"Fatherland" är många saker. Den är berättelsen om den fiktive artisten Klaus Dritteman. Den är även berättelsen om hans fädernesland, som upphörde att existera. Dessutom är det en betraktelse över hans ideologi, socialismen, som det numera talas om mest i nostalgiska ordalag. Politiska filmer som denna brukar elda upp mig till bristningsgränsen, men "Fatherland" är snarare melankolisk och uppgiven. Vi får följa Drittemans resa från öst till väst, och vidare från väst till landet där hans främmande fader bor. Allt han vill veta är: Hur kunde allt bli så fel?
Låt oss se. 1985 blir Dritteman icke önskvärd i sitt hemland på grund av sina regimkritiska texter. Han tvingas i exil och hamnar i Västberlin. De styrande där vädrar morgonluft och välkomnar honom med öppna armar. Han tilldelas ett skivbolag och en agent (Cristine Rose), som möter honom direkt vid gränsen. De ser honom som en chans till ekonomisk vinst och propaganda för väst, något han är totalt ointresserad av. Han upptäcker att kapitalismen är lika kontrollerande som kommunismen, men genom andra metoder.
Ingenstans känner han sig hemma. Familjen och alla vänner har han kvar på andra sidan muren. Den enda möjliga kontakten med sitt forna liv har han i fadern, som råkade ut för samma öde när Klaus var fyra år. Det var sista kontakten de två hade. Tillsammans med den franska journalisten Emma (Fabienne Babe) styr han kosan mot Cambridge, England, dit enda spåret pekar. Resan innebär en uppgörelse med såväl familjen Drittemans som socialismens och Tysklands historia - allt det som utgör hans fädernesland.
"Fatherland" är en liten, djupt personlig historia. Men i bakgrunden ligger också en komplex väv av storpolitik, propaganda och kallt krig. Regissören Ken Loach låter mycket av dramatiken vila på dessa underströmmar, medan ytan är stillsam, närmast dokumentär.
Metoden han använder är lika enkel som genial. Han placerar kameran på halvdistans och zoomar in för att övervaka situationen utifrån. Detta gör att bilden saknar ett element av djup, men den förlusten kompenseras av ett djup av ett annat slag. Befriad från stilistik närmar han sig istället socialrealismens kärna - människorna. Med kameran långt borta kan skådespelarna släppa tanken på den och istället agera naturligt. Loachs filmer har aldrig varit vackert fotograferade, men som humanistiska skildringar är de betydligt vackrare.
Vanliga människor tillåts vara vanliga utåt och inåt. Vi betraktar dem som aktörer i det riktiga livets teater. Huvudrollen spelas av Gerulf Pannach, och berättelsen är i stort sett hans egen. Han var själv artist i Östtyskland, där han fängslades innan han deporterades. Att han är en utmärkt skådespelare kan bero på att han spelar sig själv i sitt livs roll. Han är fåordig, lågmäld och observerande som om han ständigt samlar textmaterial. Filmen präglas av detta. När han uppträder får han utlopp för allt. Rösten är stark. Ta den ifrån honom, och vad har han kvar?
Filmen är i grund och botten uppdelad i två delar; dels Drittemans iakttagelser av väst, dels hans sökande efter fadern. Personligen tycker jag den första fungerar bättre. Loachs tillbakadragna stil är en oerhörd tillgång när han ska presentera Drittemans nya hemvist, såsom han själv ser den som främling. Men när en rakare handling tar vid i andra delen, hamnar distansen och det outtalade liksom i vägen för detaljerna. Huruvida du ens uppfattar viktig exposition beror på om du är fokuserad nog att lägga ihop ett och annat. Jag klagar inte på komplexa filmer, men Loach är en bättre observatör än berättare.
Så om du gillar "Fatherland" beror mycket på ditt intresse för politik och historia. Man kan väl hävda att Loach predikar för oss redan frälsta. Jag kan så klart inte klandra dig om du skulle känna ingenting. Själv gillar jag den mycket. Den är modig, melankolisk och ett annorlunda sätt att göra film.
Säg att jag hävdar att den är en frisk fläkt i tider av predikande från icke frälsta. Förstår du vad jag menar med det, och håller du med? I så fall kommer du säkert att gilla "Fatherland". I så fall är den som ett hemligt handslag mellan dig och mig, mellan Dritteman och dig, och mellan Ken Loach och dig.
"Fatherland" finns som en av fyra filmer i en Ken Loach-box, som tyvärr verkar vara på väg att ta slut på webbutikerna. Själv beställde jag den för blott 99 kronor via Discshop, där två exemplar finns kvar i skrivande stund.
Ingen trailer hittade jag heller. Snart kommer den vara utraderad från historien.
Låt oss se. 1985 blir Dritteman icke önskvärd i sitt hemland på grund av sina regimkritiska texter. Han tvingas i exil och hamnar i Västberlin. De styrande där vädrar morgonluft och välkomnar honom med öppna armar. Han tilldelas ett skivbolag och en agent (Cristine Rose), som möter honom direkt vid gränsen. De ser honom som en chans till ekonomisk vinst och propaganda för väst, något han är totalt ointresserad av. Han upptäcker att kapitalismen är lika kontrollerande som kommunismen, men genom andra metoder.
Ingenstans känner han sig hemma. Familjen och alla vänner har han kvar på andra sidan muren. Den enda möjliga kontakten med sitt forna liv har han i fadern, som råkade ut för samma öde när Klaus var fyra år. Det var sista kontakten de två hade. Tillsammans med den franska journalisten Emma (Fabienne Babe) styr han kosan mot Cambridge, England, dit enda spåret pekar. Resan innebär en uppgörelse med såväl familjen Drittemans som socialismens och Tysklands historia - allt det som utgör hans fädernesland.
"Fatherland" är en liten, djupt personlig historia. Men i bakgrunden ligger också en komplex väv av storpolitik, propaganda och kallt krig. Regissören Ken Loach låter mycket av dramatiken vila på dessa underströmmar, medan ytan är stillsam, närmast dokumentär.
Metoden han använder är lika enkel som genial. Han placerar kameran på halvdistans och zoomar in för att övervaka situationen utifrån. Detta gör att bilden saknar ett element av djup, men den förlusten kompenseras av ett djup av ett annat slag. Befriad från stilistik närmar han sig istället socialrealismens kärna - människorna. Med kameran långt borta kan skådespelarna släppa tanken på den och istället agera naturligt. Loachs filmer har aldrig varit vackert fotograferade, men som humanistiska skildringar är de betydligt vackrare.
Vanliga människor tillåts vara vanliga utåt och inåt. Vi betraktar dem som aktörer i det riktiga livets teater. Huvudrollen spelas av Gerulf Pannach, och berättelsen är i stort sett hans egen. Han var själv artist i Östtyskland, där han fängslades innan han deporterades. Att han är en utmärkt skådespelare kan bero på att han spelar sig själv i sitt livs roll. Han är fåordig, lågmäld och observerande som om han ständigt samlar textmaterial. Filmen präglas av detta. När han uppträder får han utlopp för allt. Rösten är stark. Ta den ifrån honom, och vad har han kvar?
Filmen är i grund och botten uppdelad i två delar; dels Drittemans iakttagelser av väst, dels hans sökande efter fadern. Personligen tycker jag den första fungerar bättre. Loachs tillbakadragna stil är en oerhörd tillgång när han ska presentera Drittemans nya hemvist, såsom han själv ser den som främling. Men när en rakare handling tar vid i andra delen, hamnar distansen och det outtalade liksom i vägen för detaljerna. Huruvida du ens uppfattar viktig exposition beror på om du är fokuserad nog att lägga ihop ett och annat. Jag klagar inte på komplexa filmer, men Loach är en bättre observatör än berättare.
Så om du gillar "Fatherland" beror mycket på ditt intresse för politik och historia. Man kan väl hävda att Loach predikar för oss redan frälsta. Jag kan så klart inte klandra dig om du skulle känna ingenting. Själv gillar jag den mycket. Den är modig, melankolisk och ett annorlunda sätt att göra film.
Säg att jag hävdar att den är en frisk fläkt i tider av predikande från icke frälsta. Förstår du vad jag menar med det, och håller du med? I så fall kommer du säkert att gilla "Fatherland". I så fall är den som ett hemligt handslag mellan dig och mig, mellan Dritteman och dig, och mellan Ken Loach och dig.
"Fatherland" finns som en av fyra filmer i en Ken Loach-box, som tyvärr verkar vara på väg att ta slut på webbutikerna. Själv beställde jag den för blott 99 kronor via Discshop, där två exemplar finns kvar i skrivande stund.
Ingen trailer hittade jag heller. Snart kommer den vara utraderad från historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar