"Quatermass", det låter som en biprodukt vid atomklyvning eller kanske benämningen på nån ännu oupptäckt astronomisk materia. I själva verket är det efternamnet på hjälten, professor Bernard Quatermass, från några brittiska miniserier för TV som producerades på 50-talet. I serien är han en inflytelserik person i det brittiska rymdprogrammet och leder "den experimentella raketgruppen", enligt wikipedia. Via sitt jobb upptäcker han fantastiska hot från yttre rymden, som han sedan måste avvärja utan mycket hjälp eftersom det givetvis är få som tror honom.
Han tillhör ett svunnet ideal. Till ytterlighet godhjärtad och intelligent är han den sorts personlighetstyp på film som nu på 2010-talet brukar reduceras till att vara bifigur åt någon mer karismatisk, mer fysisk tokstolle, en sådan som kan få oss att må bra, eller åtminstone känna något istället för att tänka. Skräckspecialisterna på Hammer Films tog fasta på figurens popularitet och lät regissören Roy Ward Baker leda denna nyinspelning av den tredje miniserien, "Quatermass and the Pit", 1967.
Här får vi en vetenskaplig, kanske inte så trovärdig, men underhållande och intressant förklaring till myten om djävulen. Några byggarbetare som ska utvidga en tunnelbanestation i London gör ohyggliga arkeologiska fynd: dels fossilen efter grottmänniskor med stora kranier, dels en mystisk skalbaggsliknande konstruktion av okänt material, ungefär så stor som en personbil. Militärens representant, överste Breen (Julian Glover), tror att det är en tysk bomb från kriget. Quatermass (Andrew Keir) tror att det är något utomjordiskt. Forskaren Roney (James Donald) vet inte vad han ska tro.
Vad har jag sagt om att gräva i underjorden? Där finns ju inget annat än eld och svavel. I "Sagan om ringen" grävde dvärgarna för djupt och girigt, och släppte lös den sataniska balrogen. I "Quatermass and the Pit" görs upptäckten på en gata vid namn Hobb's Lane, och det visar sig att Hob är ett noanamn för djävulen. Quatermass och hans nya bekantskap Barbara (Barbara Shelley) forskar på gatan och upptäcker vittnesmål om otäcka hallucinationer från de som bott där genom århundradena. De båda forskarna är nästan äckligt smarta när de närmar sig den slutsats som visar sig stämma. Under tiden börjar farliga saker hända, och så vidare, men nu tycker jag vi lämnar dem därhän.
Vi kommer aldrig dessa personer riktigt in på livet, utan deras professionella fasad är vår film. Quatermass är hetlevrad ovanpå sin intelligens och blir frustrerad när nästan ingen tar honom på allvar. Det är en historia uteslutande om teorier som kolliderar, och även om de inte går att ta på allvar så hänger de ihop och är intressanta. Vi får ett alternativt synsätt på människans ursprung, och en förklaring på hur våra våldsamma tendenser hänger ihop med vår intolerans. Och över allt svävar en oförklarlig, närmast abstrakt, ondskefull kraft som människor hittat på olika namn för genom tiderna. Så här ser den ut i denna tappning, där den avtecknar sig mot natthimlen:
Idéerna är inspirerande men filmen som hantverk tyvärr så daterad att jag -- tro det eller ej -- hoppas vi får en nyinspelning snart. Guillermo del Toro, till exempel, skulle säkert kunna göra underverk med detta manus. Jag vet att det inte är schysst att klaga på specialeffekterna i en film som snart fyller 50 år. Men vi förbannade "filmvetare" vill ju gärna gnälla när effekterna tar överhanden i ny film och "dödar dess själ", så varför inte göra detsamma när en gammal film förlitar sig på såna? Effekterna här ser så billiga ut - som leksaker faktiskt - att jag kan tänka mig att de var en besvikelse redan när den kom.
Men genomförandet är faktiskt bara en liten olägenhet när fundamentet det står på är så ruggigt. Kanske filmen här speglar sin huvudroll? Man skulle kunna kalla "Quatermass and the Pit" skräck för tanken istället för känslorna. Jag blir ju inte rädd av själva uppenbarelsen av den där demonen i himlen, men bara tanken på den hade kunnat skrämma vettet ur mig som barn, när jag sprang runt på cykelstråken i höstmörkret på väg hem från någon kompis. Man vet att en film är bra när den påverkar bortom sin speltid. I fantasin kan man ju frisera effekterna till det bättre och placera dem på sina egna skyar där de blir mer - javisst - effektfulla.
Jag hittade den på StageVu i en ganska fräsch, restaurerad version med bra bild. Nu gjorde tyvärr detta att effekterna framstod i ännu sämre dager. Men det är ändå en klart bra och sevärd film för den som inte avskyr science fiction.
Han tillhör ett svunnet ideal. Till ytterlighet godhjärtad och intelligent är han den sorts personlighetstyp på film som nu på 2010-talet brukar reduceras till att vara bifigur åt någon mer karismatisk, mer fysisk tokstolle, en sådan som kan få oss att må bra, eller åtminstone känna något istället för att tänka. Skräckspecialisterna på Hammer Films tog fasta på figurens popularitet och lät regissören Roy Ward Baker leda denna nyinspelning av den tredje miniserien, "Quatermass and the Pit", 1967.
Här får vi en vetenskaplig, kanske inte så trovärdig, men underhållande och intressant förklaring till myten om djävulen. Några byggarbetare som ska utvidga en tunnelbanestation i London gör ohyggliga arkeologiska fynd: dels fossilen efter grottmänniskor med stora kranier, dels en mystisk skalbaggsliknande konstruktion av okänt material, ungefär så stor som en personbil. Militärens representant, överste Breen (Julian Glover), tror att det är en tysk bomb från kriget. Quatermass (Andrew Keir) tror att det är något utomjordiskt. Forskaren Roney (James Donald) vet inte vad han ska tro.
Vad har jag sagt om att gräva i underjorden? Där finns ju inget annat än eld och svavel. I "Sagan om ringen" grävde dvärgarna för djupt och girigt, och släppte lös den sataniska balrogen. I "Quatermass and the Pit" görs upptäckten på en gata vid namn Hobb's Lane, och det visar sig att Hob är ett noanamn för djävulen. Quatermass och hans nya bekantskap Barbara (Barbara Shelley) forskar på gatan och upptäcker vittnesmål om otäcka hallucinationer från de som bott där genom århundradena. De båda forskarna är nästan äckligt smarta när de närmar sig den slutsats som visar sig stämma. Under tiden börjar farliga saker hända, och så vidare, men nu tycker jag vi lämnar dem därhän.
Vi kommer aldrig dessa personer riktigt in på livet, utan deras professionella fasad är vår film. Quatermass är hetlevrad ovanpå sin intelligens och blir frustrerad när nästan ingen tar honom på allvar. Det är en historia uteslutande om teorier som kolliderar, och även om de inte går att ta på allvar så hänger de ihop och är intressanta. Vi får ett alternativt synsätt på människans ursprung, och en förklaring på hur våra våldsamma tendenser hänger ihop med vår intolerans. Och över allt svävar en oförklarlig, närmast abstrakt, ondskefull kraft som människor hittat på olika namn för genom tiderna. Så här ser den ut i denna tappning, där den avtecknar sig mot natthimlen:
Idéerna är inspirerande men filmen som hantverk tyvärr så daterad att jag -- tro det eller ej -- hoppas vi får en nyinspelning snart. Guillermo del Toro, till exempel, skulle säkert kunna göra underverk med detta manus. Jag vet att det inte är schysst att klaga på specialeffekterna i en film som snart fyller 50 år. Men vi förbannade "filmvetare" vill ju gärna gnälla när effekterna tar överhanden i ny film och "dödar dess själ", så varför inte göra detsamma när en gammal film förlitar sig på såna? Effekterna här ser så billiga ut - som leksaker faktiskt - att jag kan tänka mig att de var en besvikelse redan när den kom.
Men genomförandet är faktiskt bara en liten olägenhet när fundamentet det står på är så ruggigt. Kanske filmen här speglar sin huvudroll? Man skulle kunna kalla "Quatermass and the Pit" skräck för tanken istället för känslorna. Jag blir ju inte rädd av själva uppenbarelsen av den där demonen i himlen, men bara tanken på den hade kunnat skrämma vettet ur mig som barn, när jag sprang runt på cykelstråken i höstmörkret på väg hem från någon kompis. Man vet att en film är bra när den påverkar bortom sin speltid. I fantasin kan man ju frisera effekterna till det bättre och placera dem på sina egna skyar där de blir mer - javisst - effektfulla.
Jag hittade den på StageVu i en ganska fräsch, restaurerad version med bra bild. Nu gjorde tyvärr detta att effekterna framstod i ännu sämre dager. Men det är ändå en klart bra och sevärd film för den som inte avskyr science fiction.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar