The Complex (2013)

Det som lockade mig till skräckfilmen "The Complex" var namnet Hideo Nakata på affischen ovan. Han är regissören bakom den välkända filmatiseringen av spökberättelsen "The Ring" (1998), som mot slutet har den enskilt otäckaste scen jag någonsin har sett (amerikanska nyinspelningen från 2002 står sig slätt i jämförelse). Här återvänder han till de bekanta, urbana miljöer han behärskar så väl för att ännu en gång plåga vanliga människor i deras hem. Om du väljer att se "The Complex" främjas du alltså inte av att sitta i din trygga, mysiga TV-soffa, för då vistas du i samma miljö som filmens offer.

Jag tänker på alla amerikanska skräckfilmer där rollfigurerna hamnar i fara på grund av att de lämnar tryggheten för att äventyra. Nakatas filmer lämnar inte hemmet, utan går istället genom rutan och gör säkerheten otrygg. Det finns ingenstans att fly. Han tar det mest basala som finns i våra hem och fördärvar det, så att det som tidigare var livets simpla stöttepelare blir ett hot. I "The Ring" var det våra TV-apparater, i "Dark Water" (2002) vattnet i ledningarna, och nu i "The Complex" är det själva väggarna. Dessa filmer liknar varandra så mycket att de i min skalle - men förmodligen bara där - bildar en tänkt trilogi. Alla har de kvinnliga huvudroller som drabbas av en fara så vag och svår att värja sig mot att livet som de helgar så mycket blir till en förbannelse.

Säg till när du stirrat klart ut i becksvarta natten

Huvudrollen i "The Complex" heter Asuka (spelad av Atsuko Maeda, helt lysande!), en blivande sjuksköterskestudent som flyttar med mamma, pappa och lillebror till en ny stad för sina studier. Redan första natten börjar Asuka höra märkliga ljud genom väggarna. När hon knackar på hos grannen får hon inget svar. Vid en vandring på området syns knappt någon människa till, och hela komplexet är grått och nedgånget. Nere på gården är rabatten planterad med illröda blommor, som Nakata väljer att klippa in flera gånger. Det slår mig i efterhand att hela gården med byggnad kan liknas vid en grav.

Filmen börjar med en konstig scen, där kameran svävar runt i familjens nya lägenhet som en osalig ande. Ömsom objektiv, ömsom subjektiv rör den sig ut och in ur familjens medlemmar. Vi ser alltså ur någons synfält i ena stunden, bara för att övergå i fritt sökande härnäst, och sedan in i någon annans perspektiv igen, eller? Scenen förebådar resten av filmen, eftersom man aldrig helt säkert vet om den skildrar verkligheten eller en persons inbillade verklighet.

Någonting är märkligt med denna lägenhet, och Nakata är duktig på att tuta i oss att någonting kan hända i vilken scen som helst. Hans klippstil är släpig och han är retfullt inkonsekvent. Ibland kommer en chock ur ingenstans, och ibland mynnar en lång, kuslig scen ut i intet. Kort sagt så lyder "The Complex" under andra regler än de som råder i Hollywood.

Min upplevelse av filmen tog en överraskande vändning medan jag såg. Den oupphörliga spänningen och otryggheten från inledningen börjar avta ungefär halvvägs. Den försvinner inte helt, men under resten av filmen lever den mer kvar i minnet än i det upplevda. Vad som tar vid är ett ännu värre svårmod, när det visar sig att denna historia är mer karaktärsdriven än Nakatas tidigare filmer, som mer hade formen av detektivgåtor. Asuka bär på ett mörker. Hennes armbandsur, som hon fick första dagen på sin utbildning, har stannat. Och det sägs att tiden stannar för vålnader, men också för somliga levande. 

Visst, Asuka kanske inte är död, men säg mig: på vilket sätt är hon levande? 

Jag tror ju inte på spöken och andar, men jag gillar bra berättelser om dem. Kan andar ha någon metaforisk betydelse? Om svaret är ja, så skulle jag säga att det är det inflytande som personer, som inte längre finns, har hos de som lever kvar. Vi lever alla på den grund som våra tidigare generationer lagt åt oss. Om "andar" finns runtom oss, så finns de i de förutsättningar som präglar liven vi lever. "The Complex" skildrar ett fall när detta förgångna blir till ett problem för en person. Hon fastnar i ett enda ögonblick, som till slut definierar hela hennes liv, åtminstone tills hon kan bryta sig loss. Jag gillar den tanken, att en förbannelse drabbar en person och inte en plats. Så självklart tycker jag att melankoli hör hemma i en berättelse som "The Complex" -- bortom den omedelbara skräcken är svårmodet själva kärnan, som Emily Brontë lärde oss i "Svindlande höjder", och som denna film understryker. Om nu spöken ska betyda något alls.

"The Complex" har fått dåligt rykte och har ett mediokert betygssnitt på IMDb, och filmtipset.se trodde att jag skulle sätta betyget 1. Jag tycker det är helt orimligt. Filmen är ett bevis på problemet med genre-systemet. Nakatas film är en skräckfilm med utmärkta dramatiska kvaliteter. Den person som lockas av skräckgenren och betraktar denna film som en skräckfilm, kan den ta till sig melankolin som tar över när skräcken avtar? Den som gillar lågmälda dramer, skulle den ens snegla åt en film som "The Complex"?

Tyvärr slutar den lite för abrupt med en vision av ett helvete jag hade kunnat leva utan, och den glömmer i samma veva att visa vad som hände med en av huvudfigurerna, men förmodligen ska jag vara tacksam för den förlösande effekt denna scen hade. Det är ingen film jag vill bära med mig mer, men den är svår att släppa. Förhoppningsvis fungerar denna text lite som en exorcism. Jag hyrde "The Complex" på Headweb och har inte hittat den någon annanstans. Se den för all del, men försök att slå den ur skallen sedan.