En ung man vid namn Clarence (Christian Slater) spenderar sin födelsedag på en bar. Uppenbarligen kom han dit själv, men nu sitter han där med en kvinna (Anna Levine) och söker kontakt. Hon verkar gilla det hon ser, men kanske inte det hon hör. Han är lättsam och talför eftersom samtalet inskränker sig till att handla om det han gillar. Till exempel avgudar han Elvis (i filmen spelad av Val Kilmer). Ibland, på toa, samtalar Clarence med honom genom spegeln. Kung Fu-filmer är ett annat ämne han går igång på. En biograf i närheten ska visa tre Sonny Chiba-filmer under kvällen, vill hon följa med? "Inte riktigt min grej", säger hon och han får gå själv. Förtexterna rullar.
Jag tror att "True Romance" antingen handlar om en patologiskt ensam filmnörd som fantiserar sig in i ett mischmasch av sina favoritfilmer, eller så utspelar den sig i en värld där alla påverkas så starkt av sina favoritfilmer att de imiterar dem i verkliga livet. Kanske både och. Inte för att vi någonsin får reda på vilket, och inte för att det spelar någon roll. Den säger sig handla om "äkta romantik". Det står så i titeln. I filmen glor folk på film, folk pratar om film, och folk beter de sig som om de vore hjältar i filmerna om sina egna liv. Så visst, kanske romantiken är äkta - så äkta som på film.
Nå. Efter förtexterna händer många underliga grejer på kort tid. Clarence träffar en riktig skönhet vid namn Alabama (Patricia Arquette) på bion. Hon intresserar sig för filmen och honom. De går på café och pratar. Han visar henne sitt jobb på en seriebutik, och hon faller handlöst för honom. De spenderar natten tillsammans, och nästa dag gifter de sig. Det är hennes berättarröst vi hör och den röjer känslorna hon hyser, inlindade i de mest förädlade fraser. De passerar förälskelse och når nån form av dyrkan. Var kom denna plötsliga vändning ifrån, om jag får fråga, Clarence?
"True Romance" är som en (omogen) manlig filmnörds fantasi när han använder sitt favoritintresse på sitt eget liv. Clarence är så magnetisk. Han är så cool. Han säger alla de rätta sakerna i rätt ögonblick. Tjejen avgudar allt han gör medan han agerar hennes beskyddare. Till och med hennes berättarröst är förmodligen skriven av honom själv. Detta hade vi aldrig kunnat ana efter inledningsscenen, och det är detta som får mig att tro att det vi ser är en fantasi, eller en romantisering av vad som egentligen hände. Men det är mina teorier, och om de stämmer så vill filmen i alla fall inte avslöja nåt.
Men eftersom författaren är Quentin Tarantino vet vi att "True Romance" inte har så mycket med verkligheten att göra. Hela hans karriär kan sammanfattas som en hommage till de filmer som inspirerade och skapade honom. Fantasierna är hans, och det är inget fel på dem. Kanske är Clarence hans alter ego i denna drömversion om hur hans ensamma år gestaltade sig. Det kan tyckas navelskådande att göra en sån här film, men det är i så fall ingen skillnad mot för det mesta vi ser. Tarantino är bara mer ärlig i fråga om det.
Resten av filmen är en galen odyssé som tar oss från den grå motorstaden Detroit till soliga Los Angeles. Resan involverar mord på en hallick, kokain, gangsters, hämndbegär, pengabegär och som ständig kuliss - filmbranschen. Att skriva mycket mer om handlingen vore att döda nöjet för den som ännu inte sett filmen. Den har en sorglös energi, är bitvis oerhört underhållande, och paret i centrum är så fina ihop att man trots allt förstår allt besvär som andra går igenom för dem. Tony Scott förvaltar manuset väl, på så sätt att den känns som en Tarantino-film. Det var väl Scotts signum karriären igenom - att tjäna andras berömmelse, och själv stå i skuggan. Han gick sorgligt nog bort i självmord 2012.
I enstaka scener skymtas skådisar som Gary Oldman, Brad Pitt, Michael Rapaport, James Gandolfini, Samuel L. Jackson, Chris Penn, Michael Madsen. Christopher Walken och Dennis Hopper. De två sistnämnda spelar mot varandra i filmens bästa scen, som gått till historien som "Sicilians"-scenen. Den har inte mycket med övriga handlingen att göra, men vi har inga problem att släppa tråden och följa denna istället. En man i prekär situation - han har kanske sju-åtta puffror riktade mot sig - använder fakta, intelligens och dialog för att slippa lidande, samtidigt som han åsamkar livslång skada hos en rasistisk sicilianare som är så stolt över sitt ursprung. När Tarantino är i sitt esse bygger han sina filmer som pärlband av kortfilmer, där varje scen är som en liten historia i sig. "Sicilians" är en av hans bästa.
"True Romance" återhämtar sig aldrig riktigt efter denna holmgång, men det skulle inte "Citizen Kane" heller göra. Regissören Howard Hawks sa att en bra film innehåller tre underbara scener och ingen dålig. "True Romance" har en sublim och ingen dålig. Jag tycker det kvalificerar den som bra.
Jag fann den på StageVu, och ingen annan streamingsajt.
Jag tror att "True Romance" antingen handlar om en patologiskt ensam filmnörd som fantiserar sig in i ett mischmasch av sina favoritfilmer, eller så utspelar den sig i en värld där alla påverkas så starkt av sina favoritfilmer att de imiterar dem i verkliga livet. Kanske både och. Inte för att vi någonsin får reda på vilket, och inte för att det spelar någon roll. Den säger sig handla om "äkta romantik". Det står så i titeln. I filmen glor folk på film, folk pratar om film, och folk beter de sig som om de vore hjältar i filmerna om sina egna liv. Så visst, kanske romantiken är äkta - så äkta som på film.
Nå. Efter förtexterna händer många underliga grejer på kort tid. Clarence träffar en riktig skönhet vid namn Alabama (Patricia Arquette) på bion. Hon intresserar sig för filmen och honom. De går på café och pratar. Han visar henne sitt jobb på en seriebutik, och hon faller handlöst för honom. De spenderar natten tillsammans, och nästa dag gifter de sig. Det är hennes berättarröst vi hör och den röjer känslorna hon hyser, inlindade i de mest förädlade fraser. De passerar förälskelse och når nån form av dyrkan. Var kom denna plötsliga vändning ifrån, om jag får fråga, Clarence?
"True Romance" är som en (omogen) manlig filmnörds fantasi när han använder sitt favoritintresse på sitt eget liv. Clarence är så magnetisk. Han är så cool. Han säger alla de rätta sakerna i rätt ögonblick. Tjejen avgudar allt han gör medan han agerar hennes beskyddare. Till och med hennes berättarröst är förmodligen skriven av honom själv. Detta hade vi aldrig kunnat ana efter inledningsscenen, och det är detta som får mig att tro att det vi ser är en fantasi, eller en romantisering av vad som egentligen hände. Men det är mina teorier, och om de stämmer så vill filmen i alla fall inte avslöja nåt.
Men eftersom författaren är Quentin Tarantino vet vi att "True Romance" inte har så mycket med verkligheten att göra. Hela hans karriär kan sammanfattas som en hommage till de filmer som inspirerade och skapade honom. Fantasierna är hans, och det är inget fel på dem. Kanske är Clarence hans alter ego i denna drömversion om hur hans ensamma år gestaltade sig. Det kan tyckas navelskådande att göra en sån här film, men det är i så fall ingen skillnad mot för det mesta vi ser. Tarantino är bara mer ärlig i fråga om det.
Resten av filmen är en galen odyssé som tar oss från den grå motorstaden Detroit till soliga Los Angeles. Resan involverar mord på en hallick, kokain, gangsters, hämndbegär, pengabegär och som ständig kuliss - filmbranschen. Att skriva mycket mer om handlingen vore att döda nöjet för den som ännu inte sett filmen. Den har en sorglös energi, är bitvis oerhört underhållande, och paret i centrum är så fina ihop att man trots allt förstår allt besvär som andra går igenom för dem. Tony Scott förvaltar manuset väl, på så sätt att den känns som en Tarantino-film. Det var väl Scotts signum karriären igenom - att tjäna andras berömmelse, och själv stå i skuggan. Han gick sorgligt nog bort i självmord 2012.
I enstaka scener skymtas skådisar som Gary Oldman, Brad Pitt, Michael Rapaport, James Gandolfini, Samuel L. Jackson, Chris Penn, Michael Madsen. Christopher Walken och Dennis Hopper. De två sistnämnda spelar mot varandra i filmens bästa scen, som gått till historien som "Sicilians"-scenen. Den har inte mycket med övriga handlingen att göra, men vi har inga problem att släppa tråden och följa denna istället. En man i prekär situation - han har kanske sju-åtta puffror riktade mot sig - använder fakta, intelligens och dialog för att slippa lidande, samtidigt som han åsamkar livslång skada hos en rasistisk sicilianare som är så stolt över sitt ursprung. När Tarantino är i sitt esse bygger han sina filmer som pärlband av kortfilmer, där varje scen är som en liten historia i sig. "Sicilians" är en av hans bästa.
"True Romance" återhämtar sig aldrig riktigt efter denna holmgång, men det skulle inte "Citizen Kane" heller göra. Regissören Howard Hawks sa att en bra film innehåller tre underbara scener och ingen dålig. "True Romance" har en sublim och ingen dålig. Jag tycker det kvalificerar den som bra.
Jag fann den på StageVu, och ingen annan streamingsajt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar