Så, vem behöver dialog? I hela "All Is Lost" räknade jag till fyra korta tillfällen då "Our Man"(suveränt underspelad av Robert Redford) får använda sin röst för att förmedla något. Hälften av dem var onödiga. "Our Man" lever för att existera, vilket gör honom till den existentielle hjälten. Hans bakgrund och personlighet är oåtkomliga för publiken, och intressant bara för den som är intresserad. Hans story börjar här och nu, och är tom på drivkrafter utöver de rent grundläggande. Men vad mer behövs? Måste vi måla ut människors liv med goda egenskaper, lycka, humor och kärlek för att deras liv ska vara värda att rädda? Räcker det inte med att blott få finnas till?
Utan "Our Man" hade filmen skildrat några trista, tomma dagar med dramatiska väderomslag. Släng in en människa och du har allt du behöver för att skildra det mänskliga dramat. Hans båt börjar ta in vatten efter en kollision med en dumpad fraktcontainer. En enveten kamp för överlevnad är alltså allt vi får, men är det så lite då? Jag märker att jag tar en defensiv utgångspunkt här, men medan jag satt och njöt av "All Is Lost" hemma i TV-soffan kunde jag höra klagomålen från en fiktiv medpublik som märkte att "något fattas filmen".
"All Is Lost" börjar med ett kort meddelande från "Our Man" där han förklarar att han försökte vara god och ärlig, men misslyckades. Nu är allt förlorat, 1700 sjömil utanför Sumatras sund. Detta meddelande tillför ingenting annat än sin egen enigmatiska mångtydighet. Vem talar han till? Vad har han där att göra? Varför är han själv? Jag har på diverse forum sett kritik mot filmen för denna hans dumdristighet och oduglighet på sjön, som om filmens kvalitet hänger ihop med hur smart huvudrollen är. I så fall borde "Forrest Gump" och "Aguirre - Guds vrede" vara världens sämsta filmer. Snälla du, blanda inte ihop begreppen.
En annan kritik var att folk väntade på att något skulle hända, och att Redford skulle säga något, som om allting i världen sker med hjälp av dialog. Denna film är av det mer pragmatiska slaget. Och vem ska han prata till? Sig själv? Gud? En volleyboll? Och vad behöver han förklara? Vi ser ju allt han gör, och om vi är smarta nog kan vi nog klura ut varför. Och om vi inte förstår, ligger då felet hos filmen? "All Is Lost" är som en regress tillbaka till filmmediets grundtanke: att berätta genom att visa. Denna film är antitesen till en film som "Philomena", i vilken en fasad av ord distraherar från en berättelse där allt det dramatiska redan har hänt när filmen börjar. "All Is Lost" är på sätt och vis stummare än en stumfilm, eftersom såna ofta hade mer dialog, som presenterades i form av bildrutor med text.
En fegare filmskapare än J.C. Chandor (manus och regi!) hade låtit "Our Man" överleva att berätta sin historia med hjälp av berättarröst och på så sätt klä hans tankar i ord. Men då hade ju också spänningen och meningen med filmen helt försvunnit. Det var länge sedan jag såg en film med så oviss utgång. Alfonso Cuarón lät i liknande och sämre "Gravity" Sandra Bullocks rollfigur prata med sig själv och sina hallucinationer. Dessutom fyllde han sin film med övertydlig och onödig symbolik för att rättfärdiga sin vakuum-tomma berättelse. Chandor visar istället en enorm självsäkerhet när han överlåter allt sånt jobb på sin publik.
"All Is Lost" är en av de bästa och mest missförstådda filmer jag sett i år. Egentligen skulle den väl till stämning och budskap kunna beskrivas som den "riktiga" filmatiseringen av Hemingways "Den gamle och havet". Glädjande nog är den också "det svåra andra verket" från J.C. Chandor. Han debuterade med den lika lysande "Margin Call", som utspelades dygnet innan den stora börskraschen 2008. Hans karriär ska bli spännande att följa. Killen visar med sina mycket väsensskilda historier en kuslig förmåga att utan större åthävor skildra apokalyptisk stämning. Båda filmerna behandlar individuella människors svåra kamp för att anpassa sig när enorma krafter fundamentalt förändrar livsvillkoren för dem. När "Our Man" försöker fånga uppmärksamheten från ett Maersk-skepp, som är för stort för att ens upptäcka hans existens, så ser jag glasklart den gemensamma beröringspunkten hos Chandors två filmer.
Jag säger dig: du måste se "All Is Lost". Till och med musiken är suverän. Hyr den streamat på Headweb eller film2home.
Utan "Our Man" hade filmen skildrat några trista, tomma dagar med dramatiska väderomslag. Släng in en människa och du har allt du behöver för att skildra det mänskliga dramat. Hans båt börjar ta in vatten efter en kollision med en dumpad fraktcontainer. En enveten kamp för överlevnad är alltså allt vi får, men är det så lite då? Jag märker att jag tar en defensiv utgångspunkt här, men medan jag satt och njöt av "All Is Lost" hemma i TV-soffan kunde jag höra klagomålen från en fiktiv medpublik som märkte att "något fattas filmen".
 |
| Sällan har väl en film varit så lätt att sammanfatta i en bild! |
"All Is Lost" börjar med ett kort meddelande från "Our Man" där han förklarar att han försökte vara god och ärlig, men misslyckades. Nu är allt förlorat, 1700 sjömil utanför Sumatras sund. Detta meddelande tillför ingenting annat än sin egen enigmatiska mångtydighet. Vem talar han till? Vad har han där att göra? Varför är han själv? Jag har på diverse forum sett kritik mot filmen för denna hans dumdristighet och oduglighet på sjön, som om filmens kvalitet hänger ihop med hur smart huvudrollen är. I så fall borde "Forrest Gump" och "Aguirre - Guds vrede" vara världens sämsta filmer. Snälla du, blanda inte ihop begreppen.
En annan kritik var att folk väntade på att något skulle hända, och att Redford skulle säga något, som om allting i världen sker med hjälp av dialog. Denna film är av det mer pragmatiska slaget. Och vem ska han prata till? Sig själv? Gud? En volleyboll? Och vad behöver han förklara? Vi ser ju allt han gör, och om vi är smarta nog kan vi nog klura ut varför. Och om vi inte förstår, ligger då felet hos filmen? "All Is Lost" är som en regress tillbaka till filmmediets grundtanke: att berätta genom att visa. Denna film är antitesen till en film som "Philomena", i vilken en fasad av ord distraherar från en berättelse där allt det dramatiska redan har hänt när filmen börjar. "All Is Lost" är på sätt och vis stummare än en stumfilm, eftersom såna ofta hade mer dialog, som presenterades i form av bildrutor med text.
En fegare filmskapare än J.C. Chandor (manus och regi!) hade låtit "Our Man" överleva att berätta sin historia med hjälp av berättarröst och på så sätt klä hans tankar i ord. Men då hade ju också spänningen och meningen med filmen helt försvunnit. Det var länge sedan jag såg en film med så oviss utgång. Alfonso Cuarón lät i liknande och sämre "Gravity" Sandra Bullocks rollfigur prata med sig själv och sina hallucinationer. Dessutom fyllde han sin film med övertydlig och onödig symbolik för att rättfärdiga sin vakuum-tomma berättelse. Chandor visar istället en enorm självsäkerhet när han överlåter allt sånt jobb på sin publik.
"All Is Lost" är en av de bästa och mest missförstådda filmer jag sett i år. Egentligen skulle den väl till stämning och budskap kunna beskrivas som den "riktiga" filmatiseringen av Hemingways "Den gamle och havet". Glädjande nog är den också "det svåra andra verket" från J.C. Chandor. Han debuterade med den lika lysande "Margin Call", som utspelades dygnet innan den stora börskraschen 2008. Hans karriär ska bli spännande att följa. Killen visar med sina mycket väsensskilda historier en kuslig förmåga att utan större åthävor skildra apokalyptisk stämning. Båda filmerna behandlar individuella människors svåra kamp för att anpassa sig när enorma krafter fundamentalt förändrar livsvillkoren för dem. När "Our Man" försöker fånga uppmärksamheten från ett Maersk-skepp, som är för stort för att ens upptäcka hans existens, så ser jag glasklart den gemensamma beröringspunkten hos Chandors två filmer.
Jag säger dig: du måste se "All Is Lost". Till och med musiken är suverän. Hyr den streamat på Headweb eller film2home.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar