onsdag 10 februari 2016

Whiplash (2014)



En ung musikelev sitter och övar på ett trumsolo. En professor träder in i lokalen för att lyssna. Eleven försöker imponera på professorn så gott han kan, men professorn blir inte imponerad. Han lämnar lokalen. Eleven blir knäckt, men ger sig inte. Han återvänder till sitt skal av nötande, timme efter timme, dag ut, dag in, tills han känner sig självsäker nog att försöka igen. Han lyckas bättre, men bara för en stund. Och så rullar historien på.

Att filmen inleds med ett trumsolo sammanfattar allt. Eleven tillbringar sina dagar solo, trummandes. Han plågar sig igenom sina övningar tills händerna blöder, och spenderar sina lektioner i psykologiskt krig mot sina medmusikanter. Det sägs att det är ensamt på toppen. Vägen dit verkar etter värre.

För enligt filmer som "Whiplash" är vägen till framgång kantad av missämja, isolation, ångest och lidande. Ambition är din förbannelse, och självbelåtenhet en synd. Dina färdigheter blir dig en källa till frustration, eftersom de aldrig kan bli bra nog. Eller som den veke kanske hävdar för sig själv: Du kan aldrig bli bra nog. Men ändå måste du hålla hårt i din talang, för den är din enda belöning. Du lever i en värld där varje litet beröm riskerar att sabotera allt du kämpat för. Uppskattning gör dig nöjd, och när du är nöjd, slutar du att kämpa. Och när du slutar kämpa, har du förlorat.



Miles Teller spelar Andrew, förstaårsstudent på USA:s förnämsta musikakademi. Han drömmer om att bli världens skickligaste jazztrummis. Professorn och dirigenten han måste imponera på heter Fletcher, och spelas med ruggig intensitet av J.K. Simmons, som vann en Oscar för sin insats. Jag gillar hur filmen bygger upp legenden om honom innan vi själva vet vem han är. I inledningen ses Fletcher mest som en skugga genom frostat glas och hans namn viskas i vördnad. Exakt vem han är och varifrån han kommer får vi aldrig riktigt veta, eftersom det är oväsentligt i ett resultatinriktat psyke, och filmen skildras utifrån ett sådant. 

Fletcher är ingen John Keating (Robin Williams rollfigur i "Döda poeters sällskap"). Han är snarare en sergeant. Han kräver blind lydnad och perfektion, och hans instrument är psykologisk terror. När det inte låter som han vill hamnar i ett tillstånd av otyglat ursinne. Metoden lämpar sig inte på alla, och den som inte är stark nog åker ut. Han framstår som en vedervärdig människa, men det skiter han i, för han har ett högre kall - han vill välsigna mänskligheten med historiska framsteg inom den jazz han älskar. Omtyckt får någon annan bli.



Jag beundrar filmer som "Whiplash". Den isolerar och utnyttjar sitt ämne för att närma sig en fundamental sanning om våra livsvillkor. Vilket pris är du redo att betala för att förverkliga dina drömmar? Hur påverkar det dig som person och människorna omkring dig? Allt som inte är jazz gallras bort som överflödigt, och på så sätt speglar filmen sina huvudpersoner. Jag är inte övertygad om det överlägsna i Fletchers pedagogik, men jag ser inte enbart på film för att bekräfta mig själv. Ibland är det kul att ta del av andras idévärldar också, om de skildras så trovärdigt som i "Whiplash".

Regissör och manusförfattare heter Damien Chazelle. Hans film är väldigt karaktärsdriven, och hans två huvudpersoner är till karaktären extremt drivna. Andrew gör små, hårt förtjänade framsteg. Varje gång gör Fletcher ner honom för att få honom att göra ännu fler framsteg. Detta skapar en dynamik, ett slags kretslopp som ger filmen en unik rytm. Berättelsen passar bra ihop med det musikaliska temat. Andrews privatliv finns där endast i periferin - hans pappa (Paul Reiser) och hans potentiella flickvän (Melissa Benoist) - liksom bara för att visa oss i publiken vad han försakar.



Miles Teller är på väg att bli Hollywoods påläggskalv. Här är han oerhört skicklig, både som trummis - han hade spelat i ett rockband innan - och skådis. Inför inspelningarna gick han en två månaders "boot camp" för att lära sig jazz, och vad vi får se på film är tekniskt filmtrixande av den högre skolan. De musikaliska stycken vi får se är korta snuttar som filmens klippare (Tom Cross) mödosamt har fogat samman till en övertygande helhet. Det långa trumsolo som avrundar filmen lär ska ha tagit två dagar att spela in. I mina öron låter det riktigt bra, men vad vet väl jag om jazz som rytm?

I slutändan önskar jag bara att Cross och Chazelle hade haft hjärta att klippa ännu lite till. För den filmiska effektens skull pågår det avslutande numret för länge, och som helhet pågår "Whiplash" några iterationer för länge. Det är en perfekt, avskalad, nätt historia som kretsar kring en klar kärna. Vi fattar poängen långt innan den är över. Då har kampen nått nästan olidliga proportioner. Den avslutande scenen påminner om en av mina jobbigaste mardrömmar: Att tvingas uppträda inför storpublik, helt oförberedd, med en låt jag aldrig ens har hört... 

Oavsett vilket är det en oerhört bra och omskakande film. På samma ambivalenta sätt som "Black Swan" är den väl en framgångssaga - det vill säga mer på det subjektiva än det objektiva planet. Historierna de berättar kanske kan få oss att uppskatta våra mediokra liv för en stund. Av de två tycker jag att "Whiplash" är strået vassare, men det är en smaksak. Mer beröm nänns jag inte ge, för citatet som jag bär med mig efteråt lyder trots allt som följer: 

"Det finns inte två ord som är mer skadliga än: 'Bra jobbat'"

Se den på Viaplay. Jag lovar att det är värt det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar