När jag nu har nått halvvägs genom mitt "Stjärnornas krig"-maraton, står det mig fullständigt klart att detta är fel väg. Episod ett till tre är inte bara undermåliga i sig. För det första förvränger de vår bild av de klassiska figurer som sedan följer oss in i originaltrilogin, episod fyra till sex. För det andra komplicerar de handlingen för kommande filmer, som innan var enkla nog för en sjuåring att begripa. För det tredje röjer de ett antal hemligheter och förstör dramatiken inför fortsättningen. Det här är väl mest ett problem för oss "Star Wars"-puritaner som växte upp med originaltrilogin, men det går inte att bortse från.
Mitt råd till dem som aldrig sett någon av filmerna, eller som vill visa dem för sina barn eller någon bekant; börja med episod sju, "The Force Awakens". Den håller jag som den bästa "Stjärnornas krig"-filmen och bästa inkörsporten för nytillkomna. Blir du eller vederbörande sugen på mer - se episod fyra, fem och sex i tur och ordning. Om suget är kvar, vänta till nästa film. Strunta i episod ett till tre. Ingen blir klokare av dem, och som separata filmer är de skräp. Måste du ändå se dem, så se dem sist.
Ja, jag känner ganska starkt inför det här.
"Star Wars: Episod III - Mörkrets hämnd" är nästan plågsam att skriva om, eftersom den äntligen har "rätt" handling, och ändå inte duger. Läget är som följer: Klonkriget rasar för fullt i galaxen. Separatisternas droidarmé för en hård kamp mot republikens armé av klonade stormtrupper. Överkansler Palpatine (Ian McDiarmid) har republiken i sin hand som tillförordnad envåldshärskare, och på motståndarsidan gör general Grievous (med röst av ljudteknikern Matthew Wood) och Count Dooku (Christopher Lee) allt för att bryta sig loss.
Men allt det där är bara en kuliss för det verkliga dramat, vars utgång verkar avgöra hela galaxens öde - kampen om den unge Jedi-riddaren Anakin Skywalkers (Hayden Christensen) lojalitet. Han är en slags Kristusfigur; i "Det mörka hotet" fick vi lära oss att han kom till världen genom jungfrufödsel, och inom Jedi-orden kallas han "Den utvalde". Inte undra på hans labila sinnestillstånd. Han är en cocktail av hybris, barmhärtighet, arrogans, ömhet, vrede och kamratlighet. Det är som om man påbördat honom att bli en metafor för hela världens rådande själstillstånd. Nu ska han dessutom själv bli far.
Tidigt i "Mörkrets hämnd" bekänner Palpatine till slut färg som Sith-lord och börjar anförtro sig åt Anakin. Han utnyttjar den unge Jedi-lärlingens förbjudna, hemliga äktenskap med Padmé Amidala (Natalie Portman) för att komma honom nära. Jedi-rådet anar oråd, och försöker övertala Anakin att spionera på överkanslern. Palpatine försöker med det omvända. Anakin är kluven. Han drömmer hemska drömmar om sin hustrus annalkande död. Palpatine hävdar att han kan rädda henne. Hoppet står till Anakins mentor Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor). Kan han övertala sin adept och gode vän att stanna på rätt sida Kraften?
Står Galaxen inför ett paradigmskifte i maktbalansen mellan gott och ont eller?
Jag gillade "Mörkrets hämnd" skarpt när jag först såg den på bio, delvis på grund av att den hade några bra scener, delvis på grund av den faktiskt hade det driv som saknades i "Klonerna anfaller". Actionscenerna är fler och målet glasklart. En riktig konflikt börjar utkristallisera sig. Dessutom är Christensen bättre i rollen som Anakin. Syftet med hela prequel-trilogin var från start att skildra Anakins bakgrundshistoria, så när jag summerar handlingen till "Mörkrets hämnd" står det klart att George Lucas (manus och regi) äntligen hittat rätt.
Tyvärr är det för sent. Krönikan börjar för tidigt i "Det mörka hotet", fastnar i ett romantiskt limbo i "Klonerna anfaller", och avbryts just som den tar fart i "Mörkrets hämnd". Den spenderar för lite tid på Anakins avgörande vänskap med Obi-Wan, så att vi inte kan förstå och känna den själva, och kan inte sörja den när den är på väg att ta slut. Inte heller kan vi känna kärleken mellan Anakin och Padmé, som är så illa skildrad att ingen skildring alls hade varit bättre. Och över allt ligger den intergalaktiska politiken som en våt filt. Med andra ord försvinner berättelsen om Anakin i den plottriga berättelsen om hans omvärld. Hans psyke är och förblir en gåta, och som en följd kan vi inte förstå hans häftiga skiftningar i lojalitet. Så även om vi kan se den, så kan vi inte dela denna resa med honom.
Vad som låter bra på papperet misslyckas alltså i utförandet i nästan alla avgörande scener. Har du inte sett "Mörkrets hämnd" ska jag inte avslöja vilka och hur, men säg så här: Det är en besvikelse att en film som spenderar så många scener på manipulation inte kan sälja den totalvändning som kommer sent i filmen. Den kommer för plötsligt, blir oförtjänt drastisk och ger oss en avsmak att bära med till nästa trilogi.
Filmen är också skyldig till att cementera hjältarna i Jedi-orden som stela, trista och inkompetenta. Jedi-orden påminner om en sekt; en strikt, kvävande institution som kräver total lydnad, mitt i ett samhälle som strävar efter att vara demokratiskt och gott. Av någon anledning måste en Jedi utöva total återhållsamhet, därav det förbjudna i Anakins och Padmés äktenskap. Jag är säker på att George Lucas ville nyansera sin godhet lite och hävda att man bara kan nå den genom vissa uppoffringar. Nu gav han tyvärr inte sin ondska samma behandling. Det blir till dubbel förlust för oss i publiken, eftersom det redan är svårt nog att hitta någon att bry sig om i denna opera.
I stort sett alla privata konflikter löses genom läckert koreograferade dueller med ljussabel. Dessa varierar kraftigt i kvalitet, och de som utkämpas av riktiga skådisar och stuntmän är undantagslöst mycket bättre än de som är gjorda i dator. Den stora finalen, duellen alla vi "Stjärnornas krig"-kännare längtar efter, börjar med rätt hetta, men pågår så länge att det till slut verkar som om de vill imponera på - snarare än att hugga ned - varandra.
Den älskade Jedi-äldsten Yoda (med röst av Frank Oz), mäktigast av de mäktiga, började sitt liv på filmduken i "Rymdimperiet slår tillbaka" som en extremt välgjord docka. Han har nu blivit en datoranimation, och med det kommer det oundvikliga - han känns inte som en del av den övriga världen vi ser på skärmen. Det förtar inte bara det visuella intrycket, det är svårt för de andra skådespelarna att agera naturligt -- prova själv att interagera med en tennisboll på ett snöre framför en greenscreen -- när personen de spelar mot inte finns på plats. Och när animatörer ska skildra mimik går de nästan alltid för långt. Om en riktig skådespelare hade agerat som Yoda gör i vissa scener, hade han blivit sågad för sitt överspel.
Lucas verkar inte känna sina skapelser såsom vi andra känner dem. När Yoda utbrister i ett "Hyy-yah!" och börjar flänga runt med sin ljussabel klingar det falskt. Än mer så när Palpatine gör detsamma. Dessa figurer går inte ens att föreställa sig med ljussabel, men det berättade ingen för Lucas. När Yoda i en kort scen råkar på den välkända Wookien Chewbacca på Kashyyyk är det helt osannolikt. När Anakin inleder filmen med att inför en rymdbatalj hävda: "Det är nu det roliga börjar!" ljuger han så det sjunger om det; den Anakin vi känner skulle aldrig uttrycka sig så. Dessutom är "roligt" inte den förväntning man vill inlemma i den publik som ska se "Mörkrets hämnd".
Mot slutet får berättelsen bråttom att anknyta skeendet till vad som komma skall i episod fyra - "Nytt hopp". Detta sker närmast mekaniskt, helt utan något dramaturgiskt flyt. En far hit, en annan far dit, för att det ska vara så. Detta illustrerar egentligen problemet med prequels i gemen. De är bakbundna av vad som måste hända i filmens framtid. De kan sällan överraska oss, eftersom de har så många förpliktelser mot story, karaktär, mytologi, värld. Och fansen. Glöm inte fansen.
De skådisar som klarar sig genom hela trilogin med hedern i behåll är Ewan McGregor och, i viss mån, Ian McDiarmid (i hans fall går någonting överstyr mot slutet). I McGregors fall är det en arbetsseger efter tre filmer av träig dialog och otacksamt fajtande. Han lyckas kanalisera sin "efterträdande föregångare", Alec Guinness, på så sätt att övergången sker sömlöst. Att Hayden Christensens tolkning av Anakin skulle knalla omkring i Darth Vaders kostym i kommande filmer finns helt enkelt inte på kartan. Stackars Natalie Portman fick se sin Padmé genomgå en resa från heroisk frihetskämpe i inledningen av "Det mörka hotet" till fullfjädrat våp i slutet av "Mörkrets hämnd". Hon har i efterhand sagt att dessa filmer var nära att förstöra hennes karriär. Jag kan förstå det.
"Mörkrets hämnd" kommer alltid vara "Stjärnornas krig-filmen jag önskar jag gillade mer", eller kanske snarare "filmen jag önskade vore bättre". Den är nästan omöjlig att bedöma som enskild film. Den bär ett ohanterligt arv från episod ett och två, och kastar en oönskad skugga över de kommande episoderna. Lucas lade manken till denna gång, och hans film är inte dålig i teorin, bara i praktiken. Jag är säker på att han gjorde sitt bästa, men det var inte gott nog. Vad som väntar härnäst är förstås någonting mycket, mycket mer glädjande. Det var länge sedan jag såg originaltrilogin, men jag vet att jag älskar den, och när jag tänker på vad den mynnar ut i får jag rysningar av... välbehag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar