"The Purge: Anarchy" är uppföljaren till den misslyckade skräckthrillern "The Purge". Första filmen tecknade ett skrämmande framtidsscenario - vad händer om alla lagar sätts ur spel under en natt om året, i en statssanktionerad "rensning"?
Tyvärr svek den alla löften om samhällskritik genom att bara låta den utspelas inom en och samma byggnad, där en överklassfamilj angrips av maskerade psykopater. Varför i herrans namn laborera med samhällets regler, och sedan skapa en historia som helt struntar i samhället? Det är så knäppt som att köpa en dyr kikare, och sedan bara använda den för att spionera på grannen.
Och förresten, ligister som invaderar hem på film skiter väl i om de har lagen på sin sida?
Uppföljaren tar ett steg i rätt riktning och visar oss en större bild av vad som kan tänkas hända nere på stan under en utrensning. Befolkningen delas upp i de som dödar och de som försöker undvika dem som dödar. De förra försöker bryta sig in hos de senare, som försöker barrikadera sig. Filmen skildrar tre grupper av människor som av olika anledningar fastnar utomhus när startskottet går. Av en slump sammanstrålar de allesammans och måste tillsammans kämpa för att hålla sig vid liv tills slutsignalen ljuder.
Fast en av dem har en dold agenda. 'Sergeant' (Frank Grillo) kallas han, hårdingen som tänker använda natten till att hämnas på mannen som körde ihjäl hans son och sedan gick fri. Sergeant vet precis var denne bor, och så fort natten inleds börjar han bege sig den långa vägen dit, trots faran det innebär. Vad han borde tänkt på är att han hade kunnat bespara sig halva mödan, bara genom att åka dit innan, vänta utanför till utrensningen börjar och sedan genomföra sitt dåd.
Men då hade han ju inte fått se utrensningen med egna ögon. Han hade inte fått inse att våld föder våld, att människor är mer komplexa än han trodde, och att staten har ett våldsmonopol av en anledning, och så vidare. Dessa insikter kommer inte som någon överraskning, och därför inte heller med någon större kraft. Men det är den resan vi får dela med Sergeant och hans nyfunna vänner.
Mer uppseendeväckande är när filmen visar att utrensningen dessutom har blivit underhållning för privilegierade. Här snuddar den skrivande regissören James DeMonaco äntligen vid den kittlande analogi som följer på själva förutsättningen. När man tänker efter påminner hela "Purge"-fenomenet äckligt mycket om tillståndet 'krig'. De rika påminner om västvärlden. De fattiga påminner om... ja, välj själv. Vi får under några rafflande minuter följa utrensningen ur de rikas perspektiv, där de både är åskådare och deltagare med oddsen i sin favör. Dessa scener kommer för sent, de är för få, men de är filmens bästa.
Denna film är ett par klasser bättre än föregångaren. Orättvist nog är första "Purge"-filmen dess största brist, för på grund av den betraktade jag "The Purge: Anarchy" med överdrivet nitiska glasögon. Det var helt ofrivilligt, jag svär. Men det betyder lik förbannat att jag fann en hel del brister som jag inte kan bortse från.
DeMonaco är duglig som filmare, men han behöver bolla sina idéer med någon. På samhällsnivå delar jag inte hans tro på effekten av en "Purge"-natt, och jag tycker inte han har bevisat att han bryr sig särskilt mycket. Som jag upplever det exploaterar han mest sin fina idé för att göra underhållning. På det planet gör han sitt jobb, vilket nästan är kontraproduktivt. Gillar vi det vi ser, så blir vi ju som filmens privilegierade, när allt man vill känna är äckel och avsky.
En tredje del är under produktion, och till dess release hoppas jag att DeMonacos lärlingsperiod är över. Tills dess hoppas jag att konceptet växer till den ursinniga protest som finns där någonstans.
Tyvärr svek den alla löften om samhällskritik genom att bara låta den utspelas inom en och samma byggnad, där en överklassfamilj angrips av maskerade psykopater. Varför i herrans namn laborera med samhällets regler, och sedan skapa en historia som helt struntar i samhället? Det är så knäppt som att köpa en dyr kikare, och sedan bara använda den för att spionera på grannen.
Och förresten, ligister som invaderar hem på film skiter väl i om de har lagen på sin sida?
Uppföljaren tar ett steg i rätt riktning och visar oss en större bild av vad som kan tänkas hända nere på stan under en utrensning. Befolkningen delas upp i de som dödar och de som försöker undvika dem som dödar. De förra försöker bryta sig in hos de senare, som försöker barrikadera sig. Filmen skildrar tre grupper av människor som av olika anledningar fastnar utomhus när startskottet går. Av en slump sammanstrålar de allesammans och måste tillsammans kämpa för att hålla sig vid liv tills slutsignalen ljuder.
Fast en av dem har en dold agenda. 'Sergeant' (Frank Grillo) kallas han, hårdingen som tänker använda natten till att hämnas på mannen som körde ihjäl hans son och sedan gick fri. Sergeant vet precis var denne bor, och så fort natten inleds börjar han bege sig den långa vägen dit, trots faran det innebär. Vad han borde tänkt på är att han hade kunnat bespara sig halva mödan, bara genom att åka dit innan, vänta utanför till utrensningen börjar och sedan genomföra sitt dåd.
Men då hade han ju inte fått se utrensningen med egna ögon. Han hade inte fått inse att våld föder våld, att människor är mer komplexa än han trodde, och att staten har ett våldsmonopol av en anledning, och så vidare. Dessa insikter kommer inte som någon överraskning, och därför inte heller med någon större kraft. Men det är den resan vi får dela med Sergeant och hans nyfunna vänner.
Mer uppseendeväckande är när filmen visar att utrensningen dessutom har blivit underhållning för privilegierade. Här snuddar den skrivande regissören James DeMonaco äntligen vid den kittlande analogi som följer på själva förutsättningen. När man tänker efter påminner hela "Purge"-fenomenet äckligt mycket om tillståndet 'krig'. De rika påminner om västvärlden. De fattiga påminner om... ja, välj själv. Vi får under några rafflande minuter följa utrensningen ur de rikas perspektiv, där de både är åskådare och deltagare med oddsen i sin favör. Dessa scener kommer för sent, de är för få, men de är filmens bästa.
Denna film är ett par klasser bättre än föregångaren. Orättvist nog är första "Purge"-filmen dess största brist, för på grund av den betraktade jag "The Purge: Anarchy" med överdrivet nitiska glasögon. Det var helt ofrivilligt, jag svär. Men det betyder lik förbannat att jag fann en hel del brister som jag inte kan bortse från.
DeMonaco är duglig som filmare, men han behöver bolla sina idéer med någon. På samhällsnivå delar jag inte hans tro på effekten av en "Purge"-natt, och jag tycker inte han har bevisat att han bryr sig särskilt mycket. Som jag upplever det exploaterar han mest sin fina idé för att göra underhållning. På det planet gör han sitt jobb, vilket nästan är kontraproduktivt. Gillar vi det vi ser, så blir vi ju som filmens privilegierade, när allt man vill känna är äckel och avsky.
En tredje del är under produktion, och till dess release hoppas jag att DeMonacos lärlingsperiod är över. Tills dess hoppas jag att konceptet växer till den ursinniga protest som finns där någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar