. Kan han vara bekant med Obi-Wan, som nämns i meddelandet? De beger sig dit, och där får Luke lära sig hemligheter om sin far, Rebellalliansen och sin egen bakgrund. Under tiden får stormtrupperna upp spåret på droiderna. En lång och andlöst spännande jakt, som ska sträcka sig över tre hela filmer, kan ta sin början...

---

Universumet är ännu outvecklat, och i denna film känns det som att beskåda det genom ett litet fönster. Vi får i stort sett endast bekanta oss med två olika miljöer, och kontrasten kunde knappast ha varit större. Det enda gemensamma är hur olämpliga de båda tycks vara för mänskligt liv. Ökenplaneten Tatooine är helt platt, öde och rik på vyer över himmelriket, vilket förklarar Lukes fantasier om att lämna allt för ett liv bland stjärnorna. Dödsstjärnan är å andra sidan trång, klaustrofobisk och förtryckande - en dödsdom för fantasin - och förmodligen inte vad Luke hade hoppats på. När filmen börjar är Luke ingen idealist, bara en otålig bondpojke, men resan gör honom till en rättrådig hjälte. Hans drivkraft är lätt att förstå.

Valet av Mark Hamill i rollen som Luke har ofta kritiserats, och han är väl ingen Errol Flynn, men hans roll är inte lika tacksam som Carrie Fishers eller Harrison Fords. Det är på Luke vi som publik ska projicera vårt deltagande i berättelsen, och Hamill måste offra mycket av sitt personliga uttryckande för att inte stå i vägen för det. Det är tillsammans med honom som vi lär känna de främmande krafter som styr i detta universum. Han får höra mycket mytologiskt snicksnack, och måste hålla allvarlig min genom allt. Om Hamill hade spelat Luke som en cynisk tölp hade vårt engagemang avtagit, handlingen blivit försumbar och filmen blivit föga mer än en freakshow och ett filmtekniskt underverk.

Den mytologiska Kraften är ännu outvecklad och dess möjligheter vagt beskrivna. Som religion och filosofi älskar jag den, på grund av att den saknar "Gudar". Den är blott en "kraft", eller som Obi-Wan beskriver den, kort och koncist: "Ett energifält som utgår från allt levande. Det omgärdar oss, går igenom oss och håller galaxen samman." Jag gillar att den är så obefläckad och implicerar att vi alla - i och med att vi finns i samma värld - är en och samma varelse. Den är Jediriddarens främsta vapen, och det är Jediriddarens väg som Luke ska vandra genom hela trilogin. 

Min favoritscen utspelar sig i staden Mos Eisley på Tatooine, närmare bestämt i den dunkla, livliga bar, där varelser från hela galaxen sammanstrålar. Jag älskar den scenen dels på grund av att de olika uppenbarelser vi ser slutligen får "Stjärnornas krig" att expandera som universum i fantasin, dels på grund av att Han Solo och Chewbacca (Peter Mayhew) slutligen gör sin entré i berättelsen.

Han Solo är cynisk, egoistisk, charmig, bufflig, och som rollfigur avgörande för filmens humor. Direkt med hans inträde börjar de små, hjärtliga schismerna och käbblet (nåja, C3PO och R2D2 bråkar mycket också) som ger filmen äkta liv. Det är Han som ifrågasätter Rebellernas ideologi, och Kraften med dess filosofiska betydelse. Därigenom blir han ett alibi åt dem som har svårt att ta "Stjärnornas krig" som mer än bara underhållning. Som ung identifierade jag mig självklart med Luke som rollfigur, men som äldre är jag självklart "Team Han Solo". Harrison Ford är helt lysande och en klassisk filmstjärna, och blev min första idol som skådespelare.

Beträffande Prinsessan Leia så är hennes roll ganska liten i denna episod. Hon är till en början den arketypiska prinsessa som hjältarna ska rädda från Dödsstjärnan. Men hon kommer med en twist, eftersom hon visar sig vara smartare, eldigare och mer rådlig än sina befriare. Carrie Fisher var endast 19 år när filmen spelades in och klarar galant att sälja rollen som erfaren toppolitiker långt utöver sin ringa ålder -- trots en gräslig frisyr. Hennes betydelse ökar i takt med att trilogin fortgår. 

Med roller som dessa tre älskvärda i centrum har vi den orubbliga själ som hela "prequel"-triolgin saknade.

Effekterna imponerar till viss del än idag. Detaljrikedomen på rymdskepp, kostym och scenografi är det mest häpnadsväckande. Lucas ville skapa ett "använt universum", där allt är täckt av smuts och fett för att ge det en visuell historia. C3PO har en stor inbuktning i pannan och är, liksom R2D2, täckt av smuts. Detsamma gäller insidan av Han Solos rymdskepp Årtusendefalken (jag älskar det namnet). Avsikten var att ge galaxen en lång historia av smutsigt inbördeskrig som sällan omnämns, men som syns i varje bildruta. Denna omtitt var första gången jag lade märke till det, eftersom jag tidigare bara sett filmerna på risiga VHS-kopior.

Musiken och ljudeffekterna är avgörande, och befinner sig på exakt rätt plats i upplevelsen för att fullborda mästerverket; där man lägger märke till dem utan att tänka på dem. John Williams komponerade soundtracket som vore filmen en opera, och det är precis vad den är. Ben Burtt ägnade ett helt år till att designa ljudeffekter åt ett helt nytt, oprövat universum och dessa har blivit en del av dess obemärkta själ. Vad vore "Stjärnornas krig" utan ljussabelns hummande, laserstrålarnas knall, Dödsstjärnans mekaniska mässande eller, för den delen, något så simpelt som Darth Vaders respirator? Jag skäms inte att säga det: När jag nu kan berättelsen "Stjärnornas krig" utan och innan, så är det i ljudspåret som sagan får evigt liv och eggar mig till gåshud.

Det är förstås inte exakt samma film som jag växte upp med. Formatet är nytt - jag såg den nu i en knivskarp Bluray-version - och Lucas har tagit sig enorma friheter med vad vi minns. Han har finputsat och förändrat en del detaljer och lagt till en helt ny scen, nya effekter och några etablerande miljöbilder. Att bilden och ljudet restaurerats är självklart en förbättring, likaså de förbättrade effekterna. Men de nya och manipulerade scenerna gör mig i bästa fall likgiltig, och i värsta fall riktigt irriterad, som när en CGI-brontosaurus stegar förbi och täcker hela bilden i flera sekunder. Den helt nya scenen introducerar gangsterbossen Jabba the Hutt som gräslig CGI-skapelse, långt innan hans "ursprungliga" entré som välgjord docka i "Jedins återkomst". Denna scen är helt onödig och duger på sin höjd bara som kuriosa.

För mig hamnar sammantaget den modifierade, nya "Stjärnornas krig" med nöd och näppe på summa noll. Det bra äts upp av allt det dåliga, vilket ändå gör filmen till ett mästerverk. Många "Stjärnornas krig"-puritaner har dock kritiserat hur små justeringar förändrar rollfigurers hela karaktärsutveckling (googla bara "Han shot first"-kontroversen). Det kan tyckas överdrivet nitiskt, men tänk på detta: "Stjärnornas krig" är en av de filmer som är så älskad, att man hellre bör vända sig till fansen än till filmvetare för att lära sig mer om den. Att förändra i den, om än aldrig så smått, är som fjärilens vingslag - det kan ha de mest katastrofala följder för dem som växte upp med den.

Jag har hört flera som aldrig sett en "Stjärnornas krig"-film skeptiskt säga att de ser "tråkiga" ut. Det kan jag för min själ inte förstå. Kanske har de sett någon lösryckt scen ur "prequel"-trilogin, för dramatiken i denna film och de långa perioderna av oavbruten spänning ger aldrig det "tråkiga" en chans.

För den som aldrig sett någon av dessa filmer så finns i dagsläget tre lämpliga inkörsportar; episod ett, sju och så denna, episod fyra, med undertiteln "Nytt hopp". Denna del är originalet. Eftersom George Lucas inte visste om han skulle få göra sina planerade uppföljare, gick den ursprungligen blott under titeln "Stjärnornas krig". Det är så jag känner den, och därför har jag kallat den så i denna text. Av alla episoder hittills är det den enda som innehåller en självständig story, som (nästan) helt börjar och slutar inom en och samma film.

Den är med andra ord en utmärkt start för den som är nyfiken, förmodligen den objektivt bästa eftersom universumet ännu är så outvecklat och enkelt. Tyvärr måste man då ha överseende med vissa föråldrade specialeffekter och ett aningen långsammare berättande än det numera vedertagna. Det är mest på grund av det som jag rekommenderar ynglingar att börja med episod sju, som är lika bra och medryckande, och dessutom uppdaterad till dagens tekniska och narrativa standard.

