LEGO-filmen (2014)

Det är beundransvärt att kunna kläcka ur sig skämt efter skämt utan att vänta på det belönande skrattet. "LEGO-filmen" slungar sina skämt mot dig med sån kulsprutefrekvens att det knappt känns som att den är medveten om att den är rolig. I normala fall sitter jag med anteckningsblocket nära intill när jag ser film, ifall den får mig på tankar jag vill minnas, men i detta fall slängde jag blocket i väggen. För att inte missa någonting satt jag med ögonen uppspärrade, förbjuden att skriva, förbjuden att tänka, förbjuden att skratta, förbjuden att på alla sätt störa filmens tempo. För det är tempot som är dess goda humör.

Det är en film i LEGO's vanligaste universum, där den helt vanliga byggnadsarbetaren Emmet (Chris Pratt) njuter av att bygga enligt ritningarna. En dag springer han in i den fria radikalen Wyldstyle (Elizabeth Banks), flickan som kan bygga fordon av vilka klossar som helst. Hon söker efter "Motståndsbiten" som profetiorna säger ska hamna i händerna på den som är ämnad att bli "Mästerkonstruktören", som kan skapa vad som helst. Hennes mentor är Vitruvius (Morgan Freeman), som kämpar mot Lord Business (Will Ferrell), envåldshärskaren med ordningssinne och kontrollbehov, som vill att allt ska se ut på ett visst sätt, och så vidare.

Handlingen är en hybrid av lika delar Toy Story och The Matrix. Leksaker med eget liv upptäcker att deras värld inte är så fullständig som de först trodde, och styrs av högre makter. Vi får se en westernvärld, figurer från Star Wars och DC Comics, den klassiska LEGO-rymdgubben från 80-talet, med mera. Filmen har en sensmoral som förklaras och levereras via dess figurer mot slutet. Det är då nästan som om de talade genom kameran till oss personligen. Vi får vad vi ser, och vi tar ställning till vad vi får. Med andra ord är "LEGO-filmen" en familjefilm. Den står och stampar en aning i mittenpartiet och jag kommer inte att grubbla vidare på den, men gillar var den hamnade till slut. Så jag låter den stanna där. 

Som barn var jag en usel LEGO-lekare. Jag hade aldrig tålamodet att bygga något storslaget, och det intresserade mig inte heller. Det var själva leken som hägrade och byggandet var bara förberedelse. Jag ville skapa äventyr hellre än miljöer, så jag vände mig till andra leksaker med färdiga världar. De som gjort denna film (Phil Lord, Christopher Miller) måste däremot ha varit fantastiska LEGO-lekare, för vilket de nu belönas. För vad kan väl ha varit en bättre regissörsutbildning för barn än LEGO - att konstruera ett eget mikrokosmos och sedan spela upp dess liv. Värld och story - "LEGO-filmen" excellerar på båda plan, och filmen är med sin sensmoral förmodligen en välmenande passning till både barndomen som förberedde dem, och filmbranschen som välkomnade dem. Deras film visar att det finns en förbindelse däremellan. 

När figurer ska animeras går ett visst element av spontanitet förlorad. Men "LEGO-filmen" går runt detta genom sitt redan nämnda furiösa tempo, som verkligen känns som på lek. Den osar av skaparglädje, energi och ett barnasinne som får en dramatisk bombnedräkning i slutet att pågå i 50 "Mississippi" istället för sekunder. Det barnasinne som kommit på allt detta har verkligen en framtid som filmskapare. Jag önskar bara det hade varit jag!

Jag hyrde den på Headweb.

The Colony (2013)

"Our family were holed up [...] in a mine", säger hjälten Sam (Kevin Zegers) och i översättningen står att de "satt fast i en mina." Alltså jag vet inte, jag var ju inte där när det hände, men jag är ganska säker på att de inte satt fast i en mina. Inte heller var jag där när Netflix köpte licensen för den kanadensiska scifi-thrillern "The Colony", så jag kan bara gissa varför de insisterar på att stoltsera med sån här dynga - det drygar ut utbudet, och kommer som en del i ett rabatterat paketpris där någon prestigefilm är det stora lockbetet.

Filmen lånar miljön, basgången och uppbyggnaden från "The Thing" (1982) och slänger in den bestialiska konflikten från "Ravenous" (1999) i en story som exploaterar den globala uppvärmningen för att förklara att vi blir till rovdjur när vårt sociala skyddsnät kollapsar. I denna värld byggdes enorma "väderskiftningstorn" (rättstavningsfunktionen reagerar på detta ord) för att motverka temperaturhöjningarna, men dessa fick frispel och nu snöar det dygnet runt. Jag antar att dess uppfinnare glömde att installera en strömbrytare. Hoppla.

Nu är världen helt insnöad och den kvarvarande befolkningen är isolerad i små minkolonier. F'låt, "gruvkolonier" ska det stå. Briggs (Laurence Fishburne) är ledaren för en sådan koloni, som tar emot ett nödanrop från en granngruva. Han och två undersåtar (Zegers, Atticus Dean Mitchell) går på inspektion. Bill Paxton spelar Briggs motpol, som kvar därhemma håller på att förlora sin mänsklighet. För att skapa sin fantasivärld använder regissör Jeff Renfroe och hans kollaboratörer datorer för utsiktsvyer och konstgjord snö i studio för mer närgångna stunder. De har tyvärr nästan helt glömt att skapa artificiella frossbrytningar, hudrodnader och rökpuffar vilket gör kylan väldigt angenäm. 

Varför ska man se denna film? Genom att slöglo på de första, säg, tio minuterna kan man avgöra vilka som kommer att dö och vilka som överlever. Detta är den typen av film som saknar övertygelse om sin egen berättelse, så den stämmer istället in i den betryggande hymnen om moralen - den som belönar somligt beteende och straffar annat. Du ungdom som agerar hjältemodigt och osjälviskt överlever. Du gamling som agerar hjältemodigt dör, för du skall överlämna facklan till nästa generation. Du som agerar själviskt dör. Du som läser porrtidning dör. Du som är barn överlever oavsett för det är inte din tur än. 

"The Colony" vill med sin handling varna för framtiden men är i sitt hantverk ett eko från fordom. Fotot i de underjordiska scenerna går i sepia, som i fotografier från svunna tider. I två centrala roller ser vi Kevin Zegers och Charlotte Sullivan, som är alldeles för hårt stylade för denna brutala framtid. Och varför är de ett par när filmen börjar, och varför är de ett par när filmen slutar? Varför är kärlek i denna värld såsom kärlek i vår? Filmen är en kortlek av schabloner, som serveras oss som en patiens som aldrig går ut. Den signalerar bristande självförtroende och en rädsla för att inte tillfredsställa sin publik, vilket är precis vad den åstadkommer, och denna oinspirerade text kan egentligen sammanfattas med en filosofisk fråga:

Varför finns denna film?

Inside Llewyn Davis (2013)

Han är folksångaren som inte når ut till människor. Att han är duktig spelar liksom ingen roll, när hela hans karisma skiner från bakom ett ogenomträngligt svart moln. Llewyn Davis (Oscar Isaac) är en skicklig uttolkare, som med fulländning kan uttrycka sin själ genom musiken han spelar, både på scen och på skiva. Men när denna själ är så melankolisk som den är kan folk inte relatera till honom. De förstår inte hur de ska reagera. 

"Jag ser inga pengar i detta", är utlåtandet han får från den luttrade skivbolagsherren Bud Grossman (F. Murray Abraham) i en scen som är så cynisk att den blir komisk, och det är fullt medvetet från bröderna Coen. Skiljelinjen är ofta sådär tunn i deras filmer, och deras humor är sådan att somliga skrattar där andra inte ens urskiljer ett skämt. Kom ihåg detta när det jag skriver i denna text låter deppigt. För mig är "Inside Llewyn Davis" en av de filmer som hittar rätt tonläge från allra första bildrutan och sedan aldrig tar en falsk ton. Coens är så säkra, och det har de varit så länge, att man aldrig behöver oroa sig. 

Filmen rör sig i Greenwich Village, New York, i en tid (1961) då scenen för folkmusik blomstrade. Bob Dylan var en framgångsrik del av denna scen, och i en scen mot slutet ser vi inledningen till ett av de tidiga uppträdanden som födde hans fantastiska karriär. Filmen klipper snabbt bort denna spirande framgångssaga. Skuggorna är så mörka att allt ljus bländar och inkräktar på mörkret. Färgerna är så dämpade att man känner sig färgblind, och utanför är vintern på väg. Coens presenterar sin historia filtrerad genom Llewyns sinnesstämning, och i och med det riskerar de att låta sin film gå samma öde till mötes som honom. Detta är hans värld av ensamhet och framgång är inte en del av den. Vi får följa honom under en vecka som, av händelsekedjans cykliska natur att döma, är en typisk vecka i hans liv.

Filmen är en del av en större historia som undanhålls oss, som om det vore en novell. Istället för berättelsen om ett liv är "Inside Llewyn Davis" en skildring av ett livstillstånd. Davis var en gång en del av en duo som rönte måttlig framgång. Nu är han en soloakt och vi kan ana att partnern var den populäre. Alla tycks sakna den andra stämman. Llewyns skiva säljer inte och han får inga spelningar. Davis saknar sin vän, och han verkar inga andra ha. Hans tillvaro är rotlös och de som han kvartar hos är bekanta snarare än vänner. De som kontaktar honom är ute efter hans förmågor snarare än honom som person. Det är sinnebilden av "den plågade artistens" tillvaro och han tar den på fullaste allvar. Och om den misslyckas har han inget annat val än att övergå till det enda andra liv han behärskar - sjömannens.

I filmens inledning smiter ägarens katt ur lägenheten där han spenderat natten. När han ska fånga den går ytterdörren i baklås, så att han inte kan släppa in den igen. En stor del av filmen bär han därför på denna katt, han vårdar och matar den och åker med den land och rike runt tills han kan återlämna den. Den ersätter partnern han nyligen förlorat och mildrar hans ensamhet. Andra människor behandlar han med likgiltighet eller odräglig cynism, och därför bemöter de honom med samma mynt. Men katten gör han sig det stora omaket att sköta om.

Jag upptäcker en hel drös av metaforer i "Inside Llewyn Davis". Katten har jag nyss avslöjat. Lägg därtill barnet som han väntar med Carey Mulligans rollfigur, hans walesiska namn, John Goodmans och Garrett Hedlunds mystiska roller... Hur jag tolkar dem ska jag inte avslöja, det viktiga är vad själva jakten på metaforer betyder - att jag gillar filmen mycket, och att den har en djupare, universell mening än den historia som berättas. Det är den eviga kampen för kontakt. Vi föds alla inom våra skal och letar livet igenom efter kreativa sätt att kommunicera vad vi ruvar på där inne. Davis fann sin genuina röst och under en tid en vän som han harmoniserade med. Nu är det över och hans solosång ljuder vidare. Andra har svårt att relatera till den för att den är genuin, och just därför kommer han ha svårt att någonsin finna en andrastämma igen.

Den kanske inte passar alla, men "Inside Llewyn Davis" är ett självsäkert trumfkort signerat bröderna Coen, och en av deras allra bästa filmer. Deras vision kanaliseras via en magnifik Oscar Isaac i huvudrollen. Han sjunger bra och gör sin Llewyn till en introvert ironi - en folksångare utan ett folk. Kanske passar filmen bäst för en likasinnad publik. Isaac är en stjärna i vardande och hans film är den bästa jag sett i år. I min värld är den också ett mästerverk och en blivande klassiker, men jag fruktar att den kommer att förpassas till skuggorna av de mer lättillgängliga filmer som förde bröderna Coen till filmvärldens annaler. 

Jag hyrde den på film2home för den ringa summan 19 kr. Tyvärr ser jag att den nu kostar 39 kr, men även det är den lätt värd.

Lata dagar

Juni var en liten respit från film, det blev väl en handfull sedda, och juli har börjat precis likadant. Men det är ingenting nytt, så är det varje år. Det finns några anledningar:

• Det är juni och juli.
• Jag har sett TV-serier. För närvarande ser jag The Wire för första gången. Behöver jag uttrycka mig klarare än så?
• Jag motionerar som en dåre.
• Nästan varje arbetspass på Posten är förlängt eftersom halva styrkan är på semester.
• Av samma orsak jobbar jag flera helger.

Allt sammantaget: ingen tid för film, än mindre för skrivande. Sommar är inte högsäsong för prima film på biograferna ändå. Men de Oscarsnominerade filmerna börjar dyka upp på streamingsajterna och dem ser jag gärna igen eller en första gång. Igår såg jag "Inside Llewyn Davis" och den var vidunderlig, precis så bra som Coens bästa filmer - "Fargo" och "No Country for Old Men" - och ännu bättre än alla filmer som nominerades i kateogrin "Bästa film". Att utelämna den från det racet måste vara årtiondets nonchalans från akademins håll. Jag ska skriva om den i helgen.

Jag slängde iväg ett mail till Papercut och frågade vad som hänt med min beställning av filmen "The Lost Honor of Katharina Blum" och knappt en timme efteråt damp den ned med den övriga posten genom brevinkastet. Vilken service! Länge var den slut i lager, men till slut kom den till dem, och det var då jag hade fräckheten att påminna dem om min beställning. Så äntligen kan mitt von Trotta-maraton starta med filmen "Katharina Blums förlorade heder", baserad på Heinrich Bölls bok med samma titel. Jag har den hemma men har inte läst den ännu. Den börjar med ett citat som lyder som något i stil med detta: "Alla likheter mellan Tidningen och Bild-Zeitungs metoder är inte bara avsiktliga, utan oundvikliga." Låter hur spännande som helst.