En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014)

Att skriva att man "tar sig an" en film tyder på att man ser den med ett visst motstånd, nästan som en utmaning. Det är med den inställningen jag har närmat mig alla tre av Roy Anderssons filmer om människan och existensen. Nå, det är över nu, för i och med hans senaste "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" (en titel som låter som en hel recension) har han fullbordat sin trilogi. Filmen kom och gick och rörde upp en storm i ett vattenglas. Ett par år har gått och nu "tar jag mig an" den, och visst känns det som om det behövs en Treo till att storma i mitt vattenglas, såhär dagen efter.

Vad är en Roy Andersson-film, undrar du? Tja, svaret är väl att den är en genre i sig själv, helt unik inom världsfilmen idag. Till ytan liknar den en serie kortfilmer eller reklamfilmer ihopklippta till en spelfilm. De olika sketcherna bär en gemensam stämning och estetik. De är "roliga" men tar en lång omväg för att nå dit: 

Kameran står orubblig och fångar på distans ett rum eller utomhusmiljö. Där inträffar någonting som är så dystert, att det blir så absurt, att det blir roligt - eller så stannar det nånstans på vägen. Aktriserna och aktörerna är amatörer och fungerar mer som modeller än skådespelare. När scenen tar slut kan nästa ta vid. En scen har lite eller inget att göra med nästa, och filmen saknar således "handling". En diffus dramaturgi finns, men nästan bara inom de enskilda sketcherna.

Den som vill kan grotta ner sig i "En duva..." och forma ett helhetsbudskap, men det är att göra det svårt för sig. Tillsammans med sina två syskonfilmer bildar den en slags alternativ verklighet, som påminner om vår, men där våra mest vansinniga system, idéer, samtal, begär och tankar visualiseras i en enda scen. Tag detta exempel från "En duva...": Vita slavhandlare tvingar in svarta slavar i en stor koppartank utrustad med många klockstycken längs väggen. De tänder eld undertill, tanken börjar rotera, mänskorna inuti grillas levande och ur klockstyckena ljuder ljuva toner. Ett gäng överklassmänniskor träder ut på en altan för att lyssna. Och så var det med det.

Förresten, en sak till: när tanken roterar framträder i stora bokstäver tillverkaren, Boliden, för vilken min ömme far tillbringade en stor del av sitt yrkesverksamma liv. Jag ska inte rekommendera denna film åt honom. Det han missar är en serie märkliga sketcher och replikskiften som jag hur som helst inte tror skulle intressera honom.

Genom filmen får vi följa två återkommande figurer. De är två försäljare av skämtartiklar, lika odugliga som affärsmän som deras produkter är usla. Världen de strosar runt i är full av ensamma människor, och humorn de tror sig kunna kapitalisera på är ingens medicin. De sätter själva fingret på vari problemet består; de tål inte varandra när de är tillsammans, och kan inte vara utan varandra när de skiljts. Människorna i "En duva..." är fyllda av längtan efter gemenskap och någonting bättre, men lever i en värld tömd på visioner för att nå dit.

Är filmen bra, är den dålig? Jag har personligen ganska svårt för detta europeiska, distanserade sättet att göra film, även om jag håller Roy Andersson som dess främsta företrädare. I regel använder jag närheten till människornas subjektiva upplevelser av sin värld för att själv slukas upp av den. Det går inte i en film som "En duva...", där allting är så ceremoniöst. 

Men Andersson ersätter det med att ge sin film en egen, selektivt betraktande karaktär, och en väldigt skruvad men igenkännlig värld. Hans filmer är roliga, men medan du ser måste du kanske också söka i dig själv för att hitta skrattet. Trots att den inte frammanar de stora känslorna eller tankarna, blir jag ändå road - och på samma gång oroad - av vad jag ser. "En duva..." är bra, men inte riktigt lika rolig som vad Andersson tidigare har åstadkommit.

Du kan hyra den på TriArt, där den i skrivande stund kostar 39 spänn.