"Kan vi utvecklas tillräckligt snabbt, eller är framtiden redan avgjord?", undrar professor Charles Xavier (Patrick Stewart). Han låter alltså meddela att mycket -- hela vår framtid faktiskt -- står på spel i "X-Men: Days of Future Past", del sju av den omåttligt populära X-Men-serien. Är mänsklighetens öde redan beseglat på grund av att våra dumma, envisa gener vägrar utvecklas? Bryan Singer, regissören till de ursprungliga filmerna, står åter bakom rodret, och bakom handlingens mask av fatalism anar jag ett simpelt budskap. Med hjälp av en historia om att resa bakåt i tiden för att rätta till fel, tror jag att Singer helt enkelt vill nollställa en serie som han tycker har gått åt skogen.
Filmen börjar i en framtida nutid, 2023, som tycks stöpt i oavbruten, djupblå natt. (Du som sett "Terminator"-filmerna vet hur den ser ut.) För att understryka dystopin utspelas den först i Moskva, sedan Kina. Människorna har med hjälp av överlägsna maskiner nästan utrotat alla mutanter. Av våra kära vänner i X-Men finns bara några få kvar, och de är på ständig flykt.
En av dem, Kitty (Ellen Page) kallad, har förmågan att skicka personers medvetanden bakåt i tiden en smula. (Och du som sett "Terminator"-filmerna vet hur det funkar.) Så fort gänget angrips använder hon denna kraft för att varna sin omgivning om faran innan den inträffat. När hon en mörkblå natt träffar Wolverine (Hugh Jackman) finns äntligen en mutant som är stark nog att färdas flera decennier bakåt. Kanske kan han rädda mutanterna en gång för alla? Kanske kan han förhindra hela kriget innan det inträffat?
X-Mens isolerade läger på en kinesisk Himalayatopp skiner av mänsklig värme och eld som kontrasterar mot omvärldens frost. Och när de släpper lös sina superkrafter på angriparna må de se ut som datoreffekter, men de målar i alla fall sprakande vacker abstrakt konst när de avfyrar sina eldslågor, isbarriärer och laserstrålar. Detta gör, för en gångs skull, actionscenerna till en av filmens behållningar. Det är en fin film att se, men dum att tänka på. Du behöver inte se den, men om du gör det, glöm den.
För storyn är verkligen absurt komplicerad, och jag blir så besviken på anledningen; ensemblen ska helt enkelt rymma så många stjärnor som möjligt. Den rusar igenom scen efter scen av exposition. Häng med nu: Året är 1973. Wolverine vaknar efter tidsresan upp i sin yngre kropp, lätt förvirrad, och måste söka reda på både den unge Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) och få dem att försonas. Detta för att de tillsammans ska kunna förhindra Raven/Mystique (Jennifer Lawrence) från att mörda dr. Trask (Peter Dinklage), mannen som uppfann mördarmaskinerna som har ihjäl dem i framtiden. Detta mord blev nämligen det incitament som människorna behövde för att starta utrotningen. Parallellt med detta måste X-Men i framtiden hålla fortet mot dessa robotar så länge att dåtiden hinner förändra framtiden.
Vi får alltså två olika tidsrymder, men de utspelas samtidigt. Exakt vad som kommer att förändra framtiden etableras aldrig. Den dåtida handlingen passerar tidpunkten för mordet, men framtiden är oförändrad. Filmen rullar på lite godtyckligt och framtiden förblir helt opåverkad trots att människor i dåtiden dör eller förändras hux flux. När slutet kommer är det bara för att någon säger: "Nog nu! Jag orkar inte mera!" Det kan ha varit jag själv.
Värst är att den dåtid, som är storyns brännpunkt, inte spelar någon roll. Om X-Men lyckas eller misslyckas med sitt uppdrag avgör inte hur deras fortsatta liv kommer att arta sig. De kan försöka igen och igen att övertyga sin samtid - till slut kommer de lyckas. Om de återigen befinner sig där på Himalaya trots allt, kan Wolverine bara åka tillbaka och försöka igen. Så är reglerna. Hela filmen har samma ängsliga logik som ett TV-spel. Där kan man ladda om ett sparat spel för att försöka igen och igen, tills situationen blir så bra som möjligt.
Men jag gillar i alla fall bildskämtet i samband med Wolverines tidsresa. När han är framme i dåtid är det första vi ser en spermaliknande vätska. Åkte han lite för långt? Nej då, det visar sig bara vara en insidan av en lavalampa, det första han ser när han öppnar ögonen i sin nya tid. Dessutom får vi i några få scener återse det magnetiska samspelet mellan Fassbender och McAvoy, som gjorde "X-Men: First Class" till en av seriens bättre filmer. Det är då jag hoppas på nåt bra.
För jag har inte glömt lockelsen med "X-Men". Första och andra filmen var tilltalande för det omsorgsfulla arbetet med karaktärerna. Varje mutant var till en början unik, missförstådd och ensam i en omgivning där alla såg snett på dem och ville dem illa. De gömde sina talanger undan världen. Det var lätt att identifiera sig med dem. De fann varandra och bildade allianser på ett sätt man själv bara kunde drömma om. Världen var märklig, fantastisk och ny. För varje film som släpptes därefter försökte skaparna att lägga nya spännande mutanter till denna gemenskap enligt samma formula, och radera de minst populära. När vi nu når del sju finns så många figurer att de inte går att hålla rätt på. "X-Men: Days of Future Past" har skådisar från Hollywoods absoluta toppskikt som jag inte ens nämnt vid namn i denna text, eftersom deras medverkan är helt onödig. De får ytterst lite speltid per capita och deras bakgrund är en röra av bruten kronologi. Och nu har denna mytologi börjat omskapa sig själv till råga på allt. Vem är vem och varför? Karaktären är borta. Kvar är en komplex väv av handling som tror den spelar någon roll.
Och som jag ägnat denna text åt att konstatera: Är det det här du kallar handling vill jag inte längre va' me'. Jag såg "X-Men: Days of Future Past" på film2home. Du ska bara se den om du vet att du fortfarande, innerst inne gillar X-Men.
Filmen börjar i en framtida nutid, 2023, som tycks stöpt i oavbruten, djupblå natt. (Du som sett "Terminator"-filmerna vet hur den ser ut.) För att understryka dystopin utspelas den först i Moskva, sedan Kina. Människorna har med hjälp av överlägsna maskiner nästan utrotat alla mutanter. Av våra kära vänner i X-Men finns bara några få kvar, och de är på ständig flykt.
En av dem, Kitty (Ellen Page) kallad, har förmågan att skicka personers medvetanden bakåt i tiden en smula. (Och du som sett "Terminator"-filmerna vet hur det funkar.) Så fort gänget angrips använder hon denna kraft för att varna sin omgivning om faran innan den inträffat. När hon en mörkblå natt träffar Wolverine (Hugh Jackman) finns äntligen en mutant som är stark nog att färdas flera decennier bakåt. Kanske kan han rädda mutanterna en gång för alla? Kanske kan han förhindra hela kriget innan det inträffat?
X-Mens isolerade läger på en kinesisk Himalayatopp skiner av mänsklig värme och eld som kontrasterar mot omvärldens frost. Och när de släpper lös sina superkrafter på angriparna må de se ut som datoreffekter, men de målar i alla fall sprakande vacker abstrakt konst när de avfyrar sina eldslågor, isbarriärer och laserstrålar. Detta gör, för en gångs skull, actionscenerna till en av filmens behållningar. Det är en fin film att se, men dum att tänka på. Du behöver inte se den, men om du gör det, glöm den.
För storyn är verkligen absurt komplicerad, och jag blir så besviken på anledningen; ensemblen ska helt enkelt rymma så många stjärnor som möjligt. Den rusar igenom scen efter scen av exposition. Häng med nu: Året är 1973. Wolverine vaknar efter tidsresan upp i sin yngre kropp, lätt förvirrad, och måste söka reda på både den unge Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) och få dem att försonas. Detta för att de tillsammans ska kunna förhindra Raven/Mystique (Jennifer Lawrence) från att mörda dr. Trask (Peter Dinklage), mannen som uppfann mördarmaskinerna som har ihjäl dem i framtiden. Detta mord blev nämligen det incitament som människorna behövde för att starta utrotningen. Parallellt med detta måste X-Men i framtiden hålla fortet mot dessa robotar så länge att dåtiden hinner förändra framtiden.
Vi får alltså två olika tidsrymder, men de utspelas samtidigt. Exakt vad som kommer att förändra framtiden etableras aldrig. Den dåtida handlingen passerar tidpunkten för mordet, men framtiden är oförändrad. Filmen rullar på lite godtyckligt och framtiden förblir helt opåverkad trots att människor i dåtiden dör eller förändras hux flux. När slutet kommer är det bara för att någon säger: "Nog nu! Jag orkar inte mera!" Det kan ha varit jag själv.
Värst är att den dåtid, som är storyns brännpunkt, inte spelar någon roll. Om X-Men lyckas eller misslyckas med sitt uppdrag avgör inte hur deras fortsatta liv kommer att arta sig. De kan försöka igen och igen att övertyga sin samtid - till slut kommer de lyckas. Om de återigen befinner sig där på Himalaya trots allt, kan Wolverine bara åka tillbaka och försöka igen. Så är reglerna. Hela filmen har samma ängsliga logik som ett TV-spel. Där kan man ladda om ett sparat spel för att försöka igen och igen, tills situationen blir så bra som möjligt.
Men jag gillar i alla fall bildskämtet i samband med Wolverines tidsresa. När han är framme i dåtid är det första vi ser en spermaliknande vätska. Åkte han lite för långt? Nej då, det visar sig bara vara en insidan av en lavalampa, det första han ser när han öppnar ögonen i sin nya tid. Dessutom får vi i några få scener återse det magnetiska samspelet mellan Fassbender och McAvoy, som gjorde "X-Men: First Class" till en av seriens bättre filmer. Det är då jag hoppas på nåt bra.
För jag har inte glömt lockelsen med "X-Men". Första och andra filmen var tilltalande för det omsorgsfulla arbetet med karaktärerna. Varje mutant var till en början unik, missförstådd och ensam i en omgivning där alla såg snett på dem och ville dem illa. De gömde sina talanger undan världen. Det var lätt att identifiera sig med dem. De fann varandra och bildade allianser på ett sätt man själv bara kunde drömma om. Världen var märklig, fantastisk och ny. För varje film som släpptes därefter försökte skaparna att lägga nya spännande mutanter till denna gemenskap enligt samma formula, och radera de minst populära. När vi nu når del sju finns så många figurer att de inte går att hålla rätt på. "X-Men: Days of Future Past" har skådisar från Hollywoods absoluta toppskikt som jag inte ens nämnt vid namn i denna text, eftersom deras medverkan är helt onödig. De får ytterst lite speltid per capita och deras bakgrund är en röra av bruten kronologi. Och nu har denna mytologi börjat omskapa sig själv till råga på allt. Vem är vem och varför? Karaktären är borta. Kvar är en komplex väv av handling som tror den spelar någon roll.
Och som jag ägnat denna text åt att konstatera: Är det det här du kallar handling vill jag inte längre va' me'. Jag såg "X-Men: Days of Future Past" på film2home. Du ska bara se den om du vet att du fortfarande, innerst inne gillar X-Men.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar