Den otroligt utskällda och flerfaldigt Razzie-nominerade "The Lone Ranger" är egentligen inte så pjåkig. Problemet sitter i tonläget. Den siktar på att vara dels putslustigt matinéäventyr som tänjer på fysikens lagar, dels seriöst drama med verkliga konsekvenser. Folkmord på indianer är en sådan konsekvens. Detta ställer upphovsmännen inför ett dilemma. Dessa element är svåra att kombinera. Filmen är tillåten från elva år, och vill förbli så. Så hur tror du regissören Gore Verbinski och producenten Jerry Bruckheimer gör för att inte förlora familjestämpeln? Så här gör de: (1) de struntar i att visa blod, och för säkerhets skull så (2) avslutar de folkmordsscenen med ett skämt. "Too soon", mumlade jag för mig själv istället för att skratta.
Den som kan sin western märker tydligt influenserna från genrens stora dramer - framför allt "Little Big Man" och "Harmonica - En hämnare" - samt tågjakten från "Så går det till i krig". Resultatet blir föga pricksäkert och hur skulle det kunna bli det? Snarare är det en hagelsvärm som träffar över hela måltavlan och sånär dödar filmen.
Äventyret skildras egentligen bara såsom Tonto (Johnny Depp) minns och återberättar det för en gosse (Mason Cook) på ett museum i filmens inledning. Så man skulle kunna argumentera för att det är hans syn på saken vi får se, och kanske speglar filmen hans ambivalens inför vad han varit med om? Ja, så måste det vara. Det begriper väl vilken elvaåring som helst? Dagens ungdom, ingen känsla för psykologi.
Vad filmen gör bra, gör den dock väldigt bra. Den är smäktande vackert fotograferad, scenografin och kostymerna är makalösa och närvarokänslan gedigen. Den tecknar en fullödig westernvärld befolkad av de skitigaste råskinn du kan tänka dig. Hit kommer John Reid (Armie Hammer), mannen som sedermera blir Lone Ranger, för att ställa allt tillrätta. Han är principfast, en lagens väktare som skyr skjutjärn som pesten. Lagboken är hans vapen och så vill han ha det. Men ödet vill annat.
När berättelsen börjar är han på väg till sin bror, Dan (James Badge Dale), sheriffen i nybyggarsamhället Colby. Redan under tågresan dit kommer han i kontakt med Tonto, som är ute efter vad han tror är den uråldriga onda anden Wendigo. I människoskepnad kallas han Butch Cavendish (härligt ondskefullt spelad av William Fichtner). Snart tvingas de två samarbeta, högst motvilligt, eftersom de av olika anledningar får en gemensam motståndare.
"The Lone Ranger" är härligt actionspäckad, och har en så övertygande yta att den gör mig nostalgisk efter de mästerverk den imiterar. Inte heller handlingen är det någonting större fel på. Att jag känner mig lite för gammal för målgruppen är ju ingen giltig kritik. Skådespelarna agerar med all den övertygelse man kan förvänta sig - med ett irriterande undantag.
För filmens misslyckande får helt och hållet tillskrivas storstjärnan Johnny Depp, som också får ta sitt ansvar som exekutiv delproducent. Han är häpnadsväckande usel som Tonto. Här visar han upp en oöverträffad tondövhet. Ständigt ställer han sig själv i centrum, allt som oftast med en skämtsam töntighet som hade passat mycket bättre som attribut i huvudrollen Lone Ranger. När Tonto dessutom varvar det med ett djupt filosofiskt allvar, nästan alltid i ögonblicket därpå, skär sig allting. Depps skådespeleri sker på en nivå av ironi som resten av filmen inte tål. Den ena extrema sinnesstämningen fördärvar den andra. Och vad finns kvar? En pajas i smink som hånar sig själv, sin film, sina repliker, sin publik och alla medarbetare som gör sitt yttersta.
Jag fattar, jag fattar - han vill återuppleva dundersuccén med Jack Sparrow från "Pirates of the Caribbean". Men Tonto är inte Tönto. Jag menar, Lone Ranger är tönten. Se bara på honom, hans kostym, hans mask. Stackars Armie Hammer. Under inspelningen måste han ha närt en tilltagande vrede gentemot sin "med"-spelare. Allting talade för att han skulle få sitt stora genombrott i och med "Lone Ranger". Men en överbetald stjärna klarade i sin fåfänga inte att stå i bakgrunden, så han armbågade sig förbi, ställde sig i strålkastarljuset och stal vartenda skämt. Och han sög medan han gjorde det.
Jag såg filmen på Netflix, och den duger som lättsmält underhållning när du sett allt annat du velat se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar