"Devi" - En indisk pärla från 1960, och min första Satyajit Ray-film. En åldring drömmer en natt att hans vuxna dotter är en inkarnation av Kali, hindugudinnan som härskar över tid, förändring, kraft och förödelse. Övertygad om att drömmen är sann, börjar han avguda henne och sprida budskapet om hennes natur. Dotterns make försöker få fadern att besinna sig, men pappan får massorna med sig, och snart börjar även dottern själv tveka. Jag såg den tidigt på året, innan jag börjat blogga, så tyvärr minns jag inte så mycket mer än tilltagande utmattningen i hennes blick när folket börjar påbörda henne alla sina bekymmer. Den bilden bär jag med mig för alltid. "Devi" är som en tyst protest från dem som är fångna mitt i det "fria" samhället, och står som filmupplevelse orubblig efter alla dessa årtionden. Se den här.
---
"The Legend of Drunken Master" - Vettetusan vad den egentligen handlade om, men fysiska filmer som denna handlar inte om story, utan den andra betydelsen av ordet "handling", alltså aktion, dåd, åtgärd. Kroppen är kampsportsfilmens bokstäver och kroppsrörelser dess språk. Vår hjälte blir oövervinnerlig genom att berusa sig. Nu använder han sin "Drunken"-teknik för att krossa ruttna kapitalister som medelst våld bl.a. förhindrar arbetare från att lämna fabriken. "The Legend of Drunken Master" är både bästa komedi och actionfilm från mitt förra år. Och nog är han en av mina favoritskådisar, den dödsföraktande, oförarglige kampsportskomikern Jackie Chan. Att han ännu lever måste vara det starkaste tecknet på att skyddsänglar verkligen finns. Titta bara. Av dem jag sett är denna hans bästa film, jämte "Police Story". Bäst av allt: du ser den lätt som en plätt via Netflix.
---
"Ingen riktig finne" - Finstämd finsk musikalisk dokumentär om en far och son på resa tillbaka till en plats i deras svenska förflutna. Resan är dels ett sökande efter identitet i den svenska folksjälen, dels den "male bonding" som blir konsekvensen av att sätta två vuxna intill varandra, mil efter mil, i framsätena på en bil. "Jag är svag för sånt här. Som åhörare skärper man sinnena utav respekt för vad som händer på skärmen - som om åratal av machokultur är på väg att rämna och två nära människor är på väg att finna varandra på riktigt."
---
"Inside Llewyn Davis" - Oscar Isaac briljerar som Llewyn Davis, folksångaren utan ett folk. Han är en fiktiv rollfigur, men rör sig i det verkliga Greenwich Village, New York, på 60-talet, bland skuggorna av en spirande Bob Dylan med flera. En nästan äckligt perfekt skildring av patologisk ensamhet signerad bröderna Coen. "För mig är "Inside Llewyn Davis" en av de filmer som hittar rätt tonläge från allra första bildrutan och sedan aldrig tar en falsk ton. Coens är så säkra, och det har de varit så länge, att man aldrig behöver oroa sig." Denna årslista kommer utan inbördes rangordning, men strunt samma: "Inside Llewyn Davis" var årets överlägset bästa film.
---
"Katharina Blums förlorade heder" - Politisk, vital, feministisk och engagerande. En kollaboration mellan äkta paret Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta, och den första filmen i mitt von Trotta-maraton. Ska jag vara ärlig var jag lagom entusiastisk inför det, men starten kunde inte blivit bättre. Politisk film, som så tydligt tar ställning mot etablerade institutioner, är numera så ovanlig att jag hade glömt vilken deltagande vrede den kan väcka i åskådaren.
Men det är i det lilla, i det personliga och det mänskliga som "Katharina Blums förlorade heder" blir engagerande - allt det vi måste värna om när stora maktapparater vill ha sitt. "Därför är filmen politisