Utan att veta vad jag ska förvänta mig, dyker jag huvudstupa ned i det Margarethe von Trotta-maraton som jag invigde för flera månader sedan och lämnade vind för våg. Första filmen har jag som Criterion-utgåva och bättre start kan man knappast få. Criterion innebär noggrant restaurerad bild och drösvis med matnyttigt extramaterial som knuffar mig i rätt riktning.
Ändå: jag blir närmast chockad av "Katharina Blums förlorade heder". Den tillhör en typ av film som numera är så sällsynt att den verkar raderad från branschens agenda - den politiska filmen. Den skildrar orättvisa av sånt slag att jag blir ilsken. Innan slutet flammar det upp i raseri. Många som gör film känner ett visst ansvar att inte avsluta medan publiken befinner sig i ett sånt tillstånd, utan lägger in ett slut där rättvisa skipas på något sätt. På så vis återgår publiken till status quo och allt är "hunky-dory". Man kallar det "katarsis".
Ändå: jag blir närmast chockad av "Katharina Blums förlorade heder". Den tillhör en typ av film som numera är så sällsynt att den verkar raderad från branschens agenda - den politiska filmen. Den skildrar orättvisa av sånt slag att jag blir ilsken. Innan slutet flammar det upp i raseri. Många som gör film känner ett visst ansvar att inte avsluta medan publiken befinner sig i ett sånt tillstånd, utan lägger in ett slut där rättvisa skipas på något sätt. På så vis återgår publiken till status quo och allt är "hunky-dory". Man kallar det "katarsis".
Någon sådan finns inte här. "Katharina Blums förlorade heder" slutar med bilder på en representant för nyhetspressen. Det är begravning, solen skiner och han håller ett brandtal. Taget ur dess kontext finns alls inget upprörande med detta eller talets innehåll. Men när det kommer i slutet av just denna historia blir jag förbannad, inte på filmen eller dess skapare, inte på innehållet, utan på talets hycklande innebörd och den verklighet som hela situationen speglar. När ekot av talet dessutom ljuder vidare i min egen samtid vill jag gå ut på balkongen och skrika. Ingen granne skulle förstå någonting, men gud vad skönt det skulle vara.
Därför är filmen politisk, därför är den radikal och därför är den "farlig". Om du kan hantera sånt, har du en riktig pärla i denna film. Ingen vågar längre göra politisk film, för det kan verka frånstötande på vissa. Man tappar den publik som inte håller med, och man tappar marknadsandelar och intäkter.
Von Trotta och hennes make, Volker Schlöndorff, hotades för sin inblandning i filmen, precis som Heinrich Böll som skrev förlagan; kortromanen med samma titel. Den är fiktiv, men inspirerad av den häxjakt som pressen, med Bild-Zeitung i spetsen, bedrev mot honom på grund av hans besinnande förståelse för terrorgruppen RAF på 1960- och 70-talet. Hans sätt att bemöta det var att skriva "Katharina Blums förlorade heder". Hotet är borta nu, och det eftermäle från denna tid som ljuder högst är hans bittra pamflett. Skrattar bäst som skrattar sist, antar jag.
Så vad handlar den om? Ett lustmord på en karaktär, skulle jag säga. Katharina Blum (Angela Winkler) -- kallad "nunnan" av sina vänner -- är Bölls alter ego och huvudroll. Hon jobbar som hushållerska i tjänst hos en förmögen advokat. Till karaktären är hon naiv, blyg, nästan from. Trots det måste hon genomlida den mest förnedrande behandling av polis och borgarpressen. Detta eftersom hon spenderade en kärleksnatt med den misstänkte terroristen Götten (Jürgen Prochnow) efter en privatfest, som om det vore ett brott. Han var satt under övervakning och nu inbillar sig polisen att hon också är revolutionär. Kommissarie Betzmenne (Mario Adorf) kallar in henne på upprepade förhör.
Hela hennes liv hamnar i offentligheten varje dag i "Tidningen", som är namnet på nyhetsblaskan här. Utsagor späs på med påhittade citat och rena lögner om hennes karaktär. Bakom storyn ligger den flärdfulle Tötges (Dieter Laser, ökänd från "The Human Centipede (First Sequence)"). Till slut är det som om hon, och inte Götten, är den misstänkta. Ingenting "Tidningen" skriver stämmer, men det rör dem inte i ryggen. De trycker det som säljer. Därför är det snarast hon som, ironiskt nog, blir terroriserad av anonymt folk i sin omgivning.
Von Trottas inverkan på filmen är lite svår att bedöma, eftersom hon delade på regissörsbördan. Men såvitt jag förstår agerade hon mer skådespelarinstruktör, medan Schlöndorff ansvarade för den tekniska biten.
Det var meningen att von Trotta själv skulle göra huvudrollen, men hon såg för tuff ut. Den gick istället till Winkler, som utstrålade rätt oskuldsfullhet. Grejen är att vi måste förstå varför och hur anklagelserna är helt befängda. Betrakta bilden av Katharina som "Tidningen" väljer att lägga på förstasidan. Hon ser mer ut som en rasande demon än sig själv, och det är en form av journalistik som har just det syftet - att sälja lösnummer genom att demonisera människor och skapa en gemensam fiende. Böll och hans anhängare menade att det var en farlig retorik som alstrade ännu mer våld. Det här var i skrivande stund nästan 40 år sedan och ingenting har förändrats.
Så det är en klasskamp, en feministisk kamp och en psykologisk sådan, men du kommer förvånas över hur sansat den skildras. Katharina är alldagligt skriven och underspelad så att publiken ska kunna identifiera sig med henne. Underförstått skulle hennes öde lika gärna vara ditt eller mitt. Myndigheterna visar frustration, och den härstammar från osäkerhet och rädsla. Katharina själv uttrycker bara vanmakt, som om någonting saknas i henne. Allt hon gör är att värja sig. Det är därför du själv fyller i med din vrede, om du orkar engagera dig. Om hon radikaliseras är det för att hon inte har något val.
I en scen talar hon med en läkare. Hennes mor har just gått bort, och "Tidningen" kan ha skuld i detta. Vi får se ur läkarens perspektiv så att hon tittar rakt genom kameran, på oss, när hon säger: "Dessa människor är mördare. Allihop. Deras bransch handlar om att beröva oskyldiga deras heder, och ofta deras liv. Annars skulle ingen köpa deras tidningar." En filmskapare är modig när hon tar ställning på detta sätt, och kanske krävs att man inget längre har att förlora.
"Katharina Blums förlorade heder" är en ren lyckträff, en av mina personliga favoritupptäckter i år. Att jag såg den sammanföll lustigt nog med publiceringen av en von Trotta-notis i Aftonbladet, samt avslöjandet om en konspiration mot förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt. Han utsattes för en häxjakt i pressen tills han tvangs abdikera. Allt var så märkligt då, när det hände. Jag fattade inget, och när nu allt förklaras orkar jag knappt längre bli förvånad.
Nu har jag skyhöga förväntningar på fler vitala stordåd från von Trotta. Resten av maraton-skörden kommer utan inblandning från Volker Schlöndorff, men det lär inte vålla några problem.
Hela hennes liv hamnar i offentligheten varje dag i "Tidningen", som är namnet på nyhetsblaskan här. Utsagor späs på med påhittade citat och rena lögner om hennes karaktär. Bakom storyn ligger den flärdfulle Tötges (Dieter Laser, ökänd från "The Human Centipede (First Sequence)"). Till slut är det som om hon, och inte Götten, är den misstänkta. Ingenting "Tidningen" skriver stämmer, men det rör dem inte i ryggen. De trycker det som säljer. Därför är det snarast hon som, ironiskt nog, blir terroriserad av anonymt folk i sin omgivning.
Von Trottas inverkan på filmen är lite svår att bedöma, eftersom hon delade på regissörsbördan. Men såvitt jag förstår agerade hon mer skådespelarinstruktör, medan Schlöndorff ansvarade för den tekniska biten.
Det var meningen att von Trotta själv skulle göra huvudrollen, men hon såg för tuff ut. Den gick istället till Winkler, som utstrålade rätt oskuldsfullhet. Grejen är att vi måste förstå varför och hur anklagelserna är helt befängda. Betrakta bilden av Katharina som "Tidningen" väljer att lägga på förstasidan. Hon ser mer ut som en rasande demon än sig själv, och det är en form av journalistik som har just det syftet - att sälja lösnummer genom att demonisera människor och skapa en gemensam fiende. Böll och hans anhängare menade att det var en farlig retorik som alstrade ännu mer våld. Det här var i skrivande stund nästan 40 år sedan och ingenting har förändrats.
Så det är en klasskamp, en feministisk kamp och en psykologisk sådan, men du kommer förvånas över hur sansat den skildras. Katharina är alldagligt skriven och underspelad så att publiken ska kunna identifiera sig med henne. Underförstått skulle hennes öde lika gärna vara ditt eller mitt. Myndigheterna visar frustration, och den härstammar från osäkerhet och rädsla. Katharina själv uttrycker bara vanmakt, som om någonting saknas i henne. Allt hon gör är att värja sig. Det är därför du själv fyller i med din vrede, om du orkar engagera dig. Om hon radikaliseras är det för att hon inte har något val.
I en scen talar hon med en läkare. Hennes mor har just gått bort, och "Tidningen" kan ha skuld i detta. Vi får se ur läkarens perspektiv så att hon tittar rakt genom kameran, på oss, när hon säger: "Dessa människor är mördare. Allihop. Deras bransch handlar om att beröva oskyldiga deras heder, och ofta deras liv. Annars skulle ingen köpa deras tidningar." En filmskapare är modig när hon tar ställning på detta sätt, och kanske krävs att man inget längre har att förlora.
"Katharina Blums förlorade heder" är en ren lyckträff, en av mina personliga favoritupptäckter i år. Att jag såg den sammanföll lustigt nog med publiceringen av en von Trotta-notis i Aftonbladet, samt avslöjandet om en konspiration mot förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt. Han utsattes för en häxjakt i pressen tills han tvangs abdikera. Allt var så märkligt då, när det hände. Jag fattade inget, och när nu allt förklaras orkar jag knappt längre bli förvånad.
Nu har jag skyhöga förväntningar på fler vitala stordåd från von Trotta. Resten av maraton-skörden kommer utan inblandning från Volker Schlöndorff, men det lär inte vålla några problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar