Det är beundransvärt att kunna kläcka ur sig skämt efter skämt utan att vänta på det belönande skrattet. "LEGO-filmen" slungar sina skämt mot dig med sån kulsprutefrekvens att det knappt känns som att den är medveten om att den är rolig. I normala fall sitter jag med anteckningsblocket nära intill när jag ser film, ifall den får mig på tankar jag vill minnas, men i detta fall slängde jag blocket i väggen. För att inte missa någonting satt jag med ögonen uppspärrade, förbjuden att skriva, förbjuden att tänka, förbjuden att skratta, förbjuden att på alla sätt störa filmens tempo. För det är tempot som är dess goda humör.
Det är en film i LEGO's vanligaste universum, där den helt vanliga byggnadsarbetaren Emmet (Chris Pratt) njuter av att bygga enligt ritningarna. En dag springer han in i den fria radikalen Wyldstyle (Elizabeth Banks), flickan som kan bygga fordon av vilka klossar som helst. Hon söker efter "Motståndsbiten" som profetiorna säger ska hamna i händerna på den som är ämnad att bli "Mästerkonstruktören", som kan skapa vad som helst. Hennes mentor är Vitruvius (Morgan Freeman), som kämpar mot Lord Business (Will Ferrell), envåldshärskaren med ordningssinne och kontrollbehov, som vill att allt ska se ut på ett visst sätt, och så vidare.
Handlingen är en hybrid av lika delar Toy Story och The Matrix. Leksaker med eget liv upptäcker att deras värld inte är så fullständig som de först trodde, och styrs av högre makter. Vi får se en westernvärld, figurer från Star Wars och DC Comics, den klassiska LEGO-rymdgubben från 80-talet, med mera. Filmen har en sensmoral som förklaras och levereras via dess figurer mot slutet. Det är då nästan som om de talade genom kameran till oss personligen. Vi får vad vi ser, och vi tar ställning till vad vi får. Med andra ord är "LEGO-filmen" en familjefilm. Den står och stampar en aning i mittenpartiet och jag kommer inte att grubbla vidare på den, men gillar var den hamnade till slut. Så jag låter den stanna där.
Som barn var jag en usel LEGO-lekare. Jag hade aldrig tålamodet att bygga något storslaget, och det intresserade mig inte heller. Det var själva leken som hägrade och byggandet var bara förberedelse. Jag ville skapa äventyr hellre än miljöer, så jag vände mig till andra leksaker med färdiga världar. De som gjort denna film (Phil Lord, Christopher Miller) måste däremot ha varit fantastiska LEGO-lekare, för vilket de nu belönas. För vad kan väl ha varit en bättre regissörsutbildning för barn än LEGO - att konstruera ett eget mikrokosmos och sedan spela upp dess liv. Värld och story - "LEGO-filmen" excellerar på båda plan, och filmen är med sin sensmoral förmodligen en välmenande passning till både barndomen som förberedde dem, och filmbranschen som välkomnade dem. Deras film visar att det finns en förbindelse däremellan.
När figurer ska animeras går ett visst element av spontanitet förlorad. Men "LEGO-filmen" går runt detta genom sitt redan nämnda furiösa tempo, som verkligen känns som på lek. Den osar av skaparglädje, energi och ett barnasinne som får en dramatisk bombnedräkning i slutet att pågå i 50 "Mississippi" istället för sekunder. Det barnasinne som kommit på allt detta har verkligen en framtid som filmskapare. Jag önskar bara det hade varit jag!
Jag hyrde den på Headweb.
Det är en film i LEGO's vanligaste universum, där den helt vanliga byggnadsarbetaren Emmet (Chris Pratt) njuter av att bygga enligt ritningarna. En dag springer han in i den fria radikalen Wyldstyle (Elizabeth Banks), flickan som kan bygga fordon av vilka klossar som helst. Hon söker efter "Motståndsbiten" som profetiorna säger ska hamna i händerna på den som är ämnad att bli "Mästerkonstruktören", som kan skapa vad som helst. Hennes mentor är Vitruvius (Morgan Freeman), som kämpar mot Lord Business (Will Ferrell), envåldshärskaren med ordningssinne och kontrollbehov, som vill att allt ska se ut på ett visst sätt, och så vidare.
Handlingen är en hybrid av lika delar Toy Story och The Matrix. Leksaker med eget liv upptäcker att deras värld inte är så fullständig som de först trodde, och styrs av högre makter. Vi får se en westernvärld, figurer från Star Wars och DC Comics, den klassiska LEGO-rymdgubben från 80-talet, med mera. Filmen har en sensmoral som förklaras och levereras via dess figurer mot slutet. Det är då nästan som om de talade genom kameran till oss personligen. Vi får vad vi ser, och vi tar ställning till vad vi får. Med andra ord är "LEGO-filmen" en familjefilm. Den står och stampar en aning i mittenpartiet och jag kommer inte att grubbla vidare på den, men gillar var den hamnade till slut. Så jag låter den stanna där.
Som barn var jag en usel LEGO-lekare. Jag hade aldrig tålamodet att bygga något storslaget, och det intresserade mig inte heller. Det var själva leken som hägrade och byggandet var bara förberedelse. Jag ville skapa äventyr hellre än miljöer, så jag vände mig till andra leksaker med färdiga världar. De som gjort denna film (Phil Lord, Christopher Miller) måste däremot ha varit fantastiska LEGO-lekare, för vilket de nu belönas. För vad kan väl ha varit en bättre regissörsutbildning för barn än LEGO - att konstruera ett eget mikrokosmos och sedan spela upp dess liv. Värld och story - "LEGO-filmen" excellerar på båda plan, och filmen är med sin sensmoral förmodligen en välmenande passning till både barndomen som förberedde dem, och filmbranschen som välkomnade dem. Deras film visar att det finns en förbindelse däremellan.
När figurer ska animeras går ett visst element av spontanitet förlorad. Men "LEGO-filmen" går runt detta genom sitt redan nämnda furiösa tempo, som verkligen känns som på lek. Den osar av skaparglädje, energi och ett barnasinne som får en dramatisk bombnedräkning i slutet att pågå i 50 "Mississippi" istället för sekunder. Det barnasinne som kommit på allt detta har verkligen en framtid som filmskapare. Jag önskar bara det hade varit jag!
Jag hyrde den på Headweb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar