Hiskeliga lösmustascher och berusande sex, knark, kärlek och sommar. "Himlen är oskyldigt blå" berör allt det ovan nämnda utan att egentligen handla om någonting av det. Snarare, tycks det, handlar den om nostalgi. Den försöker tala till vår längtan efter tiden som flytt, och vår "förlorade oskuld" som flydde med den. Men om vi ska vara med på noterna krävs att vi var med under tiden som skildras. Jag, som missade 70-talet med en hårsmån, har inte min nostalgi förankrad i just det decenniet, och får därför ingenting gratis av denna film. Så jag kan bara borra ned mig i dess berättelse, och till mitt stora förtret ger inte heller den någonting gratis.
Det är en film om att komma till mognad, bli vuxen och ta ansvar. Som vanligt utspelas den under komprimerad tid - i detta fall under en sommar mitt i 70-talet - och får processen att kännas mer brådstörtad än vad som är realistiskt. För att bli vuxen måste den 17-årige Martin (Bill Skarsgård) "besegra" sin suput till far, som spelas av en ovanligt svinig Björn Kjellman, och befria sin förtryckta mor (Amanda Ooms). För att bli mogen denna uppgift vänder sig Martin till en annan fadersgestalt, chefen Gösta (Peter Dalle), knarkbaronen på Sandhamn i Stockholms skärgård.
Martin får sommarjobb på Göstas restaurang under sin sista sommar innan vuxenlivet. Under chefens vingar lär han sig om tillvarons skuggsida; vuxenlivets polerade fasad och korrumperade inre, som kombineras i en skön dubbelmoral. Sandhamn var vår konung Karl XVI Gustavs sommartillhåll under denna tid (en ung, halvdatoriserad Tjabo dyker faktiskt upp i en scen som fick mig att gnugga ögonen av häpnad), men också platsen för skumma, internationella knarkaffärer. Genom dessa krassa insikter lär han sig att stå upp för sig själv och konfrontera sin far och bla bla bla.
Jag hade verkligen kunnat bry mig om Martin, på samma sätt som jag brydde mig om Erik Ponti i Guillous "Ondskan". Denna historia är i grund och botten densamma, och den är bra på papperet och i förutsättningarna. Hantverket är skickligt med habilt skådespeleri och vykortsfoto varvat med dokumentärt ögonblicksfilmande. Vad som inte fungerar är de enskilda scenerna och hur de formar sin större berättelse. De är korta, lakoniska, avskalade till blotta kärnan och helt ogenomträngliga. Här finns liksom inget att greppa tag i, och historien redovisar händelseförloppet snarare än att ge det illusionen av äkta liv. Filmen hade kunnat vara spännande, gripande eller rent dråplig, men jag såg "Himlen är oskyldigt blå" med tilltagande leda.
Betrakta till exempel romansen som uppstår mellan Martin och den söta flickan Jenny (Josefine Ljungman) på Sandhamn, och förklara hur den helt platoniska dialogen de utväxlar i tre-fyra scener kan utvecklas till en ljuv kyss och äkta kärlek. Försök genom det vi ser förklara varför Martin dras till chefen Gösta och ställer upp på alla olagligheter. Försök förklara varför Göstas hustru dras till den mycket yngre Martin genom deras artiga dialog, vilket helt oförhappandes leder till att de båda har sex. Saker som dessa bara händer för att handlingen kräver det, men vi blir inget klokare på varför de hände.
Allt detta har kanske sin logiska förklaring. För den som formades av den frisläppta 70-talet är det kanske vardagsmat. För mig förblir det en gåta. Film är ett helt fantastiskt medium för att ta oss till situationer vi aldrig skulle kunnat uppleva i verkliga livet. Film är, som Roger Ebert sa, "en maskin som genererar empati", och det är filmarens (Hannes Holm) skyldighet att låta alla ha en chans att förstå och känna detta. Men det finns helt enkelt inga känslor i luften i "Himlen är oskyldigt blå", och om de finns någonstans ligger de djupt begravna i lager efter lager av nostalgi från en tid som inte var min.
"Himlen är oskyldigt blå" härjar obemärkt på Netflix under kategorin "Svenskt". Här finns mycket 70-tal i mode, rekvisita och musik, och om du går igång på sådant har du ljuv dåtid att ta del av här. Själv säger jag tack, men nej tack, och vänder åter blicken mot samtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar