Night Will Fall (2014)

[Det har blivit ytterst lite film för mig senaste tiden eftersom jag ägnat mig åt annat; framför allt teveserier. Sent omsider har jag svept igenom hela "Breaking Bad" och jösses, vilken manipulativ show det är. Det skriver jag i all välmening. Du vet säkert redan allt om "Breaking Bad" så vad mer kan jag skriva? Den är ett populärkulturellt fenomen - dess rollfigurer citeras för jämnan, den ses igen och igen av hängivna fans, och nya tillkommer dagligen. Redan nu kan den väl ses som en klassiker. Det är oundvikligt, för så bra är den.

Sedan såg jag dokumentärserien "The Jinx" på HBO, som hade liknande egenskaper, men som lyckligtvis var mycket kortare och successivt släppte greppet om mig. Den fungerade som perfekt avvänjning. Nu är jag åter i gamla gängor.

Fyra filmer har jag lyckats klämma in under denna period, men det var så länge sedan jag såg dem att jag endast kan skriva om dem i korta ordalag.]

---

Night Will Fall

"Night Will Fall"  är en metadokumentär - alltså en dokumentär om en dokumentär - om utrotningen, såsom den fångades på bild av dem som upptäckte den - de allierade fronttrupperna och dess journalfilmare - där de drog fram under andra världskrigets slutskede. Det var ett pågående helvete, och "Night Will Fall" är dess ögonvittnesskildring. Som upplevelse gör den ett briljant jobb med att involvera oss som deltagare i upptäckten. "Trevligt" är det inte, men "trevligt" hade varit en objuden gäst i dessa sammanhang.

Egentligen handlar filmen om en dokumentär som föll i glömska; den dokumentär som producenten Sidney Bernstein gjorde utifrån de bilder han kom över. För att skapa ett narrativ anlitade han vännen Alfred Hitchcock som regissör, vilket ytterligare förstärker dess filmhistoriska tyngd. Arbetet drog ut på tiden, och i världskrigets kölvatten började Kalla kriget ta gestalt. USA behövde Tyskland som allierad mot öst, och en anklagande dokumentär om deras krigsbrott ansågs kontraproduktivt. Så av deras film blev intet, och snart glömdes den bort. "Night Will Fall" är en dokumentär om detta öde, och som sådan måste den så klart ta del av innehållet.

Filmen gör sitt bästa för att stålsätta dig inför vad den ska visa, men alla såna ansatser är egentligen lönlösa. Bilderna träffar dig i maggropen, och de levande beskrivningarna av stanken, atmosfären, känslorna, glädjen över befrielsen och skammen hos den tyska civilbefolkningen tecknar ett vidare porträtt i din fantasi och dina tankar. Hur tacklar du ett sånt övergrepp på dina sinnen? Du kanske känner avsmak inför vad du upplever, men det är ju precis det som är meningen. Frågan är bara hur du går vidare med det.

Slutet kommer som en chock. Vi får se närbilder på vad som en gång var människor, men som mött så brutala slut att de inte längre kan identifieras som sådana, inte ens av närstående. Det finns helt enkelt inte tillräckligt kvar av deras identitetsmarkörer ovanför halsen. Deras enda funktion är nu som bevismaterial för de omänskligheter de fått utstå. Detta varvas med bilder på civila tyskar, som bodde blott kilometer från allt detta, som levde sina liv, närde sina fåfänga drömmar och försökte ha det "trevligt", medan medmänniskor led alla helvetets kval inte långt därifrån. Stanken kunde kännas ända till bebyggelsen. Nu tvingar de allierade dem att paradera längs vägar flankerade av dessa kvarlevor; kropp efter kropp, i tusental. Dessa scener kommer jag att bära med mig så länge jag lever. Det är ofrivilligt och helt och hållet oundvikligt.

Jag såg den på SVT Play, och i skrivande stund går den ännu att se i sju bråda dagar. Gör det bara.