Black Mass (2015)

Du ser det kanske inte vid första anblicken, men skådisen på filmaffischen ovan är den evigt unge Johnny Depp. Han brukade vara störst och bäst, men har numera hemfallit åt att bli en slags Hollywoods hovnarr. Vad vi fått se det senaste decenniet har varit ett sorgligt kapitel i berättelsen om en karaktärsskådespelare som kan så mycket mer. Nå, kanske är det på väg att vända nu. I det nya gangsterdramat "Black Mass" ser han chansen att åter sätta sig i respekt, i en roll som handlar just om att sätta sig i respekt. Han spelar gangsterkungen och sociopaten James "Whitey" Bulger - hämtad direkt från verkligheten - vars livsblod tycks vara pengar, och som använder falskspel och mord som metoder. 

Vem var denne Bulger? Under slutet av 70-talet slog han sig till toppen av Bostons undre värld genom att extraknäcka som FBI-informatör (även om han själv kallade det för ett "samarbete"), framförallt åt sin barndomskamrat John Connolly (här spelad av Joel Edgerton). Han gav dem mest oväsentligheter, men lyckades utnyttja kontakten för att - enligt utsago - fälla den italienska maffian och själv ta dess plats. 

Ganska snart insåg FBI att de skapat ett monster. Bulger började sprida sitt imperium till valda delar av Staterna, och Connolly hjälpte till att städa upp efter honom. Han blev allt mer hänsynslös, och FBI hade märkvärdigt svårt att sätta dit honom. "Black Mass" är filmen om hans uppgång och fall, och själva titeln kommer av den symboliskt sataniska föreningen mellan FBI och Bulgers kriminella värld.

Filmen är brutal, skitig och en avromantisering av världen den skildrar. Det är inte såhär vi är vana att se Depp. Hans prestation är hans bästa sedan "Sweeney Todd", men den hämmas tyvärr av den distraherande sminkningen. Som smeknamnet antyder är "Whitey" Bulger - eller var åtminstone vid den tid som filmen skildrar - en blåögd blondin. I en strävan att få Depp att efterlikna honom rent fysiskt gör upphovsmännen honom onaturlig. De blå kontaktlinserna gör blicken iskallt artificiell. Detta gör några tidiga scener, där han visar medmänsklighet, nästan ännu värre. Det är förmodligen ett medvetet drag, som tyvärr - i kombination med hur han är skriven - reducerar honom till en filmskurk av det slag vi brukar se i Bond-filmer. Han är välspelad, men han är inte komplex. Han är absolut ingen hjälte, och hans uppenbarelse passar liksom inte in i filmens verklighet.

Så vem är istället publikens substitut? Med vem kan vi identifiera oss? Till en början verkar dörrvakten Kevin, som spelas av Matt Damon-kopian Jesse Plemons, vara ett givet val. I första scenen träder han fram som tjallare i ett polisförhör. Han berättar hur han fick inträde i Bulgers närmsta krets efter en fajt. Sedan blir det inte mycket mer med Kevin. Det ska visa sig att filmen ändrar förhörsperson hela tiden, och Kevin syns knappt mer i hela filmen. Man blir modfälld så snart man inser att "Whitey" Bulger trots allt är vår huvudroll. 

"Black Mass" förankrar sig aldrig i något eller någon. Den är helt känslokall och distanserad. Filmen får omgående ett redovisande, oengagerande tonläge eftersom den siktar på att vara historiskt korrekt. Benedict Cumberbatch spelar politikern Billy Bulger, bror till Whitey, bara för att visa att han har en bror. De har ingen gemensam story, och bara några få scener ihop. Cumberbatch hade utan problem kunnat strykas ur protokollet. Skådisar som Kevin Bacon, Adam Scott och Corey Stoll spelar likartade rättsskipare som hade kunnat slås samman till en roll. Dakota Johnson spelar Bulgers flickvän som hux flux överger filmen efter deras blott andra eller tredje scen tillsammans. 

Så det är med andra ord en svepande röra till historia. "Black Mess" hade varit en mer passande titel. Den involverar för många människor, händelser och platser på för kort tid för att landa som ett drama. Hela sidohandlingar reduceras till enstaka korta scener för att ge filmen en anständig längd. Viktiga händelser reduceras till små incidenter som överstökas utan betydelse för fortsättningen.

 Till exempel: I en scen får Bulger reda på att hans son (Luke Ryan) har råkat illa ut i skolan efter ett slagsmål. Bulger delar med sig av lite visdom: "Du råkade inte i trubbel för att du slogs, utan för att du slogs när andra såg dig." Scenen tar slut och mynnar inte ut i någonting mer. Dessutom tycks Bulger ha glömt sitt budskap när han senare, i fullt dagsljus, har ihjäl en annan man på en öppen parkering.

Det är ingen film för den som gillar berättarteknik. Den är snarare en anti-berättelse; ett polisförhör uteslutande intresserat av fakta. Varje hotelse, varje mord, varje dramatisk incident startar i en scen och tar slut i nästa. När "Black Mass" är över känns det som att ha sett en hel TV-serie ihopklippt till en tvåtimmarsfilm. Den stegras inte gradvis mot ett crescendo, utan marscherar rytmiskt förbi, som avsnitt efter avsnitt i återberättandet om en brottskarriär. Jag rycks aldrig med i denna marsch. Den är liksom inte min melodi.

När nätet sluter sig om Bulger efter alltför lång tid, är det förmodligen för att han behandlat sina medmänniskor så fruktansvärt illa under alltför lång tid. Detta framkommer gradvis; fler och fler visar sig redo att hänga ut honom. Vad som däremot inte framkommer är varför de inte från första början sålde honom, eftersom han hela tiden framstod som vedervärdig, oberäknelig och livsfarlig för vem som helst. 

Filmen har en känslokyla som gör den svår att följa på ett emotionellt och rent mänskligt plan. Allt som är kvar är den analytiska tanken, och den vill inte gärna röra sig i detta fördömda Boston, där vinden drar kallt och du gör bäst i att inte möta någons blick, utav fasa för vad andra kan läsa in i den och vad konsekvensen kan bli. Jag försöker tänka på "Black Mass" men där finns ingenting för mig att hämta.

Vill du se Johnny Depp som du aldrig har sett honom förr, så kan jag rekommendera "Black Mass". Han utstrålar ren illvilja filmen igenom, och är i sig filmens enda behållning. Du kan bl.a. hyra den på Plejmo. Men för bättre och liknande gangsterrullar kan jag istället rekommendera "Maffiabröder" eller "Once upon a time in America" eller varför inte TV-serien "Boardwalk Empire".