Men för mig är det här den bästa starten, den jag kommer att återvända till då och då under min levnad när jag vill återvända till mitt ursprung. En saga om hjältemod och ondska i en galax långt, långt borta. Världen var så oförstörd och enkel att begripa då, och när jag återser "Stjärnornas krig" är det som en gammal matiné. Den gör mig glad och stolt över den jag en gång var, och som nostalgi står den nästan helt utan konkurrens.

Och med allt det sagt, så är den inte ens den bästa "Stjärnornas krig"-filmen...

Whiplash (2014)

En ung musikelev sitter och övar på ett trumsolo. En professor träder in i lokalen för att lyssna. Eleven försöker imponera på professorn så gott han kan, men professorn blir inte imponerad. Han lämnar lokalen. Eleven blir knäckt, men ger sig inte. Han återvänder till sitt skal av nötande, timme efter timme, dag ut, dag in, tills han känner sig självsäker nog att försöka igen. Han lyckas bättre, men bara för en stund. Och så rullar historien på.

Att filmen inleds med ett trumsolo sammanfattar allt. Eleven tillbringar sina dagar solo, trummandes. Han plågar sig igenom sina övningar tills händerna blöder, och spenderar sina lektioner i psykologiskt krig mot sina medmusikanter. Det sägs att det är ensamt på toppen. Vägen dit verkar etter värre.

För enligt filmer som "Whiplash" är vägen till framgång kantad av missämja, isolation, ångest och lidande. Ambition är din förbannelse, och självbelåtenhet en synd. Dina färdigheter blir dig en källa till frustration, eftersom de aldrig kan bli bra nog. Eller som den veke kanske hävdar för sig själv: Du kan aldrig bli bra nog. Men ändå måste du hålla hårt i din talang, för den är din enda belöning. Du lever i en värld där varje litet beröm riskerar att sabotera allt du kämpat för. Uppskattning gör dig nöjd, och när du är nöjd, slutar du att kämpa. Och när du slutar kämpa, har du förlorat.

Miles Teller spelar Andrew, förstaårsstudent på USA:s förnämsta musikakademi. Han drömmer om att bli världens skickligaste jazztrummis. Professorn och dirigenten han måste imponera på heter Fletcher, och spelas med ruggig intensitet av J.K. Simmons, som vann en Oscar för sin insats. Jag gillar hur filmen bygger upp legenden om honom innan vi själva vet vem han är. I inledningen ses Fletcher mest som en skugga genom frostat glas och hans namn viskas i vördnad. Exakt vem han är och varifrån han kommer får vi aldrig riktigt veta, eftersom det är oväsentligt i ett resultatinriktat psyke, och filmen skildras utifrån ett sådant. 

Fletcher är ingen John Keating (Robin Williams rollfigur i "Döda poeters sällskap"). Han är snarare en sergeant. Han kräver blind lydnad och perfektion, och hans instrument är psykologisk terror. När det inte låter som han vill hamnar i ett tillstånd av otyglat ursinne. Metoden lämpar sig inte på alla, och den som inte är stark nog åker ut. Han framstår som en vedervärdig människa, men det skiter han i, för han har ett högre kall - han vill välsigna mänskligheten med historiska framsteg inom den jazz han älskar. Omtyckt får någon annan bli.

Jag beundrar filmer som "Whiplash". Den isolerar och utnyttjar sitt ämne för att närma sig en fundamental sanning om våra livsvillkor. Vilket pris är du redo att betala för att förverkliga dina drömmar? Hur påverkar det dig som person och människorna omkring dig? Allt som inte är jazz gallras bort som överflödigt, och på så sätt speglar filmen sina huvudpersoner. Jag är inte övertygad om det överlägsna i Fletchers pedagogik, men jag ser inte enbart på film för att bekräfta mig själv. Ibland är det kul att ta del av andras idévärldar också, om de skildras så trovärdigt som i "Whiplash".

Regissör och manusförfattare heter Damien Chazelle. Hans film är väldigt karaktärsdriven, och hans två huvudpersoner är till karaktären extremt drivna. Andrew gör små, hårt förtjänade framsteg. Varje gång gör Fletcher ner honom för att få honom att göra ännu fler framsteg. Detta skapar en dynamik, ett slags kretslopp som ger filmen en unik rytm. Berättelsen passar bra ihop med det musikaliska temat. Andrews privatliv finns där endast i periferin - hans pappa (Paul Reiser) och hans potentiella flickvän (Melissa Benoist) - liksom bara för att visa oss i publiken vad han försakar.

Miles Teller är på väg att bli Hollywoods påläggskalv. Här är han oerhört skicklig, både som trummis - han hade spelat i ett rockband innan - och skådis. Inför inspelningarna gick han en två månaders "boot camp" för att lära sig jazz, och vad vi får se på film är tekniskt filmtrixande av den högre skolan. De musikaliska stycken vi får se är korta snuttar som filmens klippare (Tom Cross) mödosamt har fogat samman till en övertygande helhet. Det långa trumsolo som avrundar filmen lär ska ha tagit två dagar att spela in. I mina öron låter det riktigt bra, men vad vet väl jag om jazz som rytm?

I slutändan önskar jag bara att Cross och Chazelle hade haft hjärta att klippa ännu lite till. För den filmiska effektens skull pågår det avslutande numret för länge, och som helhet pågår "Whiplash" några iterationer för länge. Det är en perfekt, avskalad, nätt historia som kretsar kring en klar kärna. Vi fattar poängen långt innan den är över. Då har kampen nått nästan olidliga proportioner. Den avslutande scenen påminner om en av mina jobbigaste mardrömmar: Att tvingas uppträda inför storpublik, helt oförberedd, med en låt jag aldrig ens har hört... 

Oavsett vilket är det en oerhört bra och omskakande film. På samma ambivalenta sätt som "Black Swan" är den väl en framgångssaga - det vill säga mer på det subjektiva än det objektiva planet. Historierna de berättar kanske kan få oss att uppskatta våra mediokra liv för en stund. Av de två tycker jag att "Whiplash" är strået vassare, men det är en smaksak. Mer beröm nänns jag inte ge, för citatet som jag bär med mig efteråt lyder trots allt som följer: 

"Det finns inte två ord som är mer skadliga än: 'Bra jobbat'"

Se den på Viaplay. Jag lovar att det är värt det.

Black Mass (2015)

Du ser det kanske inte vid första anblicken, men skådisen på filmaffischen ovan är den evigt unge Johnny Depp. Han brukade vara störst och bäst, men har numera hemfallit åt att bli en slags Hollywoods hovnarr. Vad vi fått se det senaste decenniet har varit ett sorgligt kapitel i berättelsen om en karaktärsskådespelare som kan så mycket mer. Nå, kanske är det på väg att vända nu. I det nya gangsterdramat "Black Mass" ser han chansen att åter sätta sig i respekt, i en roll som handlar just om att sätta sig i respekt. Han spelar gangsterkungen och sociopaten James "Whitey" Bulger - hämtad direkt från verkligheten - vars livsblod tycks vara pengar, och som använder falskspel och mord som metoder. 

Vem var denne Bulger? Under slutet av 70-talet slog han sig till toppen av Bostons undre värld genom att extraknäcka som FBI-informatör (även om han själv kallade det för ett "samarbete"), framförallt åt sin barndomskamrat John Connolly (här spelad av Joel Edgerton). Han gav dem mest oväsentligheter, men lyckades utnyttja kontakten för att - enligt utsago - fälla den italienska maffian och själv ta dess plats. 

Ganska snart insåg FBI att de skapat ett monster. Bulger började sprida sitt imperium till valda delar av Staterna, och Connolly hjälpte till att städa upp efter honom. Han blev allt mer hänsynslös, och FBI hade märkvärdigt svårt att sätta dit honom. "Black Mass" är filmen om hans uppgång och fall, och själva titeln kommer av den symboliskt sataniska föreningen mellan FBI och Bulgers kriminella värld.

Filmen är brutal, skitig och en avromantisering av världen den skildrar. Det är inte såhär vi är vana att se Depp. Hans prestation är hans bästa sedan "Sweeney Todd", men den hämmas tyvärr av den distraherande sminkningen. Som smeknamnet antyder är "Whitey" Bulger - eller var åtminstone vid den tid som filmen skildrar - en blåögd blondin. I en strävan att få Depp att efterlikna honom rent fysiskt gör upphovsmännen honom onaturlig. De blå kontaktlinserna gör blicken iskallt artificiell. Detta gör några tidiga scener, där han visar medmänsklighet, nästan ännu värre. Det är förmodligen ett medvetet drag, som tyvärr - i kombination med hur han är skriven - reducerar honom till en filmskurk av det slag vi brukar se i Bond-filmer. Han är välspelad, men han är inte komplex. Han är absolut ingen hjälte, och hans uppenbarelse passar liksom inte in i filmens verklighet.

Så vem är istället publikens substitut? Med vem kan vi identifiera oss? Till en början verkar dörrvakten Kevin, som spelas av Matt Damon-kopian Jesse Plemons, vara ett givet val. I första scenen träder han fram som tjallare i ett polisförhör. Han berättar hur han fick inträde i Bulgers närmsta krets efter en fajt. Sedan blir det inte mycket mer med Kevin. Det ska visa sig att filmen ändrar förhörsperson hela tiden, och Kevin syns knappt mer i hela filmen. Man blir modfälld så snart man inser att "Whitey" Bulger trots allt är vår huvudroll. 

"Black Mass" förankrar sig aldrig i något eller någon. Den är helt känslokall och distanserad. Filmen får omgående ett redovisande, oengagerande tonläge eftersom den siktar på att vara historiskt korrekt. Benedict Cumberbatch spelar politikern Billy Bulger, bror till Whitey, bara för att visa att han har en bror. De har ingen gemensam story, och bara några få scener ihop. Cumberbatch hade utan problem kunnat strykas ur protokollet. Skådisar som Kevin Bacon, Adam Scott och Corey Stoll spelar likartade rättsskipare som hade kunnat slås samman till en roll. Dakota Johnson spelar Bulgers flickvän som hux flux överger filmen efter deras blott andra eller tredje scen tillsammans. 

Så det är med andra ord en svepande röra till historia. "Black Mess" hade varit en mer passande titel. Den involverar för många människor, händelser och platser på för kort tid för att landa som ett drama. Hela sidohandlingar reduceras till enstaka korta scener för att ge filmen en anständig längd. Viktiga händelser reduceras till små incidenter som överstökas utan betydelse för fortsättningen.

 Till exempel: I en scen får Bulger reda på att hans son (Luke Ryan) har råkat illa ut i skolan efter ett slagsmål. Bulger delar med sig av lite visdom: "Du råkade inte i trubbel för att du slogs, utan för att du slogs när andra såg dig." Scenen tar slut och mynnar inte ut i någonting mer. Dessutom tycks Bulger ha glömt sitt budskap när han senare, i fullt dagsljus, har ihjäl en annan man på en öppen parkering.

Det är ingen film för den som gillar berättarteknik. Den är snarare en anti-berättelse; ett polisförhör uteslutande intresserat av fakta. Varje hotelse, varje mord, varje dramatisk incident startar i en scen och tar slut i nästa. När "Black Mass" är över känns det som att ha sett en hel TV-serie ihopklippt till en tvåtimmarsfilm. Den stegras inte gradvis mot ett crescendo, utan marscherar rytmiskt förbi, som avsnitt efter avsnitt i återberättandet om en brottskarriär. Jag rycks aldrig med i denna marsch. Den är liksom inte min melodi.

När nätet sluter sig om Bulger efter alltför lång tid, är det förmodligen för att han behandlat sina medmänniskor så fruktansvärt illa under alltför lång tid. Detta framkommer gradvis; fler och fler visar sig redo att hänga ut honom. Vad som däremot inte framkommer är varför de inte från första början sålde honom, eftersom han hela tiden framstod som vedervärdig, oberäknelig och livsfarlig för vem som helst. 

Filmen har en känslokyla som gör den svår att följa på ett emotionellt och rent mänskligt plan. Allt som är kvar är den analytiska tanken, och den vill inte gärna röra sig i detta fördömda Boston, där vinden drar kallt och du gör bäst i att inte möta någons blick, utav fasa för vad andra kan läsa in i den och vad konsekvensen kan bli. Jag försöker tänka på "Black Mass" men där finns ingenting för mig att hämta.

Vill du se Johnny Depp som du aldrig har sett honom förr, så kan jag rekommendera "Black Mass". Han utstrålar ren illvilja filmen igenom, och är i sig filmens enda behållning. Du kan bl.a. hyra den på Plejmo. Men för bättre och liknande gangsterrullar kan jag istället rekommendera "Maffiabröder" eller "Once upon a time in America" eller varför inte TV-serien "Boardwalk Empire".