Jag satt helt ensam i pappas stuga på landet för ett par kvällar sedan. Ute var becksvart, vinden ven och med varje stormby vaknade byggnaden till liv. Det knakade i golvplankorna och när jag passerade ett gammalt skåp gled det oförmodat upp och blottade högar av gamla textilier, redo att när som helst överfalla mig. Jag hade planerat en filmkväll, gärna fylld av skräckfilm, men situationen blev mig övermäktig. Jag fegade ur. Inte ville jag riskera min mentala hälsa för en stunds underhållning. Aldrig i livet; en komedi fick det bli, och en komedi blev det.
Anledningen till att jag berättar detta är känslan av att jag på något sätt måste ursäkta valet - dels av genre, dels av film - eftersom jag ju är fri att välja vad jag vill. Jag har aldrig gillat Adam Sandlers komedier (han är själv medförfattare till denna), de har irriterat mig, men för att bekämpa mörker finns inget bättre än skratt, med irritation eller vrede som god tvåa. Så du förstår, valet av "The Ridiculous 6" var aldrig menat som ett nöje - det var en ren säkerhetsåtgärd.
Jag har inte höga krav på komedier. Några skratt och allt är förlåtet. "Ridiculous 6" fick mig att skratta högt två gånger. Ena gången var när Luke Wilson ropade "Abe!". Andra gången var när Sandlers rollfigur utnyttjade vinden för att bryta sig in på en välbevakad gård. Det var två genuint roliga ögonblick. Ett par till såna och jag hade kunnat ge ett godkänt betyg. Det hade kunnat hända eftersom filmen har en handling, kostymer, smink och effekter, vilket hjälper till att lura mig att jag faktiskt ser på en film.
Nu blev det tyvärr inte så. För att få skratta under "Ridiculous 6" måste du först lida under många outhärdliga minuter. Filmen är helt oförklarligt två timmar lång och oändligt förödmjukande för alla involverade. "Twilight"-fans kanske får något lystet i blicken eftersom Taylor Lautner medverkar. Olyckligtvis för dem spelar han byfåne med tre bröstvårtor. Han, tillsammans med Luke Wilson, Rob Schneider, Jorge Garcia och Terry Crews är halvbröder till Sandler, som själv spelar huvudrollen Vita Kniven. "Spela" innebär i hans fall att imitera Clint Eastwoods röst och inget mer, vilket hade räckt om filmen varit animerad. Nu är den inte det, och Sandlers insats utstrålar ett sånt genuint ointresse att han inte verkar deltaga i filmen.
Handlingen går ut på att Vita Kniven, en vitskinnad man som uppfostrats av indianer, måste rädda sin nyfunne biologiske far (spelad av den alltid sevärde Nick Nolte) som kidnappats av banditer (ledda av Danny Trejo). Under jakten träffar han på halvbror efter halvbror, alla nya bekantskaper med olika mödrar, och tillsammans bildar de "The Ridiculous 6". För att befria pappan måste de svindla till sig pengar genom inbrott efter inbrott. Ingen fara, de stjäl enbart från andra skurkar, så de lär segra på slutet med obefläckad moral.
Hade Sandler och Tim Herlihy (medförfattare) verkligen velat chockera skulle de gjort ligan till kallblodiga mördare som ändå segrar på slutet. Nu använder de istället komiska verktyg som en åsna med projektildiarréer, inavel, rasistiska stereotyper, underliv och tidelag. Du vet, sådant som var vardagsmat i vilda västern. Humorn spelar på nån slags idé om att vi alla kan förenas i vår minsta gemensamma nämnare - att det vi alla skrattade åt när vi först upptäckte humor, kommer vi alltid att skratta åt. Gör man inte det så är man tråkig. Så säg mig, varför skrattar jag inte?
Handlingen upprepar sig in absurdum och det finns ingen anledning för filmen att pågå längre än gamla hederliga 90 minuter, som verkar ha blivit gårdagens standard. Två timmar är alltså det nya svarta. En scen, som involverar John Turturro och pågår i nära nog åtta minuter, kretsar kring det faktum att baseball har godtyckliga, krångliga regler. Det låter väl kul? Scener som dessa tar för stor plats och trängs med andra, långa sidostick, tills filmen börjar jaga sin egen svans. Självcensur kan vara otroligt destruktivt, men här hade det varit en välsignelse.
Ville jag filmen väl skulle jag hylla att titeln anspelar på en westernklassiker som "The Magnificent Seven", som i sin tur är en nyinspelning av en av tidernas bästa filmer, "De sju samurajerna". Nu vill jag inte filmen väl, så därför anar jag att någon trendkänslig höjdare på produktionsbolaget Netflix sett att Quentin Tarantino hade filmen "The Hateful Eight" under produktion. Denna trendkänsliga höjdare ville således kapitalisera på detta enligt samma affärsmodell som exempelvis "Scary Movie". Pengarna trillar nu in någonstans, filmbesättningen tar med skam sin lönecheck och lommar iväg, och i någon dunkel korridor någonstans sitter denna trendkänsliga höjdare och håvar in de stora sedlarna.
Själv sitter jag och inser att jag började se filmen med avsikten att skydda min mentala hälsa, och faktiskt kan ha gjort saken ännu värre. Att skriva en recension av en så imbecill film har vållat mig oförväntat stor huvudbry. Jag känner mig trött och emotionellt urlakad. Man kan bara gå så långt på ren vilja. Skallen värker. Kanske har jag tagit irreparabel hjärnskada.
Hjärnskadad kan du också bli, via Netflix.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar