~ Stjärnornas krig (1977) ~

~: FAVORITFILM :~

Om mitt filmintresse har en början så kan jag inte minnas den, lika lite som jag kan minnas de första åren av mitt liv. Och lika lite kan jag minnas starten på min vurm för "Stjärnornas krig". Allt det där har alltid funnits i en härva av minnen, det ena tätt förbundet med det andra. Förmodligen visste jag allt om storyn på förhand, för jag minns hur det kändes; att först se filmerna blev som en sorts bekräftelse på att legenden var verklig och såg ut som jag trodde. Det var som om "Stjärnornas krig" vore del av någon uråldrig berättartradition.

Jag var så liten då, men att hävda att jag vuxit ur det skulle vara snobberi. Det skulle också vara att förneka den del av mig själv som gör mig glad och levande. Under några få men avgörande år var jag uppslukad av leksakerna (vi hade fler än de flesta), ljudkassetterna, filmerna och serietidningarna. "Stjärnornas krig" råkade inte bara passa mig väl som person, den bidrog till att forma min tidiga personlighet. Den jag blev, och fortsätter att bli, är en påbyggnad. Därför kommer jag aldrig att sluta tycka om "Stjärnornas krig". Många av oss bär på en sådan berättelse. Man råkar bli en person just när den har världen i sitt grepp, och tillsammans blir ni oskiljaktiga.

Likt mina minnen av den så saknar själva storyn i "Stjärnornas krig" en början. Varenda film i sviten slungar sin publik rätt in i händelsernas centrum. I denna del, som i efterhand blivit episod fyra, får vi stifta bekantskap med den trio hjältar som vi ska följa under denna så kallade originaltrilogi: bondpojken Luke Skywalker (spelad av Mark Hamill), prinsessan Leia Organa (Carrie Fisher) och smugglaren Han Solo (Harrison Ford).

Dessa lotsar oss igenom en fjärran galax för länge sedan, som är hemvist åt de mest fantastiska varelser, föremål och miljöer. Allt är så detaljerat att det kan vara värt att ägna en hel visning åt att ignorera handlingen och istället specialstudera allt som händer runtomkring. Alla artefakter, främmande folkslag och deras kulturer är påhittade för filmen och följer en egen, intern logik. Världsrymden är tämjd och man kan färdas från ena hörnet av galaxen till det andra på nolltid genom den så kallade hyperrymden. Gränslöst, som det brukar heta, och verkligen det som gör dessa filmer så fängslande.

Allt är dock inte frid och fröjd. För oss som har sett episod ett till tre och de olidliga scenerna från senaten, är det en morbid fröjd att höra följande: Det mäktiga galaxkejsardömet har upplöst senaten, avskaffat all demokrati och styrs numera med järnhand av kejsare Palpatine (som bara omtalas i denna episod), och hans högra hand Darth Vader (spelad av David Prowse, med röst av James Earl Jones), i en intergalaktisk diktatur.

Vi hör och ser per omgående - genom stormtruppernas skelettliknande rustningar, befälens fascistiska kostymer, och Darth Vaders dödsrosslingar - att de är ondskefulla. De styr genom terror från det vakande ögat i himlen, den klotrunda rymdstationen Dödsstjärnan, som har kraften att förstöra en hel planet. Lägg märke till den tryckta stämningen ombord, den kyliga distansen befälen emellan, dödsstjärnans elektroniskt hummande puls och de livlösa, metalliska korridorerna. Det enda hoppet om frälsning står till den tappra men underlägsna Rebellalliansen, där människor faktiskt värnar om och gläds med varandra.

Eftersom allting är så förtryckande och främmande, så famlar vi efter någonting tryggt att hålla fast vid. George Lucas (manus och regi) hämtade inspiration från TV-serien "Blixt Gordon", Joseph Campbells "The Hero with a Thousand Faces", Akira Kurosawas "Den vilda flykten" och i viss mån "Sagan om ringen" när han skapade sitt universum. Han använder självklar symbolik, arketypiska rollfigurer i centrum, avancerade specialeffekter och enkla värderingar för att snärja oss bland allt det obekanta.

Handlingen (som om jag behöver återberätta den) är så enkel att hänga med i att dialogen nästan är överflödig. Den börjar med att prinsessan Leias skepp genskjuts av en av Imperiets stjärnkryssare och bordas av stormtrupper. Hon har lyckats lägga vantarna på de topphemliga ritningarna till Dödsstjärnan och måste på något sätt få dem till Rebellalliansen. Hon spelar in ett hologram med ett meddelande till någon vid namn Obi-Wan Kenobi (denna gång spelad av Alec Guinness) och placerar det, tillsammans med ritningarna, i ett par obetydliga droiders omsorg.

Dessa två, kallade R2-D2 (Kenny Baker) och C3PO (Anthony Daniels), flyr skeppet via en räddningskapsel. De nödlandar på den närliggande ökenplaneten Tatooine, där de så småningom hamnar i bondpojken Luke Skywalkers ägo. Han känner till en eremit bortom sandhavet, som går under namnet Ben Kenobi. Kan han vara bekant med Obi-Wan, som nämns i meddelandet? De beger sig dit, och där får Luke lära sig hemligheter om sin far, Rebellalliansen och sin egen bakgrund. Under tiden får stormtrupperna upp spåret på droiderna. En lång och andlöst spännande jakt, som ska sträcka sig över tre hela filmer, kan ta sin början...

---

Universumet är ännu outvecklat, och i denna film känns det som att beskåda det genom ett litet fönster. Vi får i stort sett endast bekanta oss med två olika miljöer, och kontrasten kunde knappast ha varit större. Det enda gemensamma är hur olämpliga de båda tycks vara för mänskligt liv. Ökenplaneten Tatooine är helt platt, öde och rik på vyer över himmelriket, vilket förklarar Lukes fantasier om att lämna allt för ett liv bland stjärnorna. Dödsstjärnan är å andra sidan trång, klaustrofobisk och förtryckande - en dödsdom för fantasin - och förmodligen inte vad Luke hade hoppats på. När filmen börjar är Luke ingen idealist, bara en otålig bondpojke, men resan gör honom till en rättrådig hjälte. Hans drivkraft är lätt att förstå.

Valet av Mark Hamill i rollen som Luke har ofta kritiserats, och han är väl ingen Errol Flynn, men hans roll är inte lika tacksam som Carrie Fishers eller Harrison Fords. Det är på Luke vi som publik ska projicera vårt deltagande i berättelsen, och Hamill måste offra mycket av sitt personliga uttryckande för att inte stå i vägen för det. Det är tillsammans med honom som vi lär känna de främmande krafter som styr i detta universum. Han får höra mycket mytologiskt snicksnack, och måste hålla allvarlig min genom allt. Om Hamill hade spelat Luke som en cynisk tölp hade vårt engagemang avtagit, handlingen blivit försumbar och filmen blivit föga mer än en freakshow och ett filmtekniskt underverk.

Den mytologiska Kraften är ännu outvecklad och dess möjligheter vagt beskrivna. Som religion och filosofi älskar jag den, på grund av att den saknar "Gudar". Den är blott en "kraft", eller som Obi-Wan beskriver den, kort och koncist: "Ett energifält som utgår från allt levande. Det omgärdar oss, går igenom oss och håller galaxen samman." Jag gillar att den är så obefläckad och implicerar att vi alla - i och med att vi finns i samma värld - är en och samma varelse. Den är Jediriddarens främsta vapen, och det är Jediriddarens väg som Luke ska vandra genom hela trilogin. 

Min favoritscen utspelar sig i staden Mos Eisley på Tatooine, närmare bestämt i den dunkla, livliga bar, där varelser från hela galaxen sammanstrålar. Jag älskar den scenen dels på grund av att de olika uppenbarelser vi ser slutligen får "Stjärnornas krig" att expandera som universum i fantasin, dels på grund av att Han Solo och Chewbacca (Peter Mayhew) slutligen gör sin entré i berättelsen.

Han Solo är cynisk, egoistisk, charmig, bufflig, och som rollfigur avgörande för filmens humor. Direkt med hans inträde börjar de små, hjärtliga schismerna och käbblet (nåja, C3PO och R2D2 bråkar mycket också) som ger filmen äkta liv. Det är Han som ifrågasätter Rebellernas ideologi, och Kraften med dess filosofiska betydelse. Därigenom blir han ett alibi åt dem som har svårt att ta "Stjärnornas krig" som mer än bara underhållning. Som ung identifierade jag mig självklart med Luke som rollfigur, men som äldre är jag självklart "Team Han Solo". Harrison Ford är helt lysande och en klassisk filmstjärna, och blev min första idol som skådespelare.

Beträffande Prinsessan Leia så är hennes roll ganska liten i denna episod. Hon är till en början den arketypiska prinsessa som hjältarna ska rädda från Dödsstjärnan. Men hon kommer med en twist, eftersom hon visar sig vara smartare, eldigare och mer rådlig än sina befriare. Carrie Fisher var endast 19 år när filmen spelades in och klarar galant att sälja rollen som erfaren toppolitiker långt utöver sin ringa ålder -- trots en gräslig frisyr. Hennes betydelse ökar i takt med att trilogin fortgår. 

Med roller som dessa tre älskvärda i centrum har vi den orubbliga själ som hela "prequel"-triolgin saknade.

Effekterna imponerar till viss del än idag. Detaljrikedomen på rymdskepp, kostym och scenografi är det mest häpnadsväckande. Lucas ville skapa ett "använt universum", där allt är täckt av smuts och fett för att ge det en visuell historia. C3PO har en stor inbuktning i pannan och är, liksom R2D2, täckt av smuts. Detsamma gäller insidan av Han Solos rymdskepp Årtusendefalken (jag älskar det namnet). Avsikten var att ge galaxen en lång historia av smutsigt inbördeskrig som sällan omnämns, men som syns i varje bildruta. Denna omtitt var första gången jag lade märke till det, eftersom jag tidigare bara sett filmerna på risiga VHS-kopior.

Musiken och ljudeffekterna är avgörande, och befinner sig på exakt rätt plats i upplevelsen för att fullborda mästerverket; där man lägger märke till dem utan att tänka på dem. John Williams komponerade soundtracket som vore filmen en opera, och det är precis vad den är. Ben Burtt ägnade ett helt år till att designa ljudeffekter åt ett helt nytt, oprövat universum och dessa har blivit en del av dess obemärkta själ. Vad vore "Stjärnornas krig" utan ljussabelns hummande, laserstrålarnas knall, Dödsstjärnans mekaniska mässande eller, för den delen, något så simpelt som Darth Vaders respirator? Jag skäms inte att säga det: När jag nu kan berättelsen "Stjärnornas krig" utan och innan, så är det i ljudspåret som sagan får evigt liv och eggar mig till gåshud.

Det är förstås inte exakt samma film som jag växte upp med. Formatet är nytt - jag såg den nu i en knivskarp Bluray-version - och Lucas har tagit sig enorma friheter med vad vi minns. Han har finputsat och förändrat en del detaljer och lagt till en helt ny scen, nya effekter och några etablerande miljöbilder. Att bilden och ljudet restaurerats är självklart en förbättring, likaså de förbättrade effekterna. Men de nya och manipulerade scenerna gör mig i bästa fall likgiltig, och i värsta fall riktigt irriterad, som när en CGI-brontosaurus stegar förbi och täcker hela bilden i flera sekunder. Den helt nya scenen introducerar gangsterbossen Jabba the Hutt som gräslig CGI-skapelse, långt innan hans "ursprungliga" entré som välgjord docka i "Jedins återkomst". Denna scen är helt onödig och duger på sin höjd bara som kuriosa.

För mig hamnar sammantaget den modifierade, nya "Stjärnornas krig" med nöd och näppe på summa noll. Det bra äts upp av allt det dåliga, vilket ändå gör filmen till ett mästerverk. Många "Stjärnornas krig"-puritaner har dock kritiserat hur små justeringar förändrar rollfigurers hela karaktärsutveckling (googla bara "Han shot first"-kontroversen). Det kan tyckas överdrivet nitiskt, men tänk på detta: "Stjärnornas krig" är en av de filmer som är så älskad, att man hellre bör vända sig till fansen än till filmvetare för att lära sig mer om den. Att förändra i den, om än aldrig så smått, är som fjärilens vingslag - det kan ha de mest katastrofala följder för dem som växte upp med den.

Jag har hört flera som aldrig sett en "Stjärnornas krig"-film skeptiskt säga att de ser "tråkiga" ut. Det kan jag för min själ inte förstå. Kanske har de sett någon lösryckt scen ur "prequel"-trilogin, för dramatiken i denna film och de långa perioderna av oavbruten spänning ger aldrig det "tråkiga" en chans.

För den som aldrig sett någon av dessa filmer så finns i dagsläget tre lämpliga inkörsportar; episod ett, sju och så denna, episod fyra, med undertiteln "Nytt hopp". Denna del är originalet. Eftersom George Lucas inte visste om han skulle få göra sina planerade uppföljare, gick den ursprungligen blott under titeln "Stjärnornas krig". Det är så jag känner den, och därför har jag kallat den så i denna text. Av alla episoder hittills är det den enda som innehåller en självständig story, som (nästan) helt börjar och slutar inom en och samma film.

Den är med andra ord en utmärkt start för den som är nyfiken, förmodligen den objektivt bästa eftersom universumet ännu är så outvecklat och enkelt. Tyvärr måste man då ha överseende med vissa föråldrade specialeffekter och ett aningen långsammare berättande än det numera vedertagna. Det är mest på grund av det som jag rekommenderar ynglingar att börja med episod sju, som är lika bra och medryckande, och dessutom uppdaterad till dagens tekniska och narrativa standard.

Men för mig är det här den bästa starten, den jag kommer att återvända till då och då under min levnad när jag vill återvända till mitt ursprung. En saga om hjältemod och ondska i en galax långt, långt borta. Världen var så oförstörd och enkel att begripa då, och när jag återser "Stjärnornas krig" är det som en gammal matiné. Den gör mig glad och stolt över den jag en gång var, och som nostalgi står den nästan helt utan konkurrens.

Och med allt det sagt, så är den inte ens den bästa "Stjärnornas krig"-filmen...