"Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller" är den enda "Stjärnornas krig"-film som jag aldrig har gillat, inte ens efter första försöket på bio. Till och med den allmänt avskydda "Det mörka hotet" (episod 1) hade i alla fall - eller hade åtminstone ett försök till - energin och lekfullheten som hör "Stjärnornas krig" till. Som bioupplevelse var den helt okej. Men "Klonerna anfaller" var redan från början det tråkigaste, segaste och mest osammanhängande kapitlet i detta rymdepos. Den har inga definierande ögonblick, ingenting att lägga på minnet, och inför denna titt var det som om jag såg handlingen för första gången.
"Klonerna anfaller" är alltså filmen där George Lucas (manus och regi) till slut låter sitt fantasiuniversum "mogna". Den är mörkare i tonen. Han skildrar galaxen som ett politiskt drama, och han skildrar individernas moraliska ställningstaganden som velandet mellan ambitioner, drivna av privata känslor och högre ideal. Vi får även en fullfjädrad "romans". Jag får känslan att Lucas siktade på att ett drama av samma kaliber som "Jag, Claudius". Resultatet blev närmare dagsåpan "Days of our Lives". Det blir plågsamt tydligt att han inte kan hantera kärlek. Inte heller behärskar han dialog.
Problemet är att filmen till stor del består av just dessa ingredienser. Tio år har gått sedan första filmen. Handlingen börjar med ett mordförsök på senator Padme Amidala (Natalie Portman), som lämnat sin post som drottning på Naboo för att spela en större roll i galaxens senat. Till undsättning kommer Jediriddaren Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) och hans lärling Anakin Skywalker (Hayden Christensen).
Ani, som han kallas, är numera en ung man och möjligen den som enligt profetian "skall återföra balans till Kraften". Vad nu det betyder. De övriga Jediriddarna är osäkra på den unge, otålige Anakin. Hans framtid är svår att utläsa, och han visar tecken på bristande karaktär - sådant som kan leda till "den mörka sidan".
Samtidigt, på högre plan, håller galaxen på att implodera i ett enormt inbördeskrig. Flera solsystem vill bryta sig ur republiken. Dessa separatister leds av den mystiske greve Dooku (Christopher Lee). Deras agenda är dunkel. Överkansler Palpatine (Ian McDiarmid) försöker förgäves ena galaxen igen genom förhandlingar. Nu måste senaten, eller det som är kvar av den, rösta om de skall skapa en republikens armé under Palpatines direkta kontroll.
Samtidigt misstänker Jedirådet - ledda av Yoda (Frank Oz) och Windu (Samuel L. Jackson) - att den mörka sidan av Kraften börjar influera delar av senaten.
Bla bla bla. Allt detta är precis så tråkigt som det låter. Dessa scener saknar driv. De är så odramatiskt skrivna och stelt agerade, att de blir närmast omöjliga att följa. Och det är bara början...
Filmen förgrenar sig tidigt i två parallella sidohandlingar. Dels en slags detektivhistoria där Obi-Wan följer spåret efter Padmes attentatsman genom galaxen, dels en romans där Padme och Anakin, som hennes livvakt, börjar hysa förbjudna känslor för varandra. Obi-Wans deckarspår är i stort sett omöjligt att hänga med i. Motivet går förlorat. Frågan återkommer ständigt: Var är vi nu? Varför är vi här? Hur förhåller det här sig till den större konflikten? Hela tiden ligger man steget efter, medan en lyckad deckare förutsätter att man tror att man ligger före berättelsen i tanken.
Romansen är å andra sidan glasklar redan från första bildrutan, och utdragen till olidlighet. Glöm Jar Jar, här är hela filmsvitens lågvattenmärke. Anakin och Padme har inte sett varandra på tio år, och Anakin avslöjar från första stund att det inte gått en dag utan att han tänkt på henne. Verkligen? När de skiljdes var han blott åtta år, och jag blir aningen brydd när jag föreställer mig en så liten pojke med så välutvecklat känsloregister.
Det är en romans i stort behov av nyp i skinkan och annat sånt där snusk. Den sker på närmast diplomatisk nivå, befriad från alla former av känslor. Dessutom ligger ligger den och pyr filmen igenom, skildrat i scen efter scen, för att slutligen blomstra alldeles på slutet. Kemin mellan skådespelarna är obefintlig. Portman ser nästan äcklad ut av Christensen i vissa scener, och vem kan klandra henne? Anakin är påträngande, gnällig, lynnig, i vissa avseenden motbjudande eller rent fientlig. Hans repliker är klyschor. Christensens livlösa porträttering ger oss inget att sympatisera med. Padmes attraktion till honom är obegriplig, men såklart ett måste för handlingen. Så den finns där och under tiden händer ingenting mellan filmen och publiken. Filmens längd är 142 minuter, de flesta av dem helt bortkastade.
Så denna film saknar också det som gör "Stjärnornas krig" så speciellt. De romantiska scenerna inkräktar på deckarspåret och får oss att tappa tråden, och hade gärna fått ske helt utom bild, så att säga. Som någon klyftig snubbe på YouTube menade, så borde denna film istället handlat om relationen mellan Obi-Wan och Anakin, för det är den som ska stå på spel framöver. Det är den som avgör hela galaxens öde. Som det blev är de nu åtskilda nästan hela filmen igenom.
Som vanligt är "Klonerna anfaller" en fröjd för ögat och örat. Obi-Wans sökande för honom från den ena fantastiska miljön till den andra. Ökenplaneter har vi sett förut, men vattenplaneten Kamino är något nytt. Skyskrapeplaneten Coruscant får nytt, "Blade Runner"-inspirerat liv i den enda tidiga actionscenen. Avslutningen utspelar sig på brunklippan Geonosis - också en ny planet - och kompenserar publiken till viss del för det olidliga tempot som ledde dit. Det är här Klonkrigen inleds, med en stor batalj med många laserstrålar i luften.
Det mesta vi ser är datorgrafik. Så länge miljöer och livlösa ting består av datorgrafik fungerar tekniken bra, men 2002 kunde man ännu inte riktigt skapa trovärdiga levande varelser. Ju snabbare de måste röra sig, desto mer spastiska blir rörelserna, som om de saknade tyngd. De ser inte ut som en integrerad del av världen runtomkring. Detta drabbar även den scen som många håller som den bästa, då Yoda vaknar till liv och börjar duellera med sin ljussabel.
Jag måste pliktskyldigt nämna klassiska biroller som C3PO (Anthony Daniels) och R2D2 (Kenny Baker - ja, det sitter en liten människa i skalet). De fanns även med i ettan, då liksom nu för att förankra "Stjärnornas krig" som universum och överbrygga gapet mellan de gamla och nya filmerna. Särskilt stor roll spelar de inte. Jango Fett (Temuera Morrison) är en ny figur, som finns med bara för att ge en bakgrund åt originaltrilogins populäre Boba Fett. Det är en helt poänglös sidohistoria, som förstör mystiken kring honom.
Egentligen har jag mycket mer att skriva, men jag måste börja avrunda denna text innan jag blir lika olidligt långrandig som filmen jag recenserar. Dessutom har jag inte mycket att säga om nästa film, så jag måste spara mig.
Som du förstår håller jag episod två som den sämsta, vilket överraskar mig något. Men det skulle inte röra mig i ryggen om någon håller "Det mörka hotet" eller "Mörkrets hämnd" (episod tre) som sämre. Det är en smaksak, kanske en fråga om humöret för dagen. För mig faller "Klonerna anfaller" till slut på sin överdrivna, oförtjänta seriositet. George Lucas är en underhållare, men iklär sig här rollen som högtravande dramatiker, och den passar honom extremt illa. I och med "Klonerna anfaller" började "Stjärnornas krig" röra sig långt, långt bort från den galax jag växte upp med och dyrkade. Men på horisonten hägrade ett sista tappert försök...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar