Tänk om Adam (Tom Hiddleston) och Eva (Tilda Swinton) i själva verket var de första vampyrerna, och har levt sida vid sida med oss sedan begynnelsen. De har sett tidsåldrar passera, de har sett stormakter komma och gå. De har upplevt den vida världen och sett människans plats i den raseras och byggas upp på nytt. De har lärt känna de genier vi dödliga haft att erbjuda - diskuterat teorier med Newton, komponerat åt Mozart, skrivit dramer åt Shakespeare, inspirerat Lord Byron - och har i sin tur dragit lärdom av dem alla i ett ömsesidigt utbyte av konst och vetenskap.
Det finns ingenting de inte känner till. Tänk vilket helhetsperspektiv man får när man är odödlig.
Som varelser är de båda av den sort som fått representera hela vampyrväsendet den senaste tiden - vackra, indragande, mystiska och magra som om de drivs av omättlig hunger. Men de är inga monster. För att stilla hungern dricker de blod, som de fixar genom svarthandel. De dödar ingen om de inte måste. De är som människor, men ensamma och befriade från naturligt åldrande. Med hela historien i backspegeln, så lever de nu på olika platser i världen och begråter vart den är på väg. Människorna (eller "zombies" som de kallar dem) förstör sina kroppar och sin omvärld. Filmen skildrar världens svanesång ur perspektivet på ett par som följt hela dess levnad.
Med andra ord - ni skräckfilmsfantaster bör leta efter någonting annat. "Only Lovers Left Alive" är ett drama så lågmält, liksom på dekis, att det påminner om en fest som är över för länge sedan. Dess aktörer börjar vakna upp för att möta konsekvenserna. Och hela "Only Lovers Left Alive" är så distanserad och avmätt - den är liksom omvärvd i denna utmattning.
Regissören och manusförfattaren heter Jim Jarmusch, en meriterad filmare jag inte har några större erfarenheter av (möjlig kandidat för kommande maraton?). I tonåren såg jag hans "Down By Law" och gillade den. Långt senare såg jag "Broken Flowers" och gillade den inte. Det är allt. Men så mycket har jag förstått att man inte bara ser en Jarmusch-film och lämnar den därhän. Som tur var dröjde jag några dagar med denna recension, för när eftertexterna rullade var jag långt ifrån "färdig" med den. Jag är nog inte klar ännu, och lär nog inte bli det förrän jag ser den igen.
Jarmusch placerar Adam och Eva geografiskt långt från varandra till en början. Men det är uppenbart att de hör ihop. De är varandras motpoler - hon bär vitt, han svart; hon är utåtriktad, han introvert; hon är öppen och nyfiken på omvärlden, han innesluten och paranoid; hon konsumerar kultur med frisk aptit, han är kreativ inom allsköns konstnärliga och tekniska områden. I en överlagd fotografisk komposition låter Jarmusch dem ligga tätt omslingrade i sängen. De liknar Yin och Yang. Kort sagt - de kompletterar varandra, och tillsammans representerar de mänsklighetens största och bästa helhet.
När filmen börjar beställer Adam en skräddarsydd revolverkula, mässingsmantlad och av ett speciellt träslag. Han stoppar den i sin revolver. Vi som kan vår mytologi anar precis vad den kan göra - döda vampyrer. Som dramatikern Anton Tjechov (han var säkert bekant med dessa vampyrer) sa, visar man en bössa i första akten, ska den avfyras innan den tredje. Så när filmen är så underdramatiserad, väntar man liksom på detta pistolskott. Vid de avgörande vändpunkterna ligger hela tiden denna revolver i bakhuvudet. Den ligger där och skaver.
Adam bor i motorstaden Detroit, en plats där nedlagda industrier tornar mot himlen som jättelika gravstenar. Det är där större delen av filmen utspelar sig. Där skapar han sin musik - han kallar den "begravningsmusik" - och tycks vältra sig i 60-talsnostalgi, och kanhända var det hans glansperiod. Nu tycks han redo att möta slutet. Han ringer efter Eva, som bor i Tanger, Marocko, och hon flyger till Detroit för att revitalisera honom. Och så sakteliga börjar han väl finna hopp om liv - tills Evas yngre syster Ava (Mia Wasikowska) en natt våldgästar hans lägenhet.
Hon kommer in som en virvelvind och lyckas på några timmar förändra villkoren för deras samvaro totalt, när hon... Men ah, avslöjar jag mer av handlingen hamnar jag i spoiler-territorium. Storyn är heller inte i främsta rummet här. Den är underställd karaktärerna, som tycks underställda den rådande atmosfären, som tycks underställd... nå, vad?
Jag såg "Only Lovers Left Alive" med ett märkvärdigt jämnmod, relativt oberörd, men aldrig uttråkad och ständigt imponerad av fotot och skådespeleriet. Somliga scener snappade jag upp, och vissa repliker och en del symbolik i det lilla etsade sig fast i minnet. Efter filmen tänkte jag på detta, hur det kanske hörde ihop och började koppla samman allt. Detta är ett arbete som kan ge en film mervärde, som gör den större än summan av sina delar.
Under den stillsamma ytan finns en större historia, berättelsen om det vi aldrig öppet fick ta del av. Det här är en film som låter din perception samarbeta med din fantasi. För att ge oss utrymmet att utföra det jobbet, berättar Jarmusch sin historia sävligt och distanserat. När du ser den en andra gång, är det som om du ser en ny film, som är baserad på alla dina slutsatser från förra titten.
Detta arbete är förstås ett privilegium för oss som har rätt intressen, tillräckligt tålamod och en fritid utan stress. Det är en film för oss som gillar att gå till botten med saker. Som har upptäckt att vissa filmer kan växa medan man inte ser. Det är, kort sagt, inte en film för alla. Men gillar du berättande och konst i allmänhet har du något riktigt mäktigt att ta del av här.
Vilka lysande insikter skulle vi som individer få om inte döden fanns att sätta stopp för utvecklingen? Jag har själv gått i de funderingarna och tänkte ett tag på att skriva en vampyrhistoria på ämnet. Nu hann Jim Jarmusch före, och mäkta glad är jag för det, för "Only Lovers Left Alive" är förstås en mycket bättre historia än jag någonsin hade mäktat med att skapa. Jag ger den inte högsta betyg (fyra stjärnor), men se det mer som en anmodan till mig själv att återvända till denna film nån gång i framtiden och rätta till felet. Den har potential att bli en favorit, och den offrar mycket publikfrieri för att istället tilltala en utvald skara människor. Jag beundrar sådant. I synnerhet när jag är en av dem.
"Only Lovers Left Alive" är ny på streamingtjänsterna. Jag hyrde den på Headweb.
Det finns ingenting de inte känner till. Tänk vilket helhetsperspektiv man får när man är odödlig.
Som varelser är de båda av den sort som fått representera hela vampyrväsendet den senaste tiden - vackra, indragande, mystiska och magra som om de drivs av omättlig hunger. Men de är inga monster. För att stilla hungern dricker de blod, som de fixar genom svarthandel. De dödar ingen om de inte måste. De är som människor, men ensamma och befriade från naturligt åldrande. Med hela historien i backspegeln, så lever de nu på olika platser i världen och begråter vart den är på väg. Människorna (eller "zombies" som de kallar dem) förstör sina kroppar och sin omvärld. Filmen skildrar världens svanesång ur perspektivet på ett par som följt hela dess levnad.
Med andra ord - ni skräckfilmsfantaster bör leta efter någonting annat. "Only Lovers Left Alive" är ett drama så lågmält, liksom på dekis, att det påminner om en fest som är över för länge sedan. Dess aktörer börjar vakna upp för att möta konsekvenserna. Och hela "Only Lovers Left Alive" är så distanserad och avmätt - den är liksom omvärvd i denna utmattning.
Regissören och manusförfattaren heter Jim Jarmusch, en meriterad filmare jag inte har några större erfarenheter av (möjlig kandidat för kommande maraton?). I tonåren såg jag hans "Down By Law" och gillade den. Långt senare såg jag "Broken Flowers" och gillade den inte. Det är allt. Men så mycket har jag förstått att man inte bara ser en Jarmusch-film och lämnar den därhän. Som tur var dröjde jag några dagar med denna recension, för när eftertexterna rullade var jag långt ifrån "färdig" med den. Jag är nog inte klar ännu, och lär nog inte bli det förrän jag ser den igen.
Jarmusch placerar Adam och Eva geografiskt långt från varandra till en början. Men det är uppenbart att de hör ihop. De är varandras motpoler - hon bär vitt, han svart; hon är utåtriktad, han introvert; hon är öppen och nyfiken på omvärlden, han innesluten och paranoid; hon konsumerar kultur med frisk aptit, han är kreativ inom allsköns konstnärliga och tekniska områden. I en överlagd fotografisk komposition låter Jarmusch dem ligga tätt omslingrade i sängen. De liknar Yin och Yang. Kort sagt - de kompletterar varandra, och tillsammans representerar de mänsklighetens största och bästa helhet.
När filmen börjar beställer Adam en skräddarsydd revolverkula, mässingsmantlad och av ett speciellt träslag. Han stoppar den i sin revolver. Vi som kan vår mytologi anar precis vad den kan göra - döda vampyrer. Som dramatikern Anton Tjechov (han var säkert bekant med dessa vampyrer) sa, visar man en bössa i första akten, ska den avfyras innan den tredje. Så när filmen är så underdramatiserad, väntar man liksom på detta pistolskott. Vid de avgörande vändpunkterna ligger hela tiden denna revolver i bakhuvudet. Den ligger där och skaver.
Adam bor i motorstaden Detroit, en plats där nedlagda industrier tornar mot himlen som jättelika gravstenar. Det är där större delen av filmen utspelar sig. Där skapar han sin musik - han kallar den "begravningsmusik" - och tycks vältra sig i 60-talsnostalgi, och kanhända var det hans glansperiod. Nu tycks han redo att möta slutet. Han ringer efter Eva, som bor i Tanger, Marocko, och hon flyger till Detroit för att revitalisera honom. Och så sakteliga börjar han väl finna hopp om liv - tills Evas yngre syster Ava (Mia Wasikowska) en natt våldgästar hans lägenhet.
Hon kommer in som en virvelvind och lyckas på några timmar förändra villkoren för deras samvaro totalt, när hon... Men ah, avslöjar jag mer av handlingen hamnar jag i spoiler-territorium. Storyn är heller inte i främsta rummet här. Den är underställd karaktärerna, som tycks underställda den rådande atmosfären, som tycks underställd... nå, vad?
Jag såg "Only Lovers Left Alive" med ett märkvärdigt jämnmod, relativt oberörd, men aldrig uttråkad och ständigt imponerad av fotot och skådespeleriet. Somliga scener snappade jag upp, och vissa repliker och en del symbolik i det lilla etsade sig fast i minnet. Efter filmen tänkte jag på detta, hur det kanske hörde ihop och började koppla samman allt. Detta är ett arbete som kan ge en film mervärde, som gör den större än summan av sina delar.
Under den stillsamma ytan finns en större historia, berättelsen om det vi aldrig öppet fick ta del av. Det här är en film som låter din perception samarbeta med din fantasi. För att ge oss utrymmet att utföra det jobbet, berättar Jarmusch sin historia sävligt och distanserat. När du ser den en andra gång, är det som om du ser en ny film, som är baserad på alla dina slutsatser från förra titten.
Detta arbete är förstås ett privilegium för oss som har rätt intressen, tillräckligt tålamod och en fritid utan stress. Det är en film för oss som gillar att gå till botten med saker. Som har upptäckt att vissa filmer kan växa medan man inte ser. Det är, kort sagt, inte en film för alla. Men gillar du berättande och konst i allmänhet har du något riktigt mäktigt att ta del av här.
Vilka lysande insikter skulle vi som individer få om inte döden fanns att sätta stopp för utvecklingen? Jag har själv gått i de funderingarna och tänkte ett tag på att skriva en vampyrhistoria på ämnet. Nu hann Jim Jarmusch före, och mäkta glad är jag för det, för "Only Lovers Left Alive" är förstås en mycket bättre historia än jag någonsin hade mäktat med att skapa. Jag ger den inte högsta betyg (fyra stjärnor), men se det mer som en anmodan till mig själv att återvända till denna film nån gång i framtiden och rätta till felet. Den har potential att bli en favorit, och den offrar mycket publikfrieri för att istället tilltala en utvald skara människor. Jag beundrar sådant. I synnerhet när jag är en av dem.
"Only Lovers Left Alive" är ny på streamingtjänsterna. Jag hyrde den på Headweb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar