Vem kunde ana detta? Jag trodde att jag skulle få se en film för de stora salongerna -- IMAX, 3D och hela faderullan -- som nu blivit halvhjärtat anpassad till det mindre formatet. Jag föreställde mig en film som skulle behandla mig som en fjortis. Jag förväntade mig snabba klipp, dumkrånglig story, stereotypa rollfigurer, ett ondskefullt monster och huvudlöst hjältemod. Med andra ord började jag se "Godzilla" redo att svära mot TV:n. Men gång på gång gjorde den mig mållös. Nu sitter jag helt avväpnad och försöker samla intrycken. Jag hade ju helt fel.
För den som inte vet är Godzilla en japansk skapelse från 1954 i en kaiju-film med samma namn. Där är han en uråldrig skräcködla från havet som vaknar till liv efter provsprängningar av atombomber i Stilla Havet, och låter hagla sin vrede över Tokyo. Filmen kom som en reaktion på bomberna från kriget och Godzilla betraktas som en metafor för dessa. I sin nyaste film är hans betydelse uppdaterad. Jag ska inte avslöja hur men resultatet är -- i positiv bemärkelse -- en sjuhelsikes överraskning.
Scen för scen bryter den ner min motståndsvilja genom att aldrig vara dålig. Kan du tänka dig att vi för en gångs skull får rollfigurer som agerar rationellt i en katastroffilm? För en gångs skull får vi en story som inte skyndar sig fram, som är lätt att följa och utvecklar sig logiskt. Vi får till och med ett ögonblick av estetiska kvaliteter, där en grupp fallskärmssoldater störtar ned genom natten mot en sönderslagen stad. De ackompanjeras av utomjordiska körer på ljudspåret, som låter som imitationer av de intergalaktiska körerna från monoliten i "År 2001 - Ett rymdäventyr". Nedanför molnen träder två mytologiska bestar fram, indragna i en strid som raserar skyskraporna runtomkring och krossar människorna på marken. Denna scen är filmens definierande ögonblick.
En av fallskärmssoldaterna är huvudrollen, Ford (Aaron Taylor-Johnson), som försöker vara modig men oftast får stå hjälplös inför dessa krafter. Därför blir han ofta publikens surrogat istället för en klassisk hjälte. Godzilla är, som du kanske anar, inte ensamt monster denna gång. Han måste vara situationen vuxen mot två andra hänsynslösa bestar i kampen om herraväldet på planeten. En sådan kallas för "MUTO". M:et står för "Massive". Resten får du ta reda på själv. Bryan Cranston spelar Fords pappa, som förlorar sin hustru (Juliette Binoche) åt en sådan när filmen börjar. Alla tror det var ett jordskalv och han måste ägna flera år åt att övertyga världen om vad som hände, och vad som är på väg att drabba jorden.
De är inga per definition onda varelser. De livnär sig på kärnkraft och dödar bara om vi hamnar i vägen för dess jakt efter mer. I andra filmer om såna här invasioner brukar någon nämna att motståndaren "ser oss som småkryp". Men om det vore sant skulle de ju bara ta vad de ville ha istället för att ägna sån energi åt att utplåna oss. Så är det alltså inte här. "Godzilla" säger det genom att bara visa det; vi är småkryp för dem. Dessa varelser slukar oss inte. Vi är inte näring för dem, men de rör sig bland oss och orsakar död och förödelse bara genom att finnas till, och de bryr sig inte ett jota.
Samtidigt kämpar alla obetydliga människor för sin överlevnad nere på marken. Lämpligt nog är rollerna skrivna så - obetydliga, vardagliga, men ändå inte platta. De har vissa grundläggande värderingar och strävanden som gör dem levande och mänskliga. Hjälten Ford, till exempel, ansluter sig till militären inte av patriotiska skäl, utan för att de är på väg till staden där hustrun (Elizabeth Olsen) och barnet (Carson Bolde) bor. Trovärdigt agerande såsom detta räcker för att vi ska heja på honom. Militären i en sån här film brukar agera korkat och maktfullkomligt, men framstår här som närmast ödmjuk inför uppgiften. Förra amerikanska nyinspelningen av "Godzilla" (från 1998) var en typisk Roland Emmerich-film med publikfriande humor och irriterande stereotypa rollfigurer, så att vi snabbt skulle kunna placera dem i våra fack av fördomar. Denna gång får vi istället en tilltro till riktigt folk.
Max Borenstein har skrivit och Gareth Edwards regisserat denna gång. De försöker inte vara sådär "kul", och är således originalet trogna. "Godzilla" var ursprungligen en allvarsam och noir-doftande historia. Emmerichs värdelösa version fick oss att tro annat. Här är bilden mörk och ibland på gränsen till svårtydd. I scener i dagsljus tycks fotot liksom skina genom ett matt, grått filter, för färgerna är alldeles urlakade. Seamus McGarveys foto klarade inte riktigt övergången till det lilla strömmande formatet, och det är ju trist.
Gudskelov är "Godzilla" allt annat än trist. Säkert finns här många logiska missar som jag inte upptäckte, men varför skulle jag anstränga mig för att hitta dem? Den kanske har ett par scener för många där någon, filmad framifrån, måste springa fortare än någon dödande kraft (radioaktiv ånga, tsunami, ett tåg, et.c.) i bakgrunden. I en actionfilm brukar såna scener vara utfyllnad, men här är de viktigare. Monstret är en kraft snarare än ett väsen. Jag har redan förklarat vad det symboliserar. Edwards regisserar med andra ord en katastroffilm snarare än en actionfilm, och det är som sådan jag rekommenderar den.
Genren innebär en jongleringsakt mellan förödelse, action, spänning, drama, handling och människor, där det ena ger näring åt allt det andra och fyller det med betydelse. Som regissör och klippare får man aldrig hålla för länge vid något av elementen. Det är exakt vad Edwards lyckas så bra med här. Som genom ett trollslag håller han intresset vid liv genom hela filmen. Och när allting på teveskärmen larmar och gör sig till inser jag innerst inne vilket delikat arbete han och hans medarbetare har utfört. Det är en gudagåva att ha ett sådant gehör för oväsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar