"Stjärnornas krig" gjorde sitt återinträde i min atmosfär i samband med den lysande nya episoden, "Star Wars: Episode VII - The Force Awakens". Jag trodde inte längre att jag kunde bli så upprymd av film, men J.J. Abrams har gjort det omöjliga. Jag lämnade biografen i eufori, som född på nytt, och grubblade på det magiska med "Stjärnornas krig". Det är inte story, inte enskilda karaktärer, tempo, spänning, mytologi, humor, eller dialog i sig, utan hur allt samverkar för att skapa en svåruppnåelig, närmast obeskrivlig lycka. Låt oss kalla den "Kraften". "The Force Awakens" har "Kraften" i ett sådant överflöd att jag blev inspirerad att göra något jag aldrig gjort förut, nämligen att se hela filmsviten i episodisk ordning.
(För den oinsatte så släpptes episod 4, 5 och 6 först i tur och ordning. Sexton år senare kom episod 1, 2 och 3 och populariserade (uppfann?) begreppet "prequel".)
Så låt oss börja från början. Episod ett går under titeln "Star Wars: Episod I - Det mörka hotet", och även om den fick blandad kritik vid premiären, så råder numera en slags konsensus att det är den sämsta av alla episoder. Folk har spekulerat i orsaken, och dragit en mängd smarta slutsatser. Själv ids jag inte vara så intellektuell utan nöjer mig med att konstatera att den helt enkelt saknar "Kraften". Men om inte annat så ser den ut och låter som en "Stjärnornas krig"-film, och är väl i mina ögon - om än knappt - värdig att bära dess baner. Vi ska inte förringa det fantastiska jobb som ligger bakom det vi ser och hör.
Storyn - som rör mörka hot och direkta storkonflikter - är inget märkvärdigt, men har den någonsin varit märkvärdig i "Stjärnornas krig"? Här börjar det med den giriga handelsfederationen, som belägrar planeten Naboo efter tjafs om beskattning. Drottningen (av hela planeten?), Amidala (Natalie Portman), vädjar efter hjälp. Överkansler Valorum (Terence Stamp) skickar i hemlighet två Jediriddare att reda ut saken, helst fredligt men med våld om så krävs. Vilket det givetvis gör, när handelsfederationen visar sig vara ivriga att invadera. De båda jediriddarna, Qui-Gon Jinn (Liam Neeson) och Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) blir motvilliga hjältar i en kamp mot knussel, lögn och förtal.
Och så vidare. De båda riddarna skaffar sig en liten skara medhjälpare, bestående av skämtaren Jar Jar Binks (Ahmed Best), drottning Amidala och hennes lilla stab, och så småningom - när de nödlandar på den främmande ökenplaneten Tatooine - den lille gossen Anakin Skywalker (Jake Lloyd). Anakin ska så småningom bli starten på en av filmhistoriens mest problematiska - närmast Shakespeare-artade - familjeförhållanden, som pendlar mellan godhet och ondska i generation efter generation. Men mer om det i framtiden.
Mycket har sagts om färglösheten hos denna lilla skara mänskor, och jag kan bara instämma. Allt de talar om rör situationen de befinner sig i, eller världsläget, eller den mystiska "Kraften" - själva "Stjärnornas krig"-mytologins variant på magi. Sättet de levererar sina repliker tyngs av stundens allvar, och här finns inget spelrum för lite "dirty pillow talk" eller nåt i den stilen. Hur de är som människor verkar helt oväsentligt. Det känns lite som att följa kungahuset när de vet att de är filmade.
Det tröttsamma politiska käbblet fanns aldrig i de gamla filmerna, utan började här och tog hela "prequel"-trilogin till gisslan. I "Det mörka hotet" är det ännu i sin linda, och därför känns denna film lite mer äventyrlig, oskuldsfull och rättfram än sina två efterföljande syskonfilmer. Man kan väl säga att det goda humöret ännu segrar över allvaret i denna första film. Men om Jar Jar Binks var det som krävdes så känns det som en pyrrhusseger.
Jar Jar kan ingenting och går de andra konstant på nerverna. Jag kan förstå dem. Han är amfibiemänniskan, seriefiguren, undantaget som bekräftar regeln, den ende som har någon form av karaktär. Och vilken karaktär sen! Allt som saknas hos de övriga har George Lucas (manus och regi) istället proppat ned i en och samma roll som en slags eftertanke. Jar Jar är en kakofoni av karaktärsdrag, och upphov till massor av Slapstick-skämt, det ena tråkigare än det andra. Han är det starkaste beviset på George Lucas erkänt dåliga smak. Som en god vän sa: "Han borde bli ett begrepp inom filmbranschen, om han inte redan blivit det!" Det lustiga är att han helt saknar betydelse för handlingen. Man hade utan större besvär kunnat stryka honom ur historien, vilket gör att jag tror att han bara var just det - en eftertanke, ett botemedel mot deppighet. Se bara på vilket sätt han gör entré.
Lucas gjorde inte samma misstag med episod 2 och 3, utan strök honom nästan helt. Inte för att det hjälpte mycket.
Den överlägset bästa scenen kommer efter ungefär en timme, och det är det hisnande podracet. Här måste Anakin delta i en farttävling på liv och död. På spel står både hans egen frihet från slaveri, och Jediriddarnas möjlighet att ta sig från planeten de nödlandade på. Hela scenen är som en kortfilm i sig, och är helt utan betydelse för den större handlingen. Ändå är den filmens stora behållning. Ljuddesignen och datoreffekterna står här i en klass för sig. Varje pod har ett eget, distinkt motorljud som gör att man förvånansvärt enkelt hänger med i virrvarret av maskindelar som flyger än hit, än dit.
Men det är inget gott tecken när man letar i detaljerna efter någonting att berömma. I övrigt kan jag nämna Ian McDiarmid, som spelar senator Palpatine som om han inte gjort annat sedan "Jedins återkomst". Även Liam Neeson är lyckad - jag menar, vilken skådis kan yttra repliken "Hans celler har den högsta koncentrationer av midi-klorianer jag sett i en livsform." och mena det? Svaret är att Neeson kan. Har han månne världens högsta lägstanivå? Hans buttra framtoning gör att han verkar oförmögen att låta falsk. Han är en sorgligt underutnyttjad hjälteskådis bland dagens storfräsare till regissörer.
Övriga skådespelare känns obekväma i sina repliker. Deras rörelser är manierade och ibland ser de ut som om de helst vill vara någon annanstans, som i fallet Shmi Skywalker, Anakins mamma, som spelas av stackars Pernilla August. Scenen där hon skall skiljas från sin son för en lång tid framöver känns som ett svalt, formellt farväl, när en enorm separationsångest hade varit naturlig. Men August har i andra, mer välskrivna roller på annat håll i galaxen, bevisat hur duktig hon är.
Ju längre filmen lider, desto mer börjar den småskaliga konflikten växa, och intensifieras, och till slut börjar det luta åt fullskaligt krig. Dessutom träffar Qui-Gon och Obi-Wan på den visuellt slående, mystiske Sith-lorden Darth Maul (Ray Park) (lika härligt underutnyttjad som originaltrilogins Boba Fett). Så i slutet börjar konflikterna förgrena sig in absurdum, och slutstriden pågår på fyra håll samtidigt. Detta är vansinne. Varje gren har ett helt eget tonläge, helt oförenligt med de övriga. När Lucas och hans klippare måste hålla alla bollarna i luften tappar de slutligen allt. En väldigt dramatisk scen, där någon dör, förbyts i en "humoristisk" scen där Jar Jar långt därifrån klantar sig. Kanske gjorde George Lucas här parodi på slutstrider. Jag tror dock inte han har den ironiska ådran i sig, och om han har det skulle han nog välja ett annat forum än sitt älskade "Stjärnornas krig" att låta den komma fram.
Det är synd, för en av dessa grenar - den som involverar Jediriddarna - är otroligt skickligt iscensatt. Här finns den dramatiska tyngd som Lucas via filmens dialog menar finns där hela tiden. Men när han alternerar detta med Jar Jars pajaskonster och Anakins ironiska rymdfärd blir det inget av den dramatiken. Jorden är liksom inte bördig för sånt.
Slutet sammanfattar väl problemet med hela filmen - så fort något är på väg att fungera, kommer något annat i vägen. "Det mörka hotet" saknar alltså "Kraften". De olika beståndsdelarna samarbetar inte, de snarare motarbetar varandra. De få scener som faktiskt är bra omintetgörs av att de inte spelar någon roll, eller att de omgärdas av det dåliga som föregår eller kommer efter.
George Lucas uppfann mer eller mindre "det alternativa universumet" som helhetsupplevelse på film, och för det förtjänar han vår eviga tacksamhet. Det har nu blivit vardagsmat. Som Roger Ebert konstaterade i sin berömmande recension av "Det mörka hotet", så är vi numera så bortskämda med unika visioner på film, att vi kräver mer än bara det audiovisuella. Vi har lärt oss att tänka till också, somliga av oss mer än andra, och vi har lärt oss att tänka snabbt och cyniskt. Så när våra känsloupplevelser av "Stjärnornas krig" kollras bort, är vi snabba på att förstå varför och med syrliga ordalag kräva bättring.
När Lucas presenterade sitt universum för oss mellan åren '77-'83 var det helt nytt för både honom och publiken. Det var sagolikt. Vi häpnade och svalde allt vi såg med hull och hår. Under åren som gick till "Det mörka hotet" hade premiär växte denna skapelse i Lucas egna tankar. Nya världar tillkom, befolkade av nya figurer och fyllda med nya miljöer. Han gav dem en sammanhängande historia, och fyllde den med nya äventyr. Det blev en hel mytologi.
Tyvärr fick vi inte vara med i processen. När jag återvände till biograferna förväntade jag mig mer av vad jag mindes - det äventyrliga, det hisnande, det spännande, det roliga. Kraften, goddammit! Vad jag fick var någonting mer ambitiöst, mindre intressant, och vad än det var, lyckat eller misslyckat, så var jag i alla fall inte med på noterna. Dramatiken, tyngden - ja, allt det där genomtänkta - fanns bara i Lucas huvud. Besvikelsen fanns i mer än bara mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar