Lata dagar

Juni var en liten respit från film, det blev väl en handfull sedda, och juli har börjat precis likadant. Men det är ingenting nytt, så är det varje år. Det finns några anledningar:

• Det är juni och juli.
• Jag har sett TV-serier. För närvarande ser jag The Wire för första gången. Behöver jag uttrycka mig klarare än så?
• Jag motionerar som en dåre.
• Nästan varje arbetspass på Posten är förlängt eftersom halva styrkan är på semester.
• Av samma orsak jobbar jag flera helger.

Allt sammantaget: ingen tid för film, än mindre för skrivande. Sommar är inte högsäsong för prima film på biograferna ändå. Men de Oscarsnominerade filmerna börjar dyka upp på streamingsajterna och dem ser jag gärna igen eller en första gång. Igår såg jag "Inside Llewyn Davis" och den var vidunderlig, precis så bra som Coens bästa filmer - "Fargo" och "No Country for Old Men" - och ännu bättre än alla filmer som nominerades i kateogrin "Bästa film". Att utelämna den från det racet måste vara årtiondets nonchalans från akademins håll. Jag ska skriva om den i helgen.

Jag slängde iväg ett mail till Papercut och frågade vad som hänt med min beställning av filmen "The Lost Honor of Katharina Blum" och knappt en timme efteråt damp den ned med den övriga posten genom brevinkastet. Vilken service! Länge var den slut i lager, men till slut kom den till dem, och det var då jag hade fräckheten att påminna dem om min beställning. Så äntligen kan mitt von Trotta-maraton starta med filmen "Katharina Blums förlorade heder", baserad på Heinrich Bölls bok med samma titel. Jag har den hemma men har inte läst den ännu. Den börjar med ett citat som lyder som något i stil med detta: "Alla likheter mellan Tidningen och Bild-Zeitungs metoder är inte bara avsiktliga, utan oundvikliga." Låter hur spännande som helst.