tisdag 3 mars 2015

The Signal (2007)



I staden Terminus börjar TV-signalen sända subliminala meddelanden. Allt som syns på skärmen är abstrakta, ständigt skiftande färgmönster, och vad än det är så förvränger det sinnet på dem som ser. De blir paranoida, våldsamma och börjar hallucinera. Men när man väl börjat kan man inte sluta titta. Detta är förutsättningen för scifi-skräckisen "The Signal" från 2007, och jag tyckte det lät häftigt, så jag gav den en chans trots halvtaskiga omdömen överallt.

Om den vill förmedla känslan av att stirra in i denna signal i dryga timmen, så bra gjort, den lyckas verkligen. Jag såg den helt nollställd, som i en trance. De mest märkliga saker hände på skärmen, och vad som än pågick inom mig, så hade det ingenting att göra med det jag bevittnade. Jag kan knappt minnas vad som hände, kanske för att den verkligen lyckades hypnotisera mig med sin handling, men mest troligt för att ingenting egentligen hände.

"The Signal" spelades in med spargrispengar och gör allt i sin makt för att utstråla "kultfilm". Hur väl den lyckas med det kan bara den som hamnar i kulten berätta om. Själv gjorde jag det inte. Tre filmskapare (David Bruckner, Jacob Gentry och Dan Bush) har slagit sina kloka huvuden ihop för att åstadkomma detta verk, som är uppdelat i tre episoder som hör ihop. Så jag gissar att varje regissör ansvarade för en egen episod. Effekten blir lite osammanhängande, som en sån där stafettberättelse. Du vet, en sån som påbörjas av en person, och där den som tar över bara får se sista meningen innan hen fortsätter.

Det finns en handling, om man kan kalla den så. Mya (Anessa Ramsey) har vänsterprasslat med Ben (Justin Welborn) en kväll. De är förälskade. De svär - halvt på riktigt, halvt på låtsas - att de ska rymma tillsammans långt bort från Terminus. Men hon måste åter till sin egen lägenhet. Där väntar hennes svartsjuke, misstänksamme make Lewis (AJ Bowen) med två bekanta, som alla har spenderat kvällen framför TV:n. De ville se baseball, men TV:n har bara sänt en mysko, färgsprakande signal, som fyllt deras huvuden med galna tankar... 



Mya försöker fly från sin make, och med mobilsignalen död försöker Ben hitta sin älskade så att de kan rymma tillsammans. Vad som händer därefter låter vi vara osagt, men visst låter det spännande? Visst kan du begripa att jag blev nyfiken? Resten involverar ett par lägenheter, en handfull skådisar, allehanda vapen och en förvirring om vad som är verkligt och inbillat. Det är som om signalen sänds vidare ut mot... oss.

Givetvis är "The Signal" fylld med blodigt våld, men någonting i själva tonläget är väldigt skevt. Framförallt i mittenepisoden, som utspelas i något drömlikt feberrus i en lägenhet. Skådespelarna agerar manierat, som i en sitcom, men de saknar skämt att leverera. Istället slår de varandra sönder och samman. Filmskaparna vill bevisa någonting här. TV:s inverkan på vårt humör och vår verklighetsuppfattning till exempel. Vad ironiskt då, att de använder samma medium för att bevisa det.

Samma ironi gör att man upplever en märklig avtrubbning. Det är en deprimerande, manipulativ erfarenhet. "The Signal" bara bryter ned dig och saknar ett innehåll som låter dig återskapa humöret till det bättre. Du lämnas vind för våg. Det är exakt vad den eftersträvar, så på något sjukt sätt skulle man kunna hävda att "The Signal" är genial. Men detsamma skulle man i så fall kunna säga om Hans Scheike, och hans värld är verkligen ingenting för mig.

Tanken var i grunden fel, och resultatet blev skrämmande lyckat. Hur bedömer jag sånt? Om du vill göra ett försök, så finns "The Signal" på Netflix.

Det riktigt kusliga vore dock att sitta och se signalen, alltså filmens signal, under lika lång tid som det tog att se filmen. Vilken hade effekten blivit? På vilket humör hade jag mött dagen efteråt? Såna filmer finns på riktigt, men de är i regel inte så långa som en spelfilm. Regissören Stan Brakhage, exempelvis, gjorde sådan konst genom att måla direkt på filmremsan. Sök hans namn på YouTube om du törs. Folk har vittnat om märkliga, lugnande effekter av hans verk. Alltså det diametralt motsatta till vad filmen "The Signal" vill hävda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar