En bra bit in i "Pompeii" kommer en underbart rolig scen. En tsunami sveper in över titelns stad från ena hållet. Från andra hållet regnar vulkanisk sten och dödlig aska från himlen. Folkmassorna flyr i blind panik, var finns frälsningen, var finns en fristad, hjälp oss! De är en skenande hjord och trampar på vem som helst i sin flykt. En liten flicka trillar och skiljs från sin mor, som sveps med mänskofloden. De båda sträcker sig efter varandra i en symbolisk gest och skriker i dödsångest. Allt är förlorat.
Då utför en av filmens nyckelfigurer, Atticus (Adewale Akinnouye-Agbaje), den smartaste handlingen i hela filmen. Han arbetar sig tillbaka motströms och grabbar tag i ungen innan han åter fortsätter framåt. Det är en god gärning, men vänta bara tills du får se hungern i hans blick. Han vet något som ingen annan vet. Med barn i famn är du osårbar mot de gudar som härskar i filmens universum. Gudarna kallas "klichéer" och är ett regelverk som bland annat säger att du aldrig får visa ett barns våldsamma död i bild. Publiken har svårt att handskas med sånt. Med ett barn under armen har du en barriär till och med mot dubbla naturkatastrofer.
Om du bara visste hur jag avskyr detta filmfenomen. Ett vulkanutbrott är som själva sinnebilden av kaos. En verklig vulkan skiter i moral. Den skiter i ålder. Den har ingen vilja. Men i en film som "Pompeii" skulle ett stenklot på väg att träffa Atticus med barnsköld studsa mot ett osynligt kraftfält. Det skulle bara låta "bwamp", och sen skulle klotet rikoschettera i ny riktning och mosa en gniden kapitalist. Nej, det är inte det orealistiska som irriterar, det är olidlig förutsägbarhet.
"Pompeii" kretsar kring den brittiska slaven Milo (Kit Harington, känd från "Game of Thrones"), som hamnar i denna dödsdömda stad som gladiator. Där lär han känna Atticus, en annan gladiator som inbillar sig att han snart ska släppas fri, och efter lite fejkad animositet blir de två de goaste vänner. Ironiskt nog är planen att de snart ska ställas mot varandra i arenan. Milo har, förutom sina fäktningskunskaper, god hand med hästar och lär därför känna adelsflickan Cassia (Emily Browning) som har problem med sitt riddjur. När de blir förälskade väcker de äkta animositet hos Corvus (Kiefer Sutherland), en romersk general som utsett Cassia till hustru - kosta vad det kosta vill.
Corvus är värd en paragraf i sig. Han är den sortens figur som insisterar att få sin flicka trots att han tusen gånger får nobben. Han förföljer henne från stad till stad, hotar hennes familj och mördar hennes föräldrar. Realistiskt sett är hans karaktär helt oförklarlig, men det här är ju på film. När hela staden håller på att kollapsa jagar han ännu efter henne. Han är genomrutten bara för att någon högre filmmakt tycker att vi alla behöver ondska i berättelsen om våra liv. Ondska är, tydligen, den starkaste drivkraften och det klaraste målet.
Så "Pompeii" ägnar mycket tid åt att skildra orättvisa och tyranni. Den är oerhört våldsam. Sedan kommer utbrottet i filmens tredje akt, med mer än bara en vag antydan om att ondskan föder utbrottet. Gudarna är arga. Kolla nu igen på filmaffischen längst upp, där Harington står som en urkraft i paritet med vulkanen bakom. Bildkompositionen antyder att Milo är vulkanen, eller att Vesuvius är hans upproriska själ, eller nåt i den stilen. Med andra ord kommer vreden att slå tillbaka på staden, medan Vesuvius är hans allierade. Det innebär bl.a. följande:
- Om någon elaking är nära att fly så når ett eldklot lite extra långt och mosar honom.
- Skulle vulkanen oavsiktligen hota Milo och hans vänner, är det i själva verket för att han ska få vara hjälte.
- Vill Corvus göra något nedrigt tar vulkanen paus och låter honom bli ännu ondare.
- Vill Milo, Atticus eller Cassia säga något djupsinnigt tar vulkanen paus och låter dem prata klart.
Men det inbillat djupsinniga är i själva verket klyschor. "Pompeii" är så sprängfylld av dem att den verkar skriven av en maskin som vill emulera mänsklighet utifrån vad den sett på film. Men om inte Janet Scott Batchler, Lee Batchler och Michael Robert Johnson är nya, okända datormärken så skrev mänskliga händer detta manus. Milo är ingen rollfigur, han är en romantisk föreställning om en sådan. Efter det liv han levt borde han antingen vara kuvad som en slav eller så misantropisk som Corvus. En välvillig publik kanske läser Milo och Corvus som metaforer till två motsatta karaktärsdrag som slåss över herraväldet över en kropp. Men det vore att skänka filmen en eftertanke den inte förtjänar.
Regissören, tillika producenten, heter Paul W.S. Anderson. Hans "track record" är så dåligt ("Resident Evil", "Alien vs. Predator", "Mortal Kombat") att jag brast ut i ett ofrivilligt "Näää" när hans namn dök upp i förtexterna. Jag försökte ge filmen en ärlig chans ändå, och jag märker att han verkligen lägger manken till denna gång. Men den hamnar i den mardröm kallad "pekoral", som uppstår när skillnaden mellan ambition och resultat är för stor. "Pompeii" tycks ha självbilden av ett magnum opus, och visst förfogar Anderson över hett stoff här. Är det därför han verkar så rädd att misslyckas?
Den historiska riktigheten struntar jag i, men den emotionella får du aldrig manipulera. När arkeologer grävde fram det riktiga Pompeji upptäckte man hålrum i asklagren. De hade former av människokroppar som stelnat i sina sista gester och sedan brutits ned under årens lopp. När man kom på idén att fylla dessa hål med gips fick man avbildningar av Pompejibornas sista ögonblick i livet. Upplevelsen måste ha varit fruktansvärd. Betrakta sedan slutet av "Pompeii" och se resultatet av Andersons rädsla för att tackla sitt ämne rättframt. Han skildrar fantasin genom att först utnyttja verkligheten och i sista stund vända den ryggen. Så, jag beklagar, men den största synden kommer allra sist. Drömmen om en bra film fanns där, men som lögn var den aldrig vacker att få.
Jag hyrde den på Headweb. Du ska hyra "Godzilla" istället.
Då utför en av filmens nyckelfigurer, Atticus (Adewale Akinnouye-Agbaje), den smartaste handlingen i hela filmen. Han arbetar sig tillbaka motströms och grabbar tag i ungen innan han åter fortsätter framåt. Det är en god gärning, men vänta bara tills du får se hungern i hans blick. Han vet något som ingen annan vet. Med barn i famn är du osårbar mot de gudar som härskar i filmens universum. Gudarna kallas "klichéer" och är ett regelverk som bland annat säger att du aldrig får visa ett barns våldsamma död i bild. Publiken har svårt att handskas med sånt. Med ett barn under armen har du en barriär till och med mot dubbla naturkatastrofer.
Om du bara visste hur jag avskyr detta filmfenomen. Ett vulkanutbrott är som själva sinnebilden av kaos. En verklig vulkan skiter i moral. Den skiter i ålder. Den har ingen vilja. Men i en film som "Pompeii" skulle ett stenklot på väg att träffa Atticus med barnsköld studsa mot ett osynligt kraftfält. Det skulle bara låta "bwamp", och sen skulle klotet rikoschettera i ny riktning och mosa en gniden kapitalist. Nej, det är inte det orealistiska som irriterar, det är olidlig förutsägbarhet.
"Pompeii" kretsar kring den brittiska slaven Milo (Kit Harington, känd från "Game of Thrones"), som hamnar i denna dödsdömda stad som gladiator. Där lär han känna Atticus, en annan gladiator som inbillar sig att han snart ska släppas fri, och efter lite fejkad animositet blir de två de goaste vänner. Ironiskt nog är planen att de snart ska ställas mot varandra i arenan. Milo har, förutom sina fäktningskunskaper, god hand med hästar och lär därför känna adelsflickan Cassia (Emily Browning) som har problem med sitt riddjur. När de blir förälskade väcker de äkta animositet hos Corvus (Kiefer Sutherland), en romersk general som utsett Cassia till hustru - kosta vad det kosta vill.
Corvus är värd en paragraf i sig. Han är den sortens figur som insisterar att få sin flicka trots att han tusen gånger får nobben. Han förföljer henne från stad till stad, hotar hennes familj och mördar hennes föräldrar. Realistiskt sett är hans karaktär helt oförklarlig, men det här är ju på film. När hela staden håller på att kollapsa jagar han ännu efter henne. Han är genomrutten bara för att någon högre filmmakt tycker att vi alla behöver ondska i berättelsen om våra liv. Ondska är, tydligen, den starkaste drivkraften och det klaraste målet.
Så "Pompeii" ägnar mycket tid åt att skildra orättvisa och tyranni. Den är oerhört våldsam. Sedan kommer utbrottet i filmens tredje akt, med mer än bara en vag antydan om att ondskan föder utbrottet. Gudarna är arga. Kolla nu igen på filmaffischen längst upp, där Harington står som en urkraft i paritet med vulkanen bakom. Bildkompositionen antyder att Milo är vulkanen, eller att Vesuvius är hans upproriska själ, eller nåt i den stilen. Med andra ord kommer vreden att slå tillbaka på staden, medan Vesuvius är hans allierade. Det innebär bl.a. följande:
- Om någon elaking är nära att fly så når ett eldklot lite extra långt och mosar honom.
- Skulle vulkanen oavsiktligen hota Milo och hans vänner, är det i själva verket för att han ska få vara hjälte.
- Vill Corvus göra något nedrigt tar vulkanen paus och låter honom bli ännu ondare.
- Vill Milo, Atticus eller Cassia säga något djupsinnigt tar vulkanen paus och låter dem prata klart.
Men det inbillat djupsinniga är i själva verket klyschor. "Pompeii" är så sprängfylld av dem att den verkar skriven av en maskin som vill emulera mänsklighet utifrån vad den sett på film. Men om inte Janet Scott Batchler, Lee Batchler och Michael Robert Johnson är nya, okända datormärken så skrev mänskliga händer detta manus. Milo är ingen rollfigur, han är en romantisk föreställning om en sådan. Efter det liv han levt borde han antingen vara kuvad som en slav eller så misantropisk som Corvus. En välvillig publik kanske läser Milo och Corvus som metaforer till två motsatta karaktärsdrag som slåss över herraväldet över en kropp. Men det vore att skänka filmen en eftertanke den inte förtjänar.
Regissören, tillika producenten, heter Paul W.S. Anderson. Hans "track record" är så dåligt ("Resident Evil", "Alien vs. Predator", "Mortal Kombat") att jag brast ut i ett ofrivilligt "Näää" när hans namn dök upp i förtexterna. Jag försökte ge filmen en ärlig chans ändå, och jag märker att han verkligen lägger manken till denna gång. Men den hamnar i den mardröm kallad "pekoral", som uppstår när skillnaden mellan ambition och resultat är för stor. "Pompeii" tycks ha självbilden av ett magnum opus, och visst förfogar Anderson över hett stoff här. Är det därför han verkar så rädd att misslyckas?
Den historiska riktigheten struntar jag i, men den emotionella får du aldrig manipulera. När arkeologer grävde fram det riktiga Pompeji upptäckte man hålrum i asklagren. De hade former av människokroppar som stelnat i sina sista gester och sedan brutits ned under årens lopp. När man kom på idén att fylla dessa hål med gips fick man avbildningar av Pompejibornas sista ögonblick i livet. Upplevelsen måste ha varit fruktansvärd. Betrakta sedan slutet av "Pompeii" och se resultatet av Andersons rädsla för att tackla sitt ämne rättframt. Han skildrar fantasin genom att först utnyttja verkligheten och i sista stund vända den ryggen. Så, jag beklagar, men den största synden kommer allra sist. Drömmen om en bra film fanns där, men som lögn var den aldrig vacker att få.
Jag hyrde den på Headweb. Du ska hyra "Godzilla" istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar