Problemet med seriösa vampyrer, de som är som människor, är deras odödlighet. När de levt flera livstider och har haft möjlighet att lära sig allt som finns att veta måste de vara mycket klokare än de klokaste dödliga. Men hur skriver man en sådan i fiktionen? Hur går författaren utöver sin egen dödliga visdom och gör den odödlig? Hur skriver man någon som är smartare än en själv? Med all min visdom från filmvärlden, så kan jag i alla fall utröna:
Visdom innebär en viss träighet och rigiditet, som antingen yttrar sig i filmens form, eller i karaktärernas abundanta vokabulär. Just denna gång har vi att göra med en rigoröst formbunden, seriös vampyrhistoria, om flykt, fångenskap och suktande efter frihet. Jag gillar idéerna bakom, men måste vara ärlig här - i långa stunder var jag fullständigt uttråkad. Bara det spännande slutet räddade ett halvhyfsat betyg.
"Byzantium" är en allegorisk berättelse med starkt feministiska övertoner. Den handlar om två odödliga kvinnor som befinner sig på flykt undan ett odödligt, uråldrigt brödraskap. För att förklara deras bestialitet och odödlighet är de alla vampyrer med anor från det bysantinska riket. I tvåhundra år har jakten pågått, och när vi kommer in i bilden är den på väg att ta slut i en brittisk kuststad. Därför måste filmen kämpa med att hinna ikapp sin egen historieskrivning.
I tillbakablickar berättar flickan Eleanor (Saoirse Ronan) om sitt och beskyddarinnan Claras (Gemma Arterton) drygt tvåhundraåriga liv. Under tiden hon berättar försöker de hålla sig gömda - de lyckas sisådär - och så fort hon är klar kommer sammandrabbningen på slutet. Avsikten är att skildra den totala rotlösheten - kvinnorna är på drift i både tid och rum - men bristen på förankring gör att storyn bara står och stampar, som om den vore en lång resumé. Eleanors berättelse distraherar från det som händer i filmens nutid, och vice versa.
På postern står bland annat "En Twilight för vuxna", några uppskattande ord från en kritiker. Men personligen kände jag mig för gammal för "Byzantium". Filmen tyngs av ett svårmod som gör att den känns pretentiös i övermått, på ett sätt jag kanske - men inte säkert - hade kunnat relatera till i tonåren. Replikerna är styltiga, romantiska klyschor på det där odödliga sättet som förklarar handling, ståndpunkter och känslor, utan att föra över dem på publiken. Jag får intrycket att jag ser symboler snarare än verkliga figurer. Men för att få symboliken att fungera, måste filmens verklighet fungera. För hur ska vi kunna tänka på det vi ser, om vi inte tror på det vi ser?
Regissören Neil Jordan har filmat en liknande historia förut, "En vampyrs bekännelser", men den var bättre. Framförallt led den inte av att saker och ting hände under flera tidsepoker samtidigt, då ramhistorien var blott det - någon som satt och berättade. Han har en blick för inramningar. Han filmar sådär utsökt vackert som du kanske minns från "Slutet på historien".
Emellanåt väljer han att fota sina kvinnor genom galler, balustrader eller nät, du vet, regissörens metod för att förmedla fångenskapen. Detta ska spela på vårat undermedvetna, men när man börjar tänka på det känns det aningen överflödigt och obstruerande. Du behöver inte göra vackra bilder av kvinnoförtryck, när själva storyn levererar budskapet klart och tydligt, musiken förmedlar sorg, skådisarna snackar om ensamhet och miljön visar undergång. "Byzantium" består av små subtila ingredienser som samarbetar för att ge ett fullständigt övertydligt resultat.
Om du gillar sådant, så finns den sedan ett bra tag på Netflix.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar