Hej!
Hör du, jag måste få berätta nåt. Igår såg jag en mycket kompetent, Oscarsnominerad historia med två Oscarsbelönade skådespelarinsatser (bästa manliga huvudroll och biroll). Den är ett drama från verkligheten, och handlar om en självdestruktiv, depraverad och fördomsfull man (han är homofob som blir smittad med HIV, ironiskt va?) som gör en helomvändning och byter sida till dem han tidigare föraktade. Han blir deras förkämpe, först av egenintresse men så småningom för att han innerst inne känner att han vill.
Vi får verkligen följa med på en resa genom en karaktär. Vet du, jag har en galen tanke. Jag tror att vi, inbyggt i oss, alla har en gnutta av alla karaktärsdrag som finns. Vilket av dem vi plockar fram beror på hur vi tror det gynnar den situation vi befinner oss i. Vilken inspirerande tanke att en person kan förändras så! Och tänk att vi får följa med på den här resan och hamna vid samma slutstation!
Men du, jag undrar. Varför sitter jag här och känner en sån leda inför denna text? Jag till och med väljer att formulera den som om jag skriver till någon speciell mottagare. Jag tänker tillbaka på filmen, som jag nu såg för andra gången, och famlar efter en bild, mening och beskrivning. Totalt 234 minuter har jag skänkt filmen, men den ger mig ingenting tillbaka. Så jag antar att jag uppfinner dig, min mottagare, för att inte vara helt själv i det här, när filmen inte är här för mig. Jag hoppas istället du kan hjälpa mig. Och jag hoppas du har tid att avvara, för jag misstänker att denna text kan ta lång tid att skriva. Gång på gång lämnar jag datorn för att göra nåt annat roligare. Jag förhalar, förstår du. Nu har jag skrivit tre stycken utan att riktigt ta tjuren vid hornen.
Oh, sa du "tjuren"? Tack för den infallsvinkeln. För filmen börjar faktiskt på en rodeo, där den även slutar, vilket antyder att allt däremellan också är en form av sådan. En rodeo pågår blott några få, intensiva sekunder tills tjuren lyckas kasta sin ryttare av sadeln. När hjälten, Ron Woodroof (Matthew McConaughey), får HIV-beskedet är det för att han har behandlat sin kropp så illa under lång tid, med oskyddat, promiskuöst sex och droger. Nu vill livet kasta av honom i förtid, men han håller hårt i det och lyckas på något mirakulöst sätt överleva många år trots att läkaren ger honom blott 30 dagar. Vilken jäkla ridtur, va?
Tillsammans med den transsexuella kvinnan Rayon (Jared Leto) startar han "Dallas Buyers Club", som smugglar in icke-godkänd medicin och säljer den under täckmanteln att han delar ut den gratis till klubbmedlemmar. Egentligen vill han inget ha att göra med Rayon men hennes kontakter i stadens gaysamfund gör henne lukrativ. Sån är han, Ron, och objektivister världen över måste ha dreglat över denna unika historia, där någon på något sätt finner ett sätt att bedriva välfärd genom egenintresse. Och om du vill att publiken ska identifiera sig med en antihjälte, ge honom då bara en ännu värre fiende. Läkemedelsjättar och myndigheterna gör tillsammans livet svårt för "Dallas Buyers Club", som om de inget annat önskar än att de ska dö.
Vet du, det finns en sak jag inte fattar. Varför väljer man att filma just denna historia, och varför just nu? Varför göra detta till Rons hjältehistoria, med ryggdunk och applåder på slutet, när de riktiga hjältarna organiserade sig och stred på barrikaderna långt därifrån? "Dallas Buyers Club" följer en straight man som agerar utifrån själviska motiv, som sörjer sitt eget öde och ingen annans, och har sedan mage att utan ironi hylla honom som en hjälte. När det händer, förstår han själv lika lite som oss varför.
Och i en scen får vi se Rons egna efterforskningar, där han bland annat upptäcker att 71% av de rapporterade HIV-fallen bestod av homo- och bisexuella män. Är det inte väldigt sorgligt att de inte ens får spela huvudrollen i sin egen stora tragedi, när de för en gångs skull själva är i majoritet? Jag tror tomheten jag känner inför "Dallas Buyers Club" kommer sig av detta faktum. Den är innerst inne en historia om tolerans och acceptans, men inte för de man kan förmoda i en historia om AIDS. Det vi får nu är snarare en film som utnyttjar epidemin för att visa att en karlakarl från Texas minsann också kan vara tolerant. Visst kan jag sympatisera med en sådan också men... behöver vi denna historia? Gör dig själv en tjänst och gräv inte efter meningen med denna film.
Hoppas du orkat läsa så här långt. I inledningsstycket, som jag skrev i går kväll, står att filmen är mycket kompetent, och jag håller fast vid det. Tyvärr är "kompetent" ett ord man använder i såna här sammanhang för att beskriva nåt som är bra, utan att man bryr sig särskilt mycket om det. Utifrån förutsättningarna går det knappast att göra en bättre film än vad regissör Jean-Marc Vallée och hans besättning har gjort. McConaughey och Leto gör små hålögda mirakel av roller utan betydelse i den större bilden. Jag tror att rollbesättarna myser någonstans i sitt hörn av världen. Utan så starka insatser, vad hade vi haft att bry oss om i denna film?
I slutändan är "Dallas Buyers Club" bra eftersom man inte ska bedöma vad en film handlar om, utan hur den handlar om det. Vallée utnyttjar handhållen "dokumentärkamera" för att fånga sista skedet av ett livsöde, istället för att berätta en svepande, svulstig och episk berättelse om en tid och en plats. Sättet han filmade detta manus var helt och hållet rätt. Det finns plats för moralkakor här men han kryssar rutinerat förbi dem och gör en film som är helt befriad från allt dåligt. Tyvärr undviker han samtidigt allt som gör den mästerlig, men denna film hade egentligen aldrig någon chans i min värld.
Så jag tror jag äntligen är färdig. Tack så mycket för din tid, och om du väljer att se den, så hoppas jag att filmen ger dig någonting den inte gav mig. Om så är fallet, berätta gärna för mig vad det var!
/Henke
P.S. Du kan hyra den på exempelvis Headweb och film2home. D.S.
Hör du, jag måste få berätta nåt. Igår såg jag en mycket kompetent, Oscarsnominerad historia med två Oscarsbelönade skådespelarinsatser (bästa manliga huvudroll och biroll). Den är ett drama från verkligheten, och handlar om en självdestruktiv, depraverad och fördomsfull man (han är homofob som blir smittad med HIV, ironiskt va?) som gör en helomvändning och byter sida till dem han tidigare föraktade. Han blir deras förkämpe, först av egenintresse men så småningom för att han innerst inne känner att han vill.
Vi får verkligen följa med på en resa genom en karaktär. Vet du, jag har en galen tanke. Jag tror att vi, inbyggt i oss, alla har en gnutta av alla karaktärsdrag som finns. Vilket av dem vi plockar fram beror på hur vi tror det gynnar den situation vi befinner oss i. Vilken inspirerande tanke att en person kan förändras så! Och tänk att vi får följa med på den här resan och hamna vid samma slutstation!
Men du, jag undrar. Varför sitter jag här och känner en sån leda inför denna text? Jag till och med väljer att formulera den som om jag skriver till någon speciell mottagare. Jag tänker tillbaka på filmen, som jag nu såg för andra gången, och famlar efter en bild, mening och beskrivning. Totalt 234 minuter har jag skänkt filmen, men den ger mig ingenting tillbaka. Så jag antar att jag uppfinner dig, min mottagare, för att inte vara helt själv i det här, när filmen inte är här för mig. Jag hoppas istället du kan hjälpa mig. Och jag hoppas du har tid att avvara, för jag misstänker att denna text kan ta lång tid att skriva. Gång på gång lämnar jag datorn för att göra nåt annat roligare. Jag förhalar, förstår du. Nu har jag skrivit tre stycken utan att riktigt ta tjuren vid hornen.
Oh, sa du "tjuren"? Tack för den infallsvinkeln. För filmen börjar faktiskt på en rodeo, där den även slutar, vilket antyder att allt däremellan också är en form av sådan. En rodeo pågår blott några få, intensiva sekunder tills tjuren lyckas kasta sin ryttare av sadeln. När hjälten, Ron Woodroof (Matthew McConaughey), får HIV-beskedet är det för att han har behandlat sin kropp så illa under lång tid, med oskyddat, promiskuöst sex och droger. Nu vill livet kasta av honom i förtid, men han håller hårt i det och lyckas på något mirakulöst sätt överleva många år trots att läkaren ger honom blott 30 dagar. Vilken jäkla ridtur, va?
Tillsammans med den transsexuella kvinnan Rayon (Jared Leto) startar han "Dallas Buyers Club", som smugglar in icke-godkänd medicin och säljer den under täckmanteln att han delar ut den gratis till klubbmedlemmar. Egentligen vill han inget ha att göra med Rayon men hennes kontakter i stadens gaysamfund gör henne lukrativ. Sån är han, Ron, och objektivister världen över måste ha dreglat över denna unika historia, där någon på något sätt finner ett sätt att bedriva välfärd genom egenintresse. Och om du vill att publiken ska identifiera sig med en antihjälte, ge honom då bara en ännu värre fiende. Läkemedelsjättar och myndigheterna gör tillsammans livet svårt för "Dallas Buyers Club", som om de inget annat önskar än att de ska dö.
Vet du, det finns en sak jag inte fattar. Varför väljer man att filma just denna historia, och varför just nu? Varför göra detta till Rons hjältehistoria, med ryggdunk och applåder på slutet, när de riktiga hjältarna organiserade sig och stred på barrikaderna långt därifrån? "Dallas Buyers Club" följer en straight man som agerar utifrån själviska motiv, som sörjer sitt eget öde och ingen annans, och har sedan mage att utan ironi hylla honom som en hjälte. När det händer, förstår han själv lika lite som oss varför.
Och i en scen får vi se Rons egna efterforskningar, där han bland annat upptäcker att 71% av de rapporterade HIV-fallen bestod av homo- och bisexuella män. Är det inte väldigt sorgligt att de inte ens får spela huvudrollen i sin egen stora tragedi, när de för en gångs skull själva är i majoritet? Jag tror tomheten jag känner inför "Dallas Buyers Club" kommer sig av detta faktum. Den är innerst inne en historia om tolerans och acceptans, men inte för de man kan förmoda i en historia om AIDS. Det vi får nu är snarare en film som utnyttjar epidemin för att visa att en karlakarl från Texas minsann också kan vara tolerant. Visst kan jag sympatisera med en sådan också men... behöver vi denna historia? Gör dig själv en tjänst och gräv inte efter meningen med denna film.
 |
| Jennifer Garner är också med |
Hoppas du orkat läsa så här långt. I inledningsstycket, som jag skrev i går kväll, står att filmen är mycket kompetent, och jag håller fast vid det. Tyvärr är "kompetent" ett ord man använder i såna här sammanhang för att beskriva nåt som är bra, utan att man bryr sig särskilt mycket om det. Utifrån förutsättningarna går det knappast att göra en bättre film än vad regissör Jean-Marc Vallée och hans besättning har gjort. McConaughey och Leto gör små hålögda mirakel av roller utan betydelse i den större bilden. Jag tror att rollbesättarna myser någonstans i sitt hörn av världen. Utan så starka insatser, vad hade vi haft att bry oss om i denna film?
I slutändan är "Dallas Buyers Club" bra eftersom man inte ska bedöma vad en film handlar om, utan hur den handlar om det. Vallée utnyttjar handhållen "dokumentärkamera" för att fånga sista skedet av ett livsöde, istället för att berätta en svepande, svulstig och episk berättelse om en tid och en plats. Sättet han filmade detta manus var helt och hållet rätt. Det finns plats för moralkakor här men han kryssar rutinerat förbi dem och gör en film som är helt befriad från allt dåligt. Tyvärr undviker han samtidigt allt som gör den mästerlig, men denna film hade egentligen aldrig någon chans i min värld.
Så jag tror jag äntligen är färdig. Tack så mycket för din tid, och om du väljer att se den, så hoppas jag att filmen ger dig någonting den inte gav mig. Om så är fallet, berätta gärna för mig vad det var!
/Henke
P.S. Du kan hyra den på exempelvis Headweb och film2home. D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar