"The Double" är baserad på en kortroman av Fjodor Dostojevskij, som var en mästare på att dramatisera människors psykologiska skärseld. Det är ingen lätt sak att skildra sånt som sker inuti en människa med ett så utåtriktat medium som film. Men det kan göras, och det kan göras utmärkt. Richard Ayoade ("Submarine") använder alla filmkonstens tricks för att släta över dess begränsningar, och gör "The Double" till ett slags demonstationsvideo för filmskolestudenter. Den är gripande och stämningsfull, men också lite plojig och tom, där det är uppenbart att den siktade på någonting, tja... mer. En framtida kultstatus känns oundviklig och välförtjänt, men berättelsen hade förtjänat mer tyngd. Detta hade kunnat bli ett mästerverk.
Jesse Eisenberg är jättebra som huvudrollen Simon, som är så anonym att han knappt existerar. Han jobbar inuti ett dunkelt, spartanskt kontorslandskap. Träbåset han blivit tilldelad är så trångt att skrivbordsstolen knappt har 360 graders svängrum. Där har han jobbat i sju år men måste ändå identifiera sig för spärrvakten varje dag. Trots att han utför sitt arbete med bravur, vad än det nu är, så förbiser chefen (Wallace Shawn) honom vid varje befordran. Och så är han hemligen kär i kopiatorflickan Hannah (Mia Wasikowska), men saknar modet att säga någonting icke arbetsrelaterat vid varje försök. De bor mitt emot varandra, vilket ger honom möjligheten att tråna genom en kikare varje kväll.
Ännu ett liv passerar och ingenting förändras för människor som Simon. Inte förrän en dag då en person identisk med honom, en man vid namn James, börjar på samma kontor. Han ser alltså exakt likadan ut, men är till karaktären Simons raka motsats; extrovert, framgångsrik, allas vän, chefens favorit, och givetvis blir han Hannahs älskare. Att ingen ser likheten mellan honom och Simon beror bara på att ingen överhuvudtaget längre ser Simon. James är ett svin - vad annars? - men folk blundar för det. Alla utom Simon. Hela hans liv håller på att ersättas med denna nya främling. Hans kamp för att återta det blir desperat, och den blir blodig...
Storyn är givetvis öppen för tolkningar, men för mig finns bara en möjlighet. "The Double" är en film för de missförstådda, de som skriker i mörkret, de som straffas med patologisk ensamhet när de bara vill vara sig själva. Inbillat eller äkta - okarismatiska känner sig kvävande underlägsna inför omgivningens krav på att passa in.
Ayoade och hans medarbetare gör ett beundransvärt arbete med att skapa ett eget universum. Kulisser, rekvisita och mode utan enhetlig tidsanda gör att den känns tidlös. Här finns 50-talsfrisyrer, 80-talsvideo och 70-talskostymer. Över allt vilar ett slags dystopiskt mörker. Väggarna på kontoret verkar målade bara för att maskera färglösheten. Storyn utspelas utifrån ett visst sinnestillstånd, och tid och plats är oväsentligt.
Jag kan bara jämföra med visionärer som Jean-Pierre Jeunet och Terry Gilliam, och det är inget dåligt beröm. Men likt dem tycker jag att Ayoade tränger undan meddelandet med allt det filmiska han har till sitt förfogande. Jag har inte läst Dostojevksijs förlaga, men den måste var mästerlig. Filmatiseringen når inte riktigt den nivån.
Men ändå - jag rekommenderar den. Den person jag en gång var hade älskat "The Double" förbehållslöst, och någonstans inombords jag kan känna honom protestera mot min kritik. Denna film är en av hans nya favoriter. Men den personen har numera ett cyniskt skal utanpå. Idag känns "The Double" lite för simpel för mig, som en kampsång för ett sinnestillstånd som inte ser sig bevärdigat att sjunga. Jag beundrar hantverket, och jag älskar idén bakom storyn. Denna gång passar de inte riktigt ihop; de talar inte riktigt samma språk.
Låter det kryptiskt? Nå, men se "En liten film om kärlek" för att se vad jag menar. På sätt och vis är den ett slags fördjupning på ämnet, trots att den kom långt före. Men se först "The Double" som en slags introduktion. Sen några veckor finns den att hyra på Headweb. Mycket "nöje"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar