Oculus (2013)

Vad ser du när du ser filmen "Oculus"? En skildring av galenskap och dess inverkan på en vanlig familj? Eller en skildring av en förhäxad spegel och dess inverkan på samma familj? Vad kom först, galenskapen eller spegeln? Eller rättare sagt: Göder spegeln galenskapen, eller göder galenskapen spegeln? 

Förvänta dig inget säkert svar av att se denna film. Ordet "Oculus" betyder "öga" på latin, och filmen blickar vakande in i en värld där ingenting verkar vettigt. Som vi alla har hört - för den galne blir en galen värld högst verklig. 

Kort sagt, denna film gör mig galen. 

Den börjar dock ganska sansat:

Två psykiskt instabila syskon, Kaylie (Karen Gillan) och Tim (Brenton Thwaites), bestämmer sig i vuxen ålder för att ta konfrontera sina gemensamma traumatiska minnen från barndomen. Det som hände var att en viss antik spegel - som kanske eller kanske inte var förbannad - hamnade i familjens ägo, och strax därpå började märkliga saker hända. Kanske drev den deras mor (Katee Sackhoff) till vansinne, och kanske drev den deras far (Rory Cochrane) till att mörda henne. Kanske var allt ett utslag av nedärvda psykiska åkommor. Kanske var allt resultatet av "kärnfamiljens kvävande realiteter" eller blaha blaha.

Den som gillar "Oculus" kommer att se den hemsökta spegeln som en metafor. Att se sin spegelbild är att se sig själv utifrån, och när pappan köper spegeln till sitt hemmakontor är det som om han får se sin situation utifrån för första gången. Kanske trodde han och resten av familjen att de levde ett lyckligt Svenssonliv, när sanningen var något helt annat. Kanske saknade de självinsikten som spegeln gav dem. Sammanbrottet de genomlider som enhet följer det klassiska mönstret - modern blir hysterisk och paranoid, mannen aggressiv och (kanske, kanske inte) otrogen. Barnen får ta smällen, och ränderna går aldrig ur.

Själv både ser jag och ser igenom detta. För vad jag framförallt ser när jag ser "Oculus" är ett verkligt försök att skapa en långlivad filmfranchise - typ som "Paranormal Activity" - och inget mer. Som bevis anför jag den korta, förföriskt gåtfulla titeln, samt alla lösa trådar som väntar på att nystas upp i minst två uppföljare. Som koncept känns "Oculus" så kall och kalkylerad, och som handling så tom och ogenomtänkt, att jag misstänker att skaparna bara hade uppföljaren i tankarna medan de gjorde denna.

Filmen följer en stolt tradition av "hemsökta hem-filmer", typ "Huset som Gud glömde", som gör tryggheten otrygg. Mike Flanagan (regissör och medförfattare) tog idén bakom sin egen kortfilm "Oculus part III" (som jag inte har sett) och fyllde ut den till långfilmsformat. Det förklarar varför den går på tomgång under ungefär halva speltiden. Under den sega uppbyggnaden får vi se de båda syskonen debattera vad som hände i barndomen. Tim tror på rationella förklaringar, Kaylie tror på irrationella. Hon försöker bevisa sin tes genom allehanda mediala hjälpmedel. Dessutom filmar hon sig själv och spegeln under tiden. Tanken är att vi som ser på också ska välja sida, men när en av dem ganska snart ändrar sig förstörs filmens mångtydighet. 

Tyvärr fortsätter Flanagan att berätta som om den vore mångtydig filmen igenom. Han växlar nutid med scener från syskonens uppväxt där vi får se familjen falla sönder. Det frustrerande är att syskonen känner till hela sin bakgrund på förhand, medan vi som publik får ta del av det portionsvis. Det gör att mysteriet inte utvecklas organiskt, utan bara följer regissörens nycker. Det ställer oss också i underläge gentemot våra protagonister, och vi kan aldrig avgöra om deras märkliga beteenden är vettiga eller inte. 

Som unga gav de båda syskonen sig själva löftet att komma tillbaka som vuxna och ställa allt tillrätta. Exakt vad Kaylies plan är får vi aldrig veta. Hur ska hon bryta förbannelsen? Varför måste hon filma allt? De förväntade svaren uteblir i förhoppning om att vi ska glömma frågorna. Istället utspelar sig andra halvan av filmen i ett vansinne, där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut, och vi som publik förstår lika lite som syskonen vad som händer. 

För två år sedan recenserade jag filmen "Mr. Jones" som försökte sig på exakt samma grepp. Det är ett modigt men oerhört svårt sätt att berätta, och resultatet är lika illa i båda fallen. Vad som ska kännas mardrömslikt och gåtfullt upplevs mest som improviserad tidsutfyllnad. 

Varför måste syskonen själva bli knäppa på kuppen? Tidigt i filmen får vi se Kaylie rigga upp ett ankare framför spegeln, kopplat till en timer som hon måste nollställa en gång i timmen. Gör hon inte det faller ankaret ned och krossar spegeln, så den måste hålla henne vid liv natten igenom. När filmen är över har vi inte fått någon som helst förklaring till varför hon inte kunde låtit ankaret falla så fort ondskefulla krafter började manifestera sig.

Flanagan försöker, genom "Oculus" uppstyckade berättande, meddela dig att själva resan genom vansinnet är enda förklaringen du behöver för tillfället, och att resten kan utspela sig i dina fantasier. Djävulskt nog har han inte försett sin film med svar nog att räta ut dina frågetecken. Nu kan han bida sin tid, och när frustrationen fått överhanden kan hans filmbolag med berått mod släppa "Oculus 2" och kapitalisera på din hunger efter svar. Med såna drivkrafter behövs inga andra. Då får skräcken existera för skräckens skull. Men jag har tråkiga nyheter för dem: Er film är inte det minsta otäck. I dagsläget ser jag att det inte finns några planer på en uppföljare, så godheten segrar till slut i alla fall.

Så, vad ser du när du ser filmen "Oculus"? Svaret är att du ser ingenting, för du ska inte se filmen "Oculus". Den är inte bara tråkig, den är fundamentalt otillfredsställande. Här finns skräck att se, men ingen att känna. Den har en sorts allvarlig tematik, men använder den mest för att flirta med dem som kan se den. Att den i skrivande stund har nästan lika högt snittbetyg som den fantastiska "It Follows" på IMDb gör mig mer än måttligt missnöjd med mänskligheten.

Se den inte på "Netflix", där den finns på riktigt.