Helt ovetande har jag snubblat in i en uppföljare här. Jag borde hört varningsklockorna, för en titel som "Outpost 2" duger inte sedan filmbolagen insåg att siffran "2" stänger ute alla som aldrig såg nr "1". Titeln "Outpost: Black Sun" tyder på självständighet, samtidigt som den talar till alla fans av kultframgången "Outpost" (2007). Vi får samma universum, samma sorts film, men en oberoende historia. Jag kunde följa den utan att känna till ettan, men inte utan att sitta och undra varför filmen involverar en massa namn i marginalen och onödiga bifigurer i inledningen. Förmodligen var de figurer från ettan. Om inte, börjar det här illa.
Steve Barker heter regissören och medförfattaren till dessa två filmer. Det hedrar honom att han tar sin skapelse på stort allvar, för jag anar att det måste ha låtit som ett skämt när han presenterade konceptet för sina eventuella finansiärer. Det här är hans idé: Kropparna av gamla nazister vaknar till "liv" i en bunker i Östeuropa, och börjar föra krig mot sin omgivning. De tycks ostoppbara, och en NATO-styrka på plats upptäcker varför. Någonting i bunkern genererar ett ständigt växande magnetfält som gör dem osårbara. (Jag tror jag var typ sju år senast jag använde ordet 'osårbar'.)
In på scenen träder Lena (Catherine Steadman), en vanlig privatperson som är på jakt efter gamla, överlevande nazister att ställa till svars. Exakt vad hon planerar att göra när hon hittar dem är oklart, men hennes jakt är det viktiga eftersom det leder henne dit, till bunkern på den väldigt ospecifika platsen "Östeuropa". Hon stöter in i en gammal bekant, Wallace (Richard Coyle), och tillsammans med NATO-styrkan måste de traska in i mörkrets hjärta och stoppa detta oroväckande förlopp.
Barker tar inga omvägar för att nyansera sin ondska. Nazismen, den ondaste av ideologier på film, i zombien, den ondaste av kroppar på film, i Östeuropa, den ondaste av alla jordiska platser på film. I en bunker, om det var otydligt att det är ondska vi har att göra med här. Steget är inte långt från "Commie-Nazi"-skämtet som förekom i ett avsnitt av "The Simpsons". Men varje skämt drunknar liksom i snålblåsten när väst ska skildra öst.
Svart humor tycks given i en sån här historia, men Barker har känt vart vindarna blåser i sitt samtida Europa. Alla är rädda för att en ny motsvarighet till nazism är på uppgång, det är bara det att alla är oense om varifrån den är på väg. Barker vill inte skämta bort sitt ämne, men vill å andra sidan inte heller ta det seriöst, annat än att skildra det som något läskigt som måste bekämpas. Det är på lek, fast på allvar.
Så visst, jag märker ambitionerna, men också en viss avsaknad av nödvändig expertis. Filmen innehåller små sekvenser av krig och våld, och längre stunder av mörker och spänning. Actionscenerna är svaga och förvirrande på grund av skakig bild, mörk ljussättning och märklig klippning, som antagligen ska maskera bristande actionskådespeleri. Jag kan köpa det, när filmen inte är en actionfilm. Skräckscenerna är närmare Barkers hemmaplan. Han kan bygga upp en scen med rätt atmosfär, dröjsamt tempo och en belönande chockeffekt. Nu ska han bara lära sig att bryta mot denna mall och skrämma oss på riktigt. Jag kan absolut se det hända, men inte denna gång. Sminkningen är det inget fel på:
Barkers och Rae Bruntons manus innehåller däremot missar som är svåra att bortförklara. Ett: Bunkerns magnetiska fält dödar all elektronik inom en vid radie, men varför fungerar soldaternas ficklampor och hissen i bunkern? Två: Bilen som tar dem till platsen stannar av samma anledning. Startmotorn och strålkastarna, visst, men en bensinmotor borde väl inte stanna? Tre: Det visar sig att EMP-smällar tar bort osårbarheten från nazister inom en radie av flera kilometer. Varför då inte bomba bunkern och området med såna från distans, istället för att skicka två insatsstyrkor att vandra dit med en sådan granat vardera i packningen?
Det är elakt att fråga såna frågor, och det komplicerar saker i onödan. Om det visar sig att man kan köra bil ända till bunkern uteblir vandringen och vi får en helt annan film. Man når inte nazismens kärna så enkelt som genom en biltur. Men det är filmen som kastar första stenen, genom att göra ett så komplext regelverk till att börja med. Håll det så enkelt som möjligt, säger jag bara.
Catherine Steadman, som är helt ny för mig, är ett fynd i huvudrollen. Av ingenting skapar hon en levande huvudroll som reagerar på sin omgivning som om den verkligen var hotfull. Hon är lätt att tycka om. Det finns några scener där hon agerar mot den lika duktige Richard Coyle och ingenting annat stör. Den plötsliga illusionen att vi ser någonting verkligt gör då att jag önskar att de magiskt transporteras till en bättre film. Varken Steadman eller Coyle är några skräckskådisar, och det menar jag som någonting positivt. De är jättebra här, men borde spela i någonting där deras insatser har verklig betydelse.
Nu gillar jag ambitionerna så mycket att jag inte vill kalla "Outpost: Black Sun" för direkt dålig, men se den bara om du nöjer dig med filmer som inte är direkt bra. Begrips? Själv såg jag den på Netflix, som trodde jag skulle sätta betyget 4. Det blev inte riktigt så.
Steve Barker heter regissören och medförfattaren till dessa två filmer. Det hedrar honom att han tar sin skapelse på stort allvar, för jag anar att det måste ha låtit som ett skämt när han presenterade konceptet för sina eventuella finansiärer. Det här är hans idé: Kropparna av gamla nazister vaknar till "liv" i en bunker i Östeuropa, och börjar föra krig mot sin omgivning. De tycks ostoppbara, och en NATO-styrka på plats upptäcker varför. Någonting i bunkern genererar ett ständigt växande magnetfält som gör dem osårbara. (Jag tror jag var typ sju år senast jag använde ordet 'osårbar'.)
In på scenen träder Lena (Catherine Steadman), en vanlig privatperson som är på jakt efter gamla, överlevande nazister att ställa till svars. Exakt vad hon planerar att göra när hon hittar dem är oklart, men hennes jakt är det viktiga eftersom det leder henne dit, till bunkern på den väldigt ospecifika platsen "Östeuropa". Hon stöter in i en gammal bekant, Wallace (Richard Coyle), och tillsammans med NATO-styrkan måste de traska in i mörkrets hjärta och stoppa detta oroväckande förlopp.
Barker tar inga omvägar för att nyansera sin ondska. Nazismen, den ondaste av ideologier på film, i zombien, den ondaste av kroppar på film, i Östeuropa, den ondaste av alla jordiska platser på film. I en bunker, om det var otydligt att det är ondska vi har att göra med här. Steget är inte långt från "Commie-Nazi"-skämtet som förekom i ett avsnitt av "The Simpsons". Men varje skämt drunknar liksom i snålblåsten när väst ska skildra öst.
Svart humor tycks given i en sån här historia, men Barker har känt vart vindarna blåser i sitt samtida Europa. Alla är rädda för att en ny motsvarighet till nazism är på uppgång, det är bara det att alla är oense om varifrån den är på väg. Barker vill inte skämta bort sitt ämne, men vill å andra sidan inte heller ta det seriöst, annat än att skildra det som något läskigt som måste bekämpas. Det är på lek, fast på allvar.
Så visst, jag märker ambitionerna, men också en viss avsaknad av nödvändig expertis. Filmen innehåller små sekvenser av krig och våld, och längre stunder av mörker och spänning. Actionscenerna är svaga och förvirrande på grund av skakig bild, mörk ljussättning och märklig klippning, som antagligen ska maskera bristande actionskådespeleri. Jag kan köpa det, när filmen inte är en actionfilm. Skräckscenerna är närmare Barkers hemmaplan. Han kan bygga upp en scen med rätt atmosfär, dröjsamt tempo och en belönande chockeffekt. Nu ska han bara lära sig att bryta mot denna mall och skrämma oss på riktigt. Jag kan absolut se det hända, men inte denna gång. Sminkningen är det inget fel på:
Barkers och Rae Bruntons manus innehåller däremot missar som är svåra att bortförklara. Ett: Bunkerns magnetiska fält dödar all elektronik inom en vid radie, men varför fungerar soldaternas ficklampor och hissen i bunkern? Två: Bilen som tar dem till platsen stannar av samma anledning. Startmotorn och strålkastarna, visst, men en bensinmotor borde väl inte stanna? Tre: Det visar sig att EMP-smällar tar bort osårbarheten från nazister inom en radie av flera kilometer. Varför då inte bomba bunkern och området med såna från distans, istället för att skicka två insatsstyrkor att vandra dit med en sådan granat vardera i packningen?
Det är elakt att fråga såna frågor, och det komplicerar saker i onödan. Om det visar sig att man kan köra bil ända till bunkern uteblir vandringen och vi får en helt annan film. Man når inte nazismens kärna så enkelt som genom en biltur. Men det är filmen som kastar första stenen, genom att göra ett så komplext regelverk till att börja med. Håll det så enkelt som möjligt, säger jag bara.
Catherine Steadman, som är helt ny för mig, är ett fynd i huvudrollen. Av ingenting skapar hon en levande huvudroll som reagerar på sin omgivning som om den verkligen var hotfull. Hon är lätt att tycka om. Det finns några scener där hon agerar mot den lika duktige Richard Coyle och ingenting annat stör. Den plötsliga illusionen att vi ser någonting verkligt gör då att jag önskar att de magiskt transporteras till en bättre film. Varken Steadman eller Coyle är några skräckskådisar, och det menar jag som någonting positivt. De är jättebra här, men borde spela i någonting där deras insatser har verklig betydelse.
Nu gillar jag ambitionerna så mycket att jag inte vill kalla "Outpost: Black Sun" för direkt dålig, men se den bara om du nöjer dig med filmer som inte är direkt bra. Begrips? Själv såg jag den på Netflix, som trodde jag skulle sätta betyget 4. Det blev inte riktigt så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar