Uppsamlingsheat - februari 2015

Låt mig fatta mig kort. Jag har mycket att stå i, inte minst en cykel som krånglar och jag måste sätta skiftnyckeln i innan det är dags att cykla till jobbet. Eller gå, beroende på hur väl jag lyckas.

Jag har sett lite film på sistone, närmare bestämt tre stycken sedan "The Lone Ranger", men inte haft tid att skriva något om dem. Så här kommer ett uppsamlingsheat med kortfattade omdömen, såsom jag kan göra ibland.

---

"Gone Girl" (2014)

"Gone Girl" satte mig på pottan en aning. Den är så bra att den förtjänar en egen utförlig text, men ju utförligare man skriver, desto mer saboterar man upplevelsen för sin nästa. Den är sin handling, som är inlindad i ett bländande hantverk och berättad på ett utsökt förföriskt manér - vilket dessutom är en del av poängen med filmen. Mer än så nänns jag inte avslöja.

För en manuskille som mig är "Gone Girl" en ren njutning i berättande, en lek med perspektiv, en "Whodunnit?" som övergår i en "Hasanyonedunnwhat?". Regisserad av David Fincher, som har såna här sjuka labyrintiska deckare som specialitet, men aldrig har han lämnat en sån här klump i magen på mig i efterhand. I huvudrollerna ser vi Ben Affleck och en helt fantastisk Rosamund Pike. Den lär vara med på min årsbästalista.

---

"Annabelle" (2014)

Med ett överflöd av utdragna närbilder på den där onda dockan från "The Conjuring" (2013) där ingenting händer,  börjar "Annabelle" närma sig självparodi. Den är jämförbart bra med sin föregångare, så gillade du den så... ptja, varför inte? Den tillför ingenting till genren, knappt ens någon skräck, men några scener fick mig att hoppa till i soffan. 

Tyvärr har den en så genomskinlig exposition att jag förutsåg i stort sett varje rollfigurs funktion för storyn. Så jag satt mest och väntade på att se om jag skulle få rätt, medan bra skräck förutsätter att du förväntar dig vad som helst. Det är i denna förväntan själva skräcken består, likt sekunden innan du vänder dig om för att se vad som står bakom dig, och du vaknar upp ur din värsta mardröm...

---

"Män i krig" (1957)

Du får vad du förväntar dig, och med en sån titel, vad förväntar du dig? Ja, den är svartvit och ganska macho. Under Koreakriget blir en amerikansk pluton strandsatt i fiendeland, och måste hitta ett sätt att förenas med sina allierade. Krigsfilm efter krigsfilm har konstaterat samma sak. Tillståndet "karlakarl" är ett ensamt sådant, och i kriget finner de ett sätt att förenas, att på riktigt bry sig om och hjälpa andra som behöver och accepterar hjälp på samma villkor.

Ett citat i inledningen - "Berätta om fotsoldaten, så ska jag berätta om alla krig" - anspelar på någon allmängiltig förklaring till krigets tillstånd, och det vet jag ju ingenting om, men det kan ju inte vara så enkelt som denna rättframma skildring. Ett citat är bara ett citat, och att du slänger dig runt med ett sådant ger dig inte garanterat rätt. "Män i krig" varken glorifierar eller romantiserar krig, men den romantiserar soldater i gemen och känns lätt naiv i dessa Edward Snowden-tider. Samtidigt är den en ganska spännande berättelse med oviss utgång, och det duger för mig. Finns på Netflix under "klassiker".