Det här är ännu en film som jag såg under semestern, och som jag tyvärr såg igen bara för att kunna skriva om. Nu var den aningen sämre, och jag anade att det skulle bli så. Den är en komedi som jag och brorsan hade oändligt roligt åt i somras, men som jag hade mindre kul åt själv. Jag var road och skrattade åt samma saker, men mer av reflex än av delad glädje. Mitt skratt klingade lite falskt och jag rodnade utifall grannen hörde. Se inte komedi själv om du kan undvika det, i alla fall inte filmer som denna. Bjud in dina vänner till komedikväll, eller träffa en partner, eller spela upp pålagt studioskratt som vore ditt liv en sitcom.
Filmen i fråga heter "The God of Cookery" eller "Sik san" på sitt kantonesiska modersmål, och är fruktansvärt kul emellanåt, men andra stunder alldeles för elak för mig. Stephen Chow är medförfattare, medregissör och spelar själv huvudrollen, och kan alltså som få andra stoltsera med sitt auteurskap. Mest känd är han för sina framgångssagor "Shaolin Soccer" och "Kung Fu Hustle". Även i denna film tacklar han sitt ämne Shaolin-style, när han i en ren matlagningsduell kastar het matlagningsolja på sin motståndare (i självförsvar), olja som han hettat upp till supervärme genom att fokusera sina mentala krafter på gaslågan, och så vidare. Filmen är bäst i dessa scener, och hela sista halvtimman är en kavalkad av kreativ/destruktiv matlagning. (Det är ofrivilligt roligt att reality-TV i verkliga livet har börjat närma sig denna fantasi, när det nu på fullaste allvar ska tävlas i allt som finns.)
Chow spelar titelrollen, "Guden på matlagning", som i inledningen är en matlagningskonnässör med känsliga smaklökar och känd landet runt via TV. Numera verkar han mest agera kritiker åt andras matlagningskonst, där han delar ut betyget noll för jämnan. Var har han sin ursprungliga drivkraft, måste jag fråga mig? En kritiker lever alltid som en blodigel på sitt levebröd, det som han ska bedöma. Chow är arrogant och nedlåtande, som om han hade en position att försvara, vilket gör det bara mer nöjsamt för dem som söker att detronisera honom. Vilket också sker, när en av hans adepter - en lömsk nyutexaminerad kockelev med siktet inställt på Gudstiteln - förråder honom i direktsändning. Chows karriär totalkraschar och han är inte längre någon Gud på matlagning.
Som alltid i såna här filmer så måste Chow börja om från början och återskapa sig själv som godare och starkare. Chow finner nya vänner på botten, med nya revolutionerande matlagningskunskaper. Han kombinerar dessa med sina egna insikter för att skapa de "pissande köttbullarna", maträtten som ska återföra honom till toppen. Och hans konkurrent, den nya matlagningsguden, verkar vara än mer arrogant, än mer nedlåtande än han själv var. Han ska bli en sant nöje att detronisera, inte sant, Mr. Chow?
En rolig scen: Chows konkurrent lurar honom att öppna restauranger med sina nya köttbullar på olönsamma ställen, och när man prickar ut dessa restauranger på en karta över landet bildar de feng shui-tecknet för "dö!". Dålig karma. Men Chow, i sin tur, lurar dem och säljer istället sina köttbullar konserverade via matvarubutiker. På en karta bildar dessa butiker feng shui-tecknet för "säker vinst!"
Filmen skulle vara fantastisk utan den illasinnade lyteskomiken. Jag tror detta var en last som Chow gjorde sig av med i sina senare, ännu bättre filmer, för jag kan inte minnas något sånt från dem. "The God of Cookery" har en scen där vi förväntas skratta åt att Chow jagas landet runt av en förmodat ful kvinna som avgudar honom. Han beter sig som en skitstövel här och det är ett medvetet drag, men filmen vill ändå få oss att skratta och detta skämt träffar inte honom. Visserligen kommer han på bättre tankar men då har filmen ännu ett dråpslag i lager. Vänta du bara. Nej, detta är inte ett knep för mig att plocka billiga poäng utan jag tycker verkligen att det är illa. Det finns fler exempel men dem får du upptäcka själv.
Men vad tusan. Mår du illa av sådant, så kan jag ändå rekommendera filmen enbart på basis av sista tjugofem-trettio minuterna. Du kan identifiera dess inledning själv. Akten inleds med en textruta på vilken det står "One month later", och om du vill kan du ju spola dit och betrakta den som en diskret kortfilm. I så fall världens roligaste kortfilm, som fick åtminstone mig att storkna av skrattparoxysmer. Det finns här en känsla av spontanitet även i de mest iscensatta situationer, och det är en sann bedrift att åstadkomma sån komik på film. Sista akten är så bra att den vid första titten lurade mig att tro att hela filmen var lika bra.
Det är inte alltid särskilt mycket jag begär av den tid jag investerar i en film. Skulle varje film vara sinnesutvidgande skulle skallen explodera till slut. När filmen får mig att skratta gott räcker det likafullt. "The God of Cookery" är kanske inte stor konst, men den är bra skit. Jag såg den på StageVu i en version med engelsk text, översatt av en odugling. Samma version finns på YouTube.
Filmen i fråga heter "The God of Cookery" eller "Sik san" på sitt kantonesiska modersmål, och är fruktansvärt kul emellanåt, men andra stunder alldeles för elak för mig. Stephen Chow är medförfattare, medregissör och spelar själv huvudrollen, och kan alltså som få andra stoltsera med sitt auteurskap. Mest känd är han för sina framgångssagor "Shaolin Soccer" och "Kung Fu Hustle". Även i denna film tacklar han sitt ämne Shaolin-style, när han i en ren matlagningsduell kastar het matlagningsolja på sin motståndare (i självförsvar), olja som han hettat upp till supervärme genom att fokusera sina mentala krafter på gaslågan, och så vidare. Filmen är bäst i dessa scener, och hela sista halvtimman är en kavalkad av kreativ/destruktiv matlagning. (Det är ofrivilligt roligt att reality-TV i verkliga livet har börjat närma sig denna fantasi, när det nu på fullaste allvar ska tävlas i allt som finns.)
 |
| Kome-no-sai |
Chow spelar titelrollen, "Guden på matlagning", som i inledningen är en matlagningskonnässör med känsliga smaklökar och känd landet runt via TV. Numera verkar han mest agera kritiker åt andras matlagningskonst, där han delar ut betyget noll för jämnan. Var har han sin ursprungliga drivkraft, måste jag fråga mig? En kritiker lever alltid som en blodigel på sitt levebröd, det som han ska bedöma. Chow är arrogant och nedlåtande, som om han hade en position att försvara, vilket gör det bara mer nöjsamt för dem som söker att detronisera honom. Vilket också sker, när en av hans adepter - en lömsk nyutexaminerad kockelev med siktet inställt på Gudstiteln - förråder honom i direktsändning. Chows karriär totalkraschar och han är inte längre någon Gud på matlagning.
Som alltid i såna här filmer så måste Chow börja om från början och återskapa sig själv som godare och starkare. Chow finner nya vänner på botten, med nya revolutionerande matlagningskunskaper. Han kombinerar dessa med sina egna insikter för att skapa de "pissande köttbullarna", maträtten som ska återföra honom till toppen. Och hans konkurrent, den nya matlagningsguden, verkar vara än mer arrogant, än mer nedlåtande än han själv var. Han ska bli en sant nöje att detronisera, inte sant, Mr. Chow?
En rolig scen: Chows konkurrent lurar honom att öppna restauranger med sina nya köttbullar på olönsamma ställen, och när man prickar ut dessa restauranger på en karta över landet bildar de feng shui-tecknet för "dö!". Dålig karma. Men Chow, i sin tur, lurar dem och säljer istället sina köttbullar konserverade via matvarubutiker. På en karta bildar dessa butiker feng shui-tecknet för "säker vinst!"
Filmen skulle vara fantastisk utan den illasinnade lyteskomiken. Jag tror detta var en last som Chow gjorde sig av med i sina senare, ännu bättre filmer, för jag kan inte minnas något sånt från dem. "The God of Cookery" har en scen där vi förväntas skratta åt att Chow jagas landet runt av en förmodat ful kvinna som avgudar honom. Han beter sig som en skitstövel här och det är ett medvetet drag, men filmen vill ändå få oss att skratta och detta skämt träffar inte honom. Visserligen kommer han på bättre tankar men då har filmen ännu ett dråpslag i lager. Vänta du bara. Nej, detta är inte ett knep för mig att plocka billiga poäng utan jag tycker verkligen att det är illa. Det finns fler exempel men dem får du upptäcka själv.
Men vad tusan. Mår du illa av sådant, så kan jag ändå rekommendera filmen enbart på basis av sista tjugofem-trettio minuterna. Du kan identifiera dess inledning själv. Akten inleds med en textruta på vilken det står "One month later", och om du vill kan du ju spola dit och betrakta den som en diskret kortfilm. I så fall världens roligaste kortfilm, som fick åtminstone mig att storkna av skrattparoxysmer. Det finns här en känsla av spontanitet även i de mest iscensatta situationer, och det är en sann bedrift att åstadkomma sån komik på film. Sista akten är så bra att den vid första titten lurade mig att tro att hela filmen var lika bra.
Det är inte alltid särskilt mycket jag begär av den tid jag investerar i en film. Skulle varje film vara sinnesutvidgande skulle skallen explodera till slut. När filmen får mig att skratta gott räcker det likafullt. "The God of Cookery" är kanske inte stor konst, men den är bra skit. Jag såg den på StageVu i en version med engelsk text, översatt av en odugling. Samma version finns på YouTube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar