Han är folksångaren som inte når ut till människor. Att han är duktig spelar liksom ingen roll, när hela hans karisma skiner från bakom ett ogenomträngligt svart moln. Llewyn Davis (Oscar Isaac) är en skicklig uttolkare, som med fulländning kan uttrycka sin själ genom musiken han spelar, både på scen och på skiva. Men när denna själ är så melankolisk som den är kan folk inte relatera till honom. De förstår inte hur de ska reagera.
"Jag ser inga pengar i detta", är utlåtandet han får från den luttrade skivbolagsherren Bud Grossman (F. Murray Abraham) i en scen som är så cynisk att den blir komisk, och det är fullt medvetet från bröderna Coen. Skiljelinjen är ofta sådär tunn i deras filmer, och deras humor är sådan att somliga skrattar där andra inte ens urskiljer ett skämt. Kom ihåg detta när det jag skriver i denna text låter deppigt. För mig är "Inside Llewyn Davis" en av de filmer som hittar rätt tonläge från allra första bildrutan och sedan aldrig tar en falsk ton. Coens är så säkra, och det har de varit så länge, att man aldrig behöver oroa sig.
Filmen rör sig i Greenwich Village, New York, i en tid (1961) då scenen för folkmusik blomstrade. Bob Dylan var en framgångsrik del av denna scen, och i en scen mot slutet ser vi inledningen till ett av de tidiga uppträdanden som födde hans fantastiska karriär. Filmen klipper snabbt bort denna spirande framgångssaga. Skuggorna är så mörka att allt ljus bländar och inkräktar på mörkret. Färgerna är så dämpade att man känner sig färgblind, och utanför är vintern på väg. Coens presenterar sin historia filtrerad genom Llewyns sinnesstämning, och i och med det riskerar de att låta sin film gå samma öde till mötes som honom. Detta är hans värld av ensamhet och framgång är inte en del av den. Vi får följa honom under en vecka som, av händelsekedjans cykliska natur att döma, är en typisk vecka i hans liv.
Filmen är en del av en större historia som undanhålls oss, som om det vore en novell. Istället för berättelsen om ett liv är "Inside Llewyn Davis" en skildring av ett livstillstånd. Davis var en gång en del av en duo som rönte måttlig framgång. Nu är han en soloakt och vi kan ana att partnern var den populäre. Alla tycks sakna den andra stämman. Llewyns skiva säljer inte och han får inga spelningar. Davis saknar sin vän, och han verkar inga andra ha. Hans tillvaro är rotlös och de som han kvartar hos är bekanta snarare än vänner. De som kontaktar honom är ute efter hans förmågor snarare än honom som person. Det är sinnebilden av "den plågade artistens" tillvaro och han tar den på fullaste allvar. Och om den misslyckas har han inget annat val än att övergå till det enda andra liv han behärskar - sjömannens.
I filmens inledning smiter ägarens katt ur lägenheten där han spenderat natten. När han ska fånga den går ytterdörren i baklås, så att han inte kan släppa in den igen. En stor del av filmen bär han därför på denna katt, han vårdar och matar den och åker med den land och rike runt tills han kan återlämna den. Den ersätter partnern han nyligen förlorat och mildrar hans ensamhet. Andra människor behandlar han med likgiltighet eller odräglig cynism, och därför bemöter de honom med samma mynt. Men katten gör han sig det stora omaket att sköta om.
Jag upptäcker en hel drös av metaforer i "Inside Llewyn Davis". Katten har jag nyss avslöjat. Lägg därtill barnet som han väntar med Carey Mulligans rollfigur, hans walesiska namn, John Goodmans och Garrett Hedlunds mystiska roller... Hur jag tolkar dem ska jag inte avslöja, det viktiga är vad själva jakten på metaforer betyder - att jag gillar filmen mycket, och att den har en djupare, universell mening än den historia som berättas. Det är den eviga kampen för kontakt. Vi föds alla inom våra skal och letar livet igenom efter kreativa sätt att kommunicera vad vi ruvar på där inne. Davis fann sin genuina röst och under en tid en vän som han harmoniserade med. Nu är det över och hans solosång ljuder vidare. Andra har svårt att relatera till den för att den är genuin, och just därför kommer han ha svårt att någonsin finna en andrastämma igen.
Den kanske inte passar alla, men "Inside Llewyn Davis" är ett självsäkert trumfkort signerat bröderna Coen, och en av deras allra bästa filmer. Deras vision kanaliseras via en magnifik Oscar Isaac i huvudrollen. Han sjunger bra och gör sin Llewyn till en introvert ironi - en folksångare utan ett folk. Kanske passar filmen bäst för en likasinnad publik. Isaac är en stjärna i vardande och hans film är den bästa jag sett i år. I min värld är den också ett mästerverk och en blivande klassiker, men jag fruktar att den kommer att förpassas till skuggorna av de mer lättillgängliga filmer som förde bröderna Coen till filmvärldens annaler.
Jag hyrde den på film2home för den ringa summan 19 kr. Tyvärr ser jag att den nu kostar 39 kr, men även det är den lätt värd.
"Jag ser inga pengar i detta", är utlåtandet han får från den luttrade skivbolagsherren Bud Grossman (F. Murray Abraham) i en scen som är så cynisk att den blir komisk, och det är fullt medvetet från bröderna Coen. Skiljelinjen är ofta sådär tunn i deras filmer, och deras humor är sådan att somliga skrattar där andra inte ens urskiljer ett skämt. Kom ihåg detta när det jag skriver i denna text låter deppigt. För mig är "Inside Llewyn Davis" en av de filmer som hittar rätt tonläge från allra första bildrutan och sedan aldrig tar en falsk ton. Coens är så säkra, och det har de varit så länge, att man aldrig behöver oroa sig.
Filmen rör sig i Greenwich Village, New York, i en tid (1961) då scenen för folkmusik blomstrade. Bob Dylan var en framgångsrik del av denna scen, och i en scen mot slutet ser vi inledningen till ett av de tidiga uppträdanden som födde hans fantastiska karriär. Filmen klipper snabbt bort denna spirande framgångssaga. Skuggorna är så mörka att allt ljus bländar och inkräktar på mörkret. Färgerna är så dämpade att man känner sig färgblind, och utanför är vintern på väg. Coens presenterar sin historia filtrerad genom Llewyns sinnesstämning, och i och med det riskerar de att låta sin film gå samma öde till mötes som honom. Detta är hans värld av ensamhet och framgång är inte en del av den. Vi får följa honom under en vecka som, av händelsekedjans cykliska natur att döma, är en typisk vecka i hans liv.
Filmen är en del av en större historia som undanhålls oss, som om det vore en novell. Istället för berättelsen om ett liv är "Inside Llewyn Davis" en skildring av ett livstillstånd. Davis var en gång en del av en duo som rönte måttlig framgång. Nu är han en soloakt och vi kan ana att partnern var den populäre. Alla tycks sakna den andra stämman. Llewyns skiva säljer inte och han får inga spelningar. Davis saknar sin vän, och han verkar inga andra ha. Hans tillvaro är rotlös och de som han kvartar hos är bekanta snarare än vänner. De som kontaktar honom är ute efter hans förmågor snarare än honom som person. Det är sinnebilden av "den plågade artistens" tillvaro och han tar den på fullaste allvar. Och om den misslyckas har han inget annat val än att övergå till det enda andra liv han behärskar - sjömannens.
I filmens inledning smiter ägarens katt ur lägenheten där han spenderat natten. När han ska fånga den går ytterdörren i baklås, så att han inte kan släppa in den igen. En stor del av filmen bär han därför på denna katt, han vårdar och matar den och åker med den land och rike runt tills han kan återlämna den. Den ersätter partnern han nyligen förlorat och mildrar hans ensamhet. Andra människor behandlar han med likgiltighet eller odräglig cynism, och därför bemöter de honom med samma mynt. Men katten gör han sig det stora omaket att sköta om.
Jag upptäcker en hel drös av metaforer i "Inside Llewyn Davis". Katten har jag nyss avslöjat. Lägg därtill barnet som han väntar med Carey Mulligans rollfigur, hans walesiska namn, John Goodmans och Garrett Hedlunds mystiska roller... Hur jag tolkar dem ska jag inte avslöja, det viktiga är vad själva jakten på metaforer betyder - att jag gillar filmen mycket, och att den har en djupare, universell mening än den historia som berättas. Det är den eviga kampen för kontakt. Vi föds alla inom våra skal och letar livet igenom efter kreativa sätt att kommunicera vad vi ruvar på där inne. Davis fann sin genuina röst och under en tid en vän som han harmoniserade med. Nu är det över och hans solosång ljuder vidare. Andra har svårt att relatera till den för att den är genuin, och just därför kommer han ha svårt att någonsin finna en andrastämma igen.
Den kanske inte passar alla, men "Inside Llewyn Davis" är ett självsäkert trumfkort signerat bröderna Coen, och en av deras allra bästa filmer. Deras vision kanaliseras via en magnifik Oscar Isaac i huvudrollen. Han sjunger bra och gör sin Llewyn till en introvert ironi - en folksångare utan ett folk. Kanske passar filmen bäst för en likasinnad publik. Isaac är en stjärna i vardande och hans film är den bästa jag sett i år. I min värld är den också ett mästerverk och en blivande klassiker, men jag fruktar att den kommer att förpassas till skuggorna av de mer lättillgängliga filmer som förde bröderna Coen till filmvärldens annaler.
Jag hyrde den på film2home för den ringa summan 19 kr. Tyvärr ser jag att den nu kostar 39 kr, men även det är den lätt värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar