Snart och därefter

Problemet med att skriva är att det är så lätt att sluta. Problemet med ett uppehåll är att det är så lätt att upprätthålla. Kombinera dessa problem och man får ett tredje: När man väl slutat, tror man att man aldrig kan börja igen. Det känns som om förmågan är borta för alltid. Med det sagt är det dags för mig att återkomma till filmens värld och skrivandet därom. Med semestern i antågande hoppas jag få mer tid, men så brukar inte vara fallet. Vi får se. Se detta inlägg som en ansats och en spark i baken.

De senaste månaderna har jag ägnat mig åt något mer ointressant än film: livet. Det gick väl sådär, ungefär som det alltid gjort. Så mycket kan jag säga om livet, att det är inte som på film. Här finns inga historier. Man måste hitta på dem själv; forma dem i skallen utifrån vad små inspirationer man kan hitta. Början och slut får du sätta själv, för i livet går allt i cykler. Dagar blir till veckor blir till månader till år, och så börjar allt om igen. Somliga uppskattar det, andra kvävs långsamt. De flesta reflekterar inte över det. Oavsett vilket; om du bryter en cykel faller du in i en ny. Om den är bättre kan du fira, är den sämre får du sörja. Mest troligt är den ungefär likvärdig med vad som varit. Förändringen är oftast minimal.

Varifrån denna melankoli kommer vet jag inte. Allt jag kan säga är att det är helg och jag lyssnar på spellistan "Coffee Table Jazz" på Spotify och dricker kaffe, att det regnar ute, att jag är småförkyld och att omständigheter har en förmåga att påverka min sinnesstämning. Stämmer inte det även på dig? Det som kanske skiljer oss åt är att jag faktiskt trivs så här. Situationen har en egen skönhet som gör mina tankar är lediga och behagliga. Jag kan göra vad jag vill, om så bara för en dag, och just nu vill jag sitta här och skriva.

Mitt nästa inlägg blir en recension. Och för att göra saken enkel för mig, ska jag börja med något nytt: Jag ska sist i varje text hädanefter skriva vad nästa text ska handla om. Det gör att jag slipper fundera "Skall jag skriva om denna?" medan jag sitter och ser en film. Det ger även mina anonyma följare, om jag har några (trots min inaktivitet har jag i alla fall tvåsiffriga träffar dagligen), möjlighet att se filmen innan, bilda sig en egen uppfattning och protestera mot min.

Så nästa film jag skriver om blir "American Splendor" från 2003, som jag ska nu ska se igen efter ungefär tolv år. Det är en dramatiserad dokumentär om kverulanten Harvey Pekar (spelad av Paul Giamatti förutom i de scener där han själv medverkar) från Cleveland, som är författare till serietidningen American Splendor. Pekar har tagit sitt lynne och gjort det till ett alternativt synsätt på livet - en konstform kan man väl säga. Den jag var vid 24 tyckte mycket om filmen, och jag ser fram emot att se den igen. Filmen är en komedi, fast kanske mest för tänkande, alternativa, betraktande mänskor - sådana kom kan se det absurda i tillvaron och skratta. 

Den distribuerades av bl.a. HBO Films, och finns därför enkelt att få tag på via HBO Nordic. Vill du inte börja prenumerera på HBO Nordic finns den även att hyra på Plejmo (kostar i skrivande stund blott 19 kr).