The Pact (2012)

Förr, när jag bodde i små, otillräckliga lägenheter drömde jag ibland att jag fann lönndörrar i väggen. De ledde till stora möblerade rum där jag kunde breda ut mig som aldrig förr. Tills jag vaknade strax därpå var det som om världen och sinnet expanderat. Jag gillade det. Dessa önskedrömmar kom till mig i båda mina föregående lägenheter, och innebar i båda fallen att jag flyttade strax därpå.

Men hemliga rum i hemmet blir tvärtemot en fasansfull upptäckt i skräckthrillern "The Pact" från 2012. Här är rummen nämligen redan befolkade. En flytt blir en flykt istället för en längtan bort. Filmens upphovsman är den debuterande regissören Nicholas McCarthy, och det är ett lovande förstlingsverk.

Filmen rör sig mestadels i ett hus med tragisk historia. Det är föräldrahem åt Nichole (Agnes Bruckner), en ung kvinna som tillsammans med sin lillasyster Annie (Caity Lotz) behandlades vedervärdigt av sin sjuka, ensamstående mor när hon var liten. När modern dör måste Nichole återvända hem och ta hand om begravningen och kvarlåtenskapen. Det går inget vidare. Första natten vaknar hon av ljud från någonstans i huset, och börjar leta efter källan. Strax därpå försvinner hon utan ett spår.

Systern Annie måste motvilligt åka hem och ta över. Samtidigt måste hon ta reda på vad som hänt storasystern, och kommer i kontakt med något övernaturligt. Hon misstänker att hennes mor lever kvar i byggnaden. När även Nicholes dotters barnvakt (Kathleen Rose Perkins) försvinner i huset en natt blir Annie själv misstänkt. För att rentvå sig måste hon gå till botten med familjens dunkla förflutna. Till sin hjälp har hon intendent Creek (Casper Van Dien) och den synska gamla klasskamraten Stevie (Haley Hudson) som hjälper henne belysa hemmets, och familjens, dunkla vrår.

Många av de klichéer jag ofta förlöjligar finns även i "The Pact", men den är så välgjord att man knappt lägger märke till dem. Den är en av alla skräckfilmer ur Netflix tablå som du skrollar förbi i jakt på något bättre. Gör inte det. Du kan gott stanna vid denna minimalistiska historia om hemsökelse, trasiga familjeförhållanden och mystiska försvinnanden. 

Manuset är varken realistiskt eller originellt, men McCarthy verkar fullt medveten om det. Istället bränner han allt sitt krut på atmosfär, och han gör det bra. Redan i sin första film är han förbluffande stilsäker. Tystnad är filmens klangbotten. I inledningen använder han kameran som en osynlig betraktare och bäddar in huset i den otrygga atmosfär som måste ha rått där så länge. Där måste ha varit ett helvete att växa upp. Samtidigt antar jag att helvetet bestod i familjen, och inte själva byggnaden. Det verkar ha reproducerat sig självt i många generationer, och Annies kamp är för att bryta detta välde. Hon handlar ovanligt vettigt för att vara hjältinna i en genre där idioti verkar vara norm.

Filmen haltar en aning i några scener där det paranormala manifesterar sig som något normalt. Dessa spökeffekter har vi väl sett en miljon gånger redan, men här är de mest utsmyckning till ett större mysterium som hela filmen vilar på. Det är denna gåta som är filmens motor och den driver oss hela vägen igenom filmen till ett olidligt läskigt slut.

Halloween närmar sig, och "The Pact" ett bra val för den som letar efter nåt riktigt otäckt att fira högtiden med. För även om denna film involverar andevärlden, så är dess fasor högst verkliga.

Mr. Jones (2013)

"Mr. Jones" är en usel skräckfilm som uppenbarligen är gjord av nån som haft en vag föreställning om en film, och som sedan börjat filma i hopp om att kunna fylla storyns håligheter på ren inspiration. Den långfilmsdebuterande regissören Karl Mueller är inte sina ambitioner vuxen. Han sätter för stor tilltro till sin egen fantasi och för liten till publikens. Han bygger upp sin historia skickligt, och just som han är färdig och vi är redo att själva skulptera en fasa i skallen, försöker han på rent experimentellt manér skapa den åt oss med hjälp av en stil han inte behärskar.

Synd, för de få idéer som finns är inte dumma och hade varit värda att utforska på ett sansat sätt. Storyn börjar med att ett ungt konstnärligt par, Scott (Jon Foster) och Penny (Sarah Jones), köper ett hus i amerikanska obygden, där han ostört ska kunna arbeta på en naturdokumentär. Filmen är ett hopkok av vad man funnit bland hans filmade material. Inspirationen tryter och mest verkar han filma sig själv. I hopp om kreativitet slutar han ta sin medicin (psykofarmaka?). De båda grälar -- i sänghalmen, till och med det filmar han -- och morgonen därpå börjar Mr. Jones synas i omgivningen.

Här är filmen hoppingivande för en stund. Mr. Jones är en mytomspunnen konstnär som bor i trakten. Penny känner till hans verk sedan tidigare. De är groteska träskulpturer, likt åkerspöken, med sällsam dragningskraft på sina betraktare. Själv är Jones en enstöring som inte svarar på tilltal. Scott åker därför till New York för att intervjua experter och kommer ruskiga legender på spåret. Dessa samtal känns autentiska, och med en fascination likt den för myterna om Cthulhu eller The Slender Man vaknar mitt intresse till liv. 

Under tiden stannar Penny kvar själv och fotograferar, och får uppleva en skrämmande, fantastisk natt i det vilda. Efteråt ger hon uttryck för ambivalenta känslor av revitalisering och djupaste fasa - så som man själv kan känna efter en riktigt bra skräckis. Scott återvänder. De måste få veta mer. Finge de nu bara tillträde till hans hus. Självklart smyger de in en natt, och finner i källaren ett nätverk av underjordiska gångar som leder djupare ned i underjorden.

Akt tre är Muellers försök att skildra en levande mardröm. Regissören försöker sig på ett smart grepp här. De första två akterna hade fejkdokumentär stil, men övergår i tredje akten till spelfilm, och ger situationen en aura av overklighet. Om han bara skildrat resten av filmen som en ordinär spelfilm hade han i slutändan kunnat stoltsera med en jättebra sådan. Men istället försöker han sig på det svåra formatet experimentfilm. Vi får roterande strålkastarljus, filtereffekter, djärva kameraåkningar, osammanhängande klippning. "Mr. Jones" blir en ren stilövning utan innehåll, som om vi beträder ett rike vi inte kan begripa, där vad som helst kan hända när som helst.

Vad Mueller inte tycks begripa är att en traditionell spelfilm är precis som en dröm, och att traditionell skräckfilm är precis som en mardröm. Det är därför Hollywood kallas "Drömfabriken". I sömnen upplever du världen som om du vore vaken. Eftersom ditt logiska resonerande sover verkar allt logiskt. Därför kan du hoppa från situation till situation utan att det verkar konstigt, precis som en film kan hoppa från klipp till klipp, från scen till scen, utan att det verkar konstigt. Vad som händer däremellan fyller du i omedvetet.

Så när Mueller filmar mardrömmen såsom den ser ut, blir det mardrömslikt till ytan, men inte till känslan. Det är en typ av film som David Lynch behärskar genom att applicera en symbolisk logik, som man kan göra på en riktig dröm. Mueller härmar denna stil, men inte symboliken. Resultatet är närmare parodi än skräck.

"Mr. Jones" var i sin linda en bra skräckfilm men föll offer för skaparens fåfänga. Skådespelarna ser helt förvirrade ut när de dras med i regissörens nycker. Felet är på intet sätt deras. Det är helt enkelt så att jag vaknar när jag blir medveten om att filmen drömmer. Och då återstår ännu en halvtimmes speltid. Du kan se spektaklet på Netflix, men jag kan i ärlighetens namn inte rekommendera det åt någon.

[Fotnot 1/1/2015: Gjorde en förändring i texten. Ändrade "The Thin Man" till "The Slender Man", som var den myt jag hela tiden avsåg. "The Thin Man" är nåt annat.]

X-Men: Days of Future Past (2014)

"Kan vi utvecklas tillräckligt snabbt, eller är framtiden redan avgjord?", undrar professor Charles Xavier (Patrick Stewart). Han låter alltså meddela att mycket -- hela vår framtid faktiskt -- står på spel i "X-Men: Days of Future Past", del sju av den omåttligt populära X-Men-serien. Är mänsklighetens öde redan beseglat på grund av att våra dumma, envisa gener vägrar utvecklas? Bryan Singer, regissören till de ursprungliga filmerna, står åter bakom rodret, och bakom handlingens mask av fatalism anar jag ett simpelt budskap. Med hjälp av en historia om att resa bakåt i tiden för att rätta till fel, tror jag att Singer helt enkelt vill nollställa en serie som han tycker har gått åt skogen.

Filmen börjar i en framtida nutid, 2023, som tycks stöpt i oavbruten, djupblå natt. (Du som sett "Terminator"-filmerna vet hur den ser ut.) För att understryka dystopin utspelas den först i Moskva, sedan Kina. Människorna har med hjälp av överlägsna maskiner nästan utrotat alla mutanter. Av våra kära vänner i X-Men finns bara några få kvar, och de är på ständig flykt.

En av dem, Kitty (Ellen Page) kallad, har förmågan att skicka personers medvetanden bakåt i tiden en smula. (Och du som sett "Terminator"-filmerna vet hur det funkar.) Så fort gänget angrips använder hon denna kraft för att varna sin omgivning om faran innan den inträffat. När hon en mörkblå natt träffar Wolverine (Hugh Jackman) finns äntligen en mutant som är stark nog att färdas flera decennier bakåt. Kanske kan han rädda mutanterna en gång för alla? Kanske kan han förhindra hela kriget innan det inträffat?

X-Mens isolerade läger på en kinesisk Himalayatopp skiner av mänsklig värme och eld som kontrasterar mot omvärldens frost. Och när de släpper lös sina superkrafter på angriparna må de se ut som datoreffekter, men de målar i alla fall sprakande vacker abstrakt konst när de avfyrar sina eldslågor, isbarriärer och laserstrålar. Detta gör, för en gångs skull, actionscenerna till en av filmens behållningar. Det är en fin film att se, men dum att tänka på. Du behöver inte se den, men om du gör det, glöm den.

För storyn är verkligen absurt komplicerad, och jag blir så besviken på anledningen; ensemblen ska helt enkelt rymma så många stjärnor som möjligt. Den rusar igenom scen efter scen av exposition. Häng med nu: Året är 1973. Wolverine vaknar efter tidsresan upp i sin yngre kropp, lätt förvirrad, och måste söka reda på både den unge Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) och få dem att försonas. Detta för att de tillsammans ska kunna förhindra Raven/Mystique (Jennifer Lawrence) från att mörda dr. Trask (Peter Dinklage), mannen som uppfann mördarmaskinerna som har ihjäl dem i framtiden. Detta mord blev nämligen det incitament som människorna behövde för att starta utrotningen. Parallellt med detta måste X-Men i framtiden hålla fortet mot dessa robotar så länge att dåtiden hinner förändra framtiden. 

Vi får alltså två olika tidsrymder, men de utspelas samtidigt. Exakt vad som kommer att förändra framtiden etableras aldrig. Den dåtida handlingen passerar tidpunkten för mordet, men framtiden är oförändrad. Filmen rullar på lite godtyckligt och framtiden förblir helt opåverkad trots att människor i dåtiden dör eller förändras hux flux. När slutet kommer är det bara för att någon säger: "Nog nu! Jag orkar inte mera!" Det kan ha varit jag själv.

Värst är att den dåtid, som är storyns brännpunkt, inte spelar någon roll. Om X-Men lyckas eller misslyckas med sitt uppdrag avgör inte hur deras fortsatta liv kommer att arta sig. De kan försöka igen och igen att övertyga sin samtid - till slut kommer de lyckas. Om de återigen befinner sig där på Himalaya trots allt, kan Wolverine bara åka tillbaka och försöka igen. Så är reglerna. Hela filmen har samma ängsliga logik som ett TV-spel. Där kan man ladda om ett sparat spel för att försöka igen och igen, tills situationen blir så bra som möjligt.

Men jag gillar i alla fall bildskämtet i samband med Wolverines tidsresa. När han är framme i dåtid är det första vi ser en spermaliknande vätska. Åkte han lite för långt? Nej då, det visar sig bara vara en insidan av en lavalampa, det första han ser när han öppnar ögonen i sin nya tid. Dessutom får vi i några få scener återse det magnetiska samspelet mellan Fassbender och McAvoy, som gjorde "X-Men: First Class" till en av seriens bättre filmer. Det är då jag hoppas på nåt bra.

För jag har inte glömt lockelsen med "X-Men". Första och andra filmen var tilltalande för det omsorgsfulla arbetet med karaktärerna. Varje mutant var till en början unik, missförstådd och ensam i en omgivning där alla såg snett på dem och ville dem illa. De gömde sina talanger undan världen. Det var lätt att identifiera sig med dem. De fann varandra och bildade allianser på ett sätt man själv bara kunde drömma om. Världen var märklig, fantastisk och ny. För varje film som släpptes därefter försökte skaparna att lägga nya spännande mutanter till denna gemenskap enligt samma formula, och radera de minst populära. När vi nu når del sju finns så många figurer att de inte går att hålla rätt på. "X-Men: Days of Future Past" har skådisar från Hollywoods absoluta toppskikt som jag inte ens nämnt vid namn i denna text, eftersom deras medverkan är helt onödig. De får ytterst lite speltid per capita och deras bakgrund är en röra av bruten kronologi. Och nu har denna mytologi börjat omskapa sig själv till råga på allt. Vem är vem och varför? Karaktären är borta. Kvar är en komplex väv av handling som tror den spelar någon roll.

Och som jag ägnat denna text åt att konstatera: Är det det här du kallar handling vill jag inte längre va' me'. Jag såg "X-Men: Days of Future Past" på film2home. Du ska bara se den om du vet att du fortfarande, innerst inne gillar X-Men.

von Trotta-maraton: Katharina Blums förlorade heder (1975)

Utan att veta vad jag ska förvänta mig, dyker jag huvudstupa ned i det Margarethe von Trotta-maraton som jag invigde för flera månader sedan och lämnade vind för våg. Första filmen har jag som Criterion-utgåva och bättre start kan man knappast få. Criterion innebär noggrant restaurerad bild och drösvis med matnyttigt extramaterial som knuffar mig i rätt riktning. 

Ändå: jag blir närmast chockad av "Katharina Blums förlorade heder". Den tillhör en typ av film som numera är så sällsynt att den verkar raderad från branschens agenda - den politiska filmen. Den skildrar orättvisa av sånt slag att jag blir ilsken. Innan slutet flammar det upp i raseri. Många som gör film känner ett visst ansvar att inte avsluta medan publiken befinner sig i ett sånt tillstånd, utan lägger in ett slut där rättvisa skipas på något sätt. På så vis återgår publiken till status quo och allt är "hunky-dory". Man kallar det "katarsis".

Någon sådan finns inte här. "Katharina Blums förlorade heder" slutar med bilder på en representant för nyhetspressen. Det är begravning, solen skiner och han håller ett brandtal. Taget ur dess kontext finns alls inget upprörande med detta eller talets innehåll. Men när det kommer i slutet av just denna historia blir jag förbannad, inte på filmen eller dess skapare, inte på innehållet, utan på talets hycklande innebörd och den verklighet som hela situationen speglar. När ekot av talet dessutom ljuder vidare i min egen samtid vill jag gå ut på balkongen och skrika. Ingen granne skulle förstå någonting, men gud vad skönt det skulle vara.

Därför är filmen politisk, därför är den radikal och därför är den "farlig". Om du kan hantera sånt, har du en riktig pärla i denna film. Ingen vågar längre göra politisk film, för det kan verka frånstötande på vissa. Man tappar den publik som inte håller med, och man tappar marknadsandelar och intäkter. 

Von Trotta och hennes make, Volker Schlöndorff, hotades för sin inblandning i filmen, precis som Heinrich Böll som skrev förlagan; kortromanen med samma titel. Den är fiktiv, men inspirerad av den häxjakt som pressen, med Bild-Zeitung i spetsen, bedrev mot honom på grund av hans besinnande förståelse för terrorgruppen RAF på 1960- och 70-talet. Hans sätt att bemöta det var att skriva "Katharina Blums förlorade heder". Hotet är borta nu, och det eftermäle från denna tid som ljuder högst är hans bittra pamflett. Skrattar bäst som skrattar sist, antar jag.

Så vad handlar den om? Ett lustmord på en karaktär, skulle jag säga. Katharina Blum (Angela Winkler) -- kallad "nunnan" av sina vänner -- är Bölls alter ego och huvudroll. Hon jobbar som hushållerska i tjänst hos en förmögen advokat. Till karaktären är hon naiv, blyg, nästan from. Trots det måste hon genomlida den mest förnedrande behandling av polis och borgarpressen. Detta eftersom hon spenderade en kärleksnatt med den misstänkte terroristen Götten (Jürgen Prochnow) efter en privatfest, som om det vore ett brott. Han var satt under övervakning och nu inbillar sig polisen att hon också är revolutionär. Kommissarie Betzmenne (Mario Adorf) kallar in henne på upprepade förhör. 

Hela hennes liv hamnar i offentligheten varje dag i "Tidningen", som är namnet på nyhetsblaskan här. Utsagor späs på med påhittade citat och rena lögner om hennes karaktär. Bakom storyn ligger den flärdfulle Tötges (Dieter Laser, ökänd från "The Human Centipede (First Sequence)"). Till slut är det som om hon, och inte Götten, är den misstänkta. Ingenting "Tidningen" skriver stämmer, men det rör dem inte i ryggen. De trycker det som säljer. Därför är det snarast hon som, ironiskt nog, blir terroriserad av anonymt folk i sin omgivning.

Von Trottas inverkan på filmen är lite svår att bedöma, eftersom hon delade på regissörsbördan. Men såvitt jag förstår agerade hon mer skådespelarinstruktör, medan Schlöndorff ansvarade för den tekniska biten. 

Det var meningen att von Trotta själv skulle göra huvudrollen, men hon såg för tuff ut. Den gick istället till Winkler, som utstrålade rätt oskuldsfullhet. Grejen är att vi måste förstå varför och hur anklagelserna är helt befängda. Betrakta bilden av Katharina som "Tidningen" väljer att lägga på förstasidan. Hon ser mer ut som en rasande demon än sig själv, och det är en form av journalistik som har just det syftet - att sälja lösnummer genom att demonisera människor och skapa en gemensam fiende. Böll och hans anhängare menade att det var en farlig retorik som alstrade ännu mer våld. Det här var i skrivande stund nästan 40 år sedan och ingenting har förändrats.

Så det är en klasskamp, en feministisk kamp och en psykologisk sådan, men du kommer förvånas över hur sansat den skildras. Katharina är alldagligt skriven och underspelad så att publiken ska kunna identifiera sig med henne. Underförstått skulle hennes öde lika gärna vara ditt eller mitt. Myndigheterna visar frustration, och den härstammar från osäkerhet och rädsla. Katharina själv uttrycker bara vanmakt, som om någonting saknas i henne. Allt hon gör är att värja sig. Det är därför du själv fyller i med din vrede, om du orkar engagera dig. Om hon radikaliseras är det för att hon inte har något val.

I en scen talar hon med en läkare. Hennes mor har just gått bort, och "Tidningen" kan ha skuld i detta. Vi får se ur läkarens perspektiv så att hon tittar rakt genom kameran, på oss, när hon säger: "Dessa människor är mördare. Allihop. Deras bransch handlar om att beröva oskyldiga deras heder, och ofta deras liv. Annars skulle ingen köpa deras tidningar." En filmskapare är modig när hon tar ställning på detta sätt, och kanske krävs att man inget längre har att förlora.

"Katharina Blums förlorade heder" är en ren lyckträff, en av mina personliga favoritupptäckter i år. Att jag såg den sammanföll lustigt nog med publiceringen av en von Trotta-notis i Aftonbladet, samt avslöjandet om en konspiration mot förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt. Han utsattes för en häxjakt i pressen tills han tvangs abdikera. Allt var så märkligt då, när det hände. Jag fattade inget, och när nu allt förklaras orkar jag knappt längre bli förvånad.

Nu har jag skyhöga förväntningar på fler vitala stordåd från von Trotta. Resten av maraton-skörden kommer utan inblandning från Volker Schlöndorff, men det lär inte vålla några problem.

Pompeii (2014)

En bra bit in i "Pompeii" kommer en underbart rolig scen. En tsunami sveper in över titelns stad från ena hållet. Från andra hållet regnar vulkanisk sten och dödlig aska från himlen. Folkmassorna flyr i blind panik, var finns frälsningen, var finns en fristad, hjälp oss! De är en skenande hjord och trampar på vem som helst i sin flykt. En liten flicka trillar och skiljs från sin mor, som sveps med mänskofloden. De båda sträcker sig efter varandra i en symbolisk gest och skriker i dödsångest. Allt är förlorat.

Då utför en av filmens nyckelfigurer, Atticus (Adewale Akinnouye-Agbaje), den smartaste handlingen i hela filmen. Han arbetar sig tillbaka motströms och grabbar tag i ungen innan han åter fortsätter framåt. Det är en god gärning, men vänta bara tills du får se hungern i hans blick. Han vet något som ingen annan vet. Med barn i famn är du osårbar mot de gudar som härskar i filmens universum. Gudarna kallas "klichéer" och är ett regelverk som bland annat säger att du aldrig får visa ett barns våldsamma död i bild. Publiken har svårt att handskas med sånt. Med ett barn under armen har du en barriär till och med mot dubbla naturkatastrofer.

Om du bara visste hur jag avskyr detta filmfenomen. Ett vulkanutbrott är som själva sinnebilden av kaos. En verklig vulkan skiter i moral. Den skiter i ålder. Den har ingen vilja. Men i en film som "Pompeii" skulle ett stenklot på väg att träffa Atticus med barnsköld studsa mot ett osynligt kraftfält. Det skulle bara låta "bwamp", och sen skulle klotet rikoschettera i ny riktning och mosa en gniden kapitalist. Nej, det är inte det orealistiska som irriterar, det är olidlig förutsägbarhet.

"Pompeii" kretsar kring den brittiska slaven Milo (Kit Harington, känd från "Game of Thrones"), som hamnar i denna dödsdömda stad som gladiator. Där lär han känna Atticus, en annan gladiator som inbillar sig att han snart ska släppas fri, och efter lite fejkad animositet blir de två de goaste vänner. Ironiskt nog är planen att de snart ska ställas mot varandra i arenan. Milo har, förutom sina fäktningskunskaper, god hand med hästar och lär därför känna adelsflickan Cassia (Emily Browning) som har problem med sitt riddjur. När de blir förälskade väcker de äkta animositet hos Corvus (Kiefer Sutherland), en romersk general som utsett Cassia till hustru - kosta vad det kosta vill.

Corvus är värd en paragraf i sig. Han är den sortens figur som insisterar att få sin flicka trots att han tusen gånger får nobben. Han förföljer henne från stad till stad, hotar hennes familj och mördar hennes föräldrar. Realistiskt sett är hans karaktär helt oförklarlig, men det här är ju på film. När hela staden håller på att kollapsa jagar han ännu efter henne. Han är genomrutten bara för att någon högre filmmakt tycker att vi alla behöver ondska i berättelsen om våra liv. Ondska är, tydligen, den starkaste drivkraften och det klaraste målet.

Så "Pompeii" ägnar mycket tid åt att skildra orättvisa och tyranni. Den är oerhört våldsam. Sedan kommer utbrottet i filmens tredje akt, med mer än bara en vag antydan om att ondskan föder utbrottet. Gudarna är arga. Kolla nu igen på filmaffischen längst upp, där Harington står som en urkraft i paritet med vulkanen bakom. Bildkompositionen antyder att Milo är vulkanen, eller att Vesuvius är hans upproriska själ, eller nåt i den stilen. Med andra ord kommer vreden att slå tillbaka på staden, medan Vesuvius är hans allierade. Det innebär bl.a. följande: 

- Om någon elaking är nära att fly så når ett eldklot lite extra långt och mosar honom.
- Skulle vulkanen oavsiktligen hota Milo och hans vänner, är det i själva verket för att han ska få vara hjälte.
- Vill Corvus göra något nedrigt tar vulkanen paus och låter honom bli ännu ondare.
- Vill Milo, Atticus eller Cassia säga något djupsinnigt tar vulkanen paus och låter dem prata klart.

Men det inbillat djupsinniga är i själva verket klyschor. "Pompeii" är så sprängfylld av dem att den verkar skriven av en maskin som vill emulera mänsklighet utifrån vad den sett på film. Men om inte Janet Scott Batchler, Lee Batchler och Michael Robert Johnson är nya, okända datormärken så skrev mänskliga händer detta manus. Milo är ingen rollfigur, han är en romantisk föreställning om en sådan. Efter det liv han levt borde han antingen vara kuvad som en slav eller så misantropisk som Corvus. En välvillig publik kanske läser Milo och Corvus som metaforer till två motsatta karaktärsdrag som slåss över herraväldet över en kropp. Men det vore att skänka filmen en eftertanke den inte förtjänar.

Regissören, tillika producenten, heter Paul W.S. Anderson. Hans "track record" är så dåligt ("Resident Evil", "Alien vs. Predator", "Mortal Kombat") att jag brast ut i ett ofrivilligt "Näää" när hans namn dök upp i förtexterna. Jag försökte ge filmen en ärlig chans ändå, och jag märker att han verkligen lägger manken till denna gång. Men den hamnar i den mardröm kallad "pekoral", som uppstår när skillnaden mellan ambition och resultat är för stor. "Pompeii" tycks ha självbilden av ett magnum opus, och visst förfogar Anderson över hett stoff här. Är det därför han verkar så rädd att misslyckas? 

Den historiska riktigheten struntar jag i, men den emotionella får du aldrig manipulera. När arkeologer grävde fram det riktiga Pompeji upptäckte man hålrum i asklagren. De hade former av människokroppar som stelnat i sina sista gester och sedan brutits ned under årens lopp. När man kom på idén att fylla dessa hål med gips fick man avbildningar av Pompejibornas sista ögonblick i livet. Upplevelsen måste ha varit fruktansvärd. Betrakta sedan slutet av "Pompeii" och se resultatet av Andersons rädsla för att tackla sitt ämne rättframt. Han skildrar fantasin genom att först utnyttja verkligheten och i sista stund vända den ryggen. Så, jag beklagar, men den största synden kommer allra sist. Drömmen om en bra film fanns där, men som lögn var den aldrig vacker att få.

Jag hyrde den på Headweb. Du ska hyra "Godzilla" istället.