Joe (2013)

Visste jag inte bättre, skulle jag tro att krutdurken Nicolas Cage uppsåtligen har ägnat sin karriär åt att bereda marken för just denna roll. Han spelar Joe Ransom, den hetlevrade kåkfararen med hjärta av guld, i dramat med titeln "Joe". Gosse, vilket energi som lurar i den kroppen. Cage har genom åren hittat fysiska sätt att ge uttryck för det mesta som trängs inuti en människa. Han sparar aldrig på någonting. Vi har sett det i film efter film, och i "Joe" ser vi honom brottas med en inre glöd som han aldrig får uttrycka, för om han gör det förlorar han. 

Här briljerar han i en välskriven roll, äntligen, på samma sätt som han kunde göra i fornstora dagar. Vad roligare är, det är en karaktärsdriven film och hans insats bidrar väsentligen till filmens kvalitet. Du får ursäkta om jag ägnar mig åt att beskriva honom och hans värld för en stund, men detta är socialrealism och det hör liksom genren till:

Efter att ha suttit fängslad för att ha skadat några poliser har Joe lagens argusöga över sig. Han kände sig förföljd och trakasserad redan innan, och nu är han på väg att implodera. Inombords bär han på en frustration som han måste få utlopp för. Lyckligtvis har han en sysselsättning. Han har kontrakt att förgifta träd så att de dör och lagligen kan avverkas till förmån för bättre plantor. Så spenderar han sina dagar, han förgiftar andras träd, och kvällarna ägnar han åt att förgifta sig själv med hjälp av cigarretter och alkohol.

Folk flockas kring honom. Han är en av samhällets stöttepelare. Han är arbetsgivaren, polaren, pokerpartnern, beskyddaren, slaktaren, älskaren, ärkefienden. Så sakteliga kommer en ny roll över honom, den som fadersfigur. Pojken Gary (Tye Sheridan) är ny på orten och snubblar över Joes arbetslag en dag i skogen. Gary är ständigt i palaver med sin biologiske far (Gary Poulter), som dagligen slår honom och förnedrar sig själv i sin jakt efter sprit. Pojken får ta ansvar för hela familjen, som utöver honom själv och fadern består av en mor och en syster.

Han tar anställning hos Joe, som snabbt blir en idol för den unge grabben. I deras första möte tyglar Joe en farlig giftorm. Det måste verka som ett trendbrott i Garys värld. För vem kan annars tygla gift på detta sätt? De två blir goda vänner och Joe hittar till sist en annan anledning än tvång att plocka fram sina bästa sidor.

De båda lever i en småstad där människorna är som sin omgivning. Man kan undra om de skapar miljön eller om miljön skapar dem, men det spelar ingen roll. Staden vet om att den är döende och människorna underlättar processen. Det är en symbios och döden är dess näring här. Giftet är den minsta gemensamma nämnaren. Gift som söndrar och härskar, som strömmar genom venerna, och tar sig uttryck i allt som sägs och hur det sägs. 

"Joe" är ett socialdrama, vilket innebär att handlingen begränsas av ramarna som samhället sätter. Här är de väldigt snäva. Kanske har filmen inte ens en handling, för en sådan implicerar någon form av utveckling. "Joe" är snarare en historia i avveckling. Berättelsen finns inte i omgivningen, som är fast i ett destruktivt kretslopp. Den finns snarare i människorna. Den finns i Joe, den finns i Gary, men i alla andra verkar den vara över. De kan samsas och ha kul tillsammans, framförallt kamraterna inom Joes arbetslag som finner styrka i enighet, men filmens poäng tycks vara att de då istället sprider sitt gift utåt.

Regissör David Gordon Green har länge varit alla cineasters älskling men har sedan några år hamnat i onåd hos sina fans efter några lättviktiga Hollywoodkomedier, exempelvis "Your Highness" och "Pineapple Express". "Joe" och föregångaren "Prince Avalanche" visar på en återgång till den D.G.G. vi lärde oss att älska. Och med "vi" menar jag "ni", för "Joe" är otroligt nog den första av hans filmer jag ser. Lita på att det blir fler.

Detta är typen av film som lever nära verkligheten i både tanke och utförande. Att berömma den är att beskriva den, och jag vill inte ta det arbetet ifrån er mer än jag redan gjort. Den skildrar samma del av världen som filmen "Mud", men berättelsen om människorna verkar snarare hämtade från "Taxi Driver". Joe Ransom är en Travis Bickle om Travis hade varit populär. Det är ingen film att fly vardagen med, för den drar dig bara längre ned och ger inget andningsutrymme. Jag kan tycka att den hade kunnat få fram sina poänger utan att vara så lång som två timmar, eller att den hade kunnat ägna mer tid åt Joes och Garys spirande fader-son-relation, men vad hade jag gått miste om då?

Jag hyrde den på Headweb, där den är ganska ny. Den finns även på övriga streamingsajter märker jag. Leta upp bästa priset och se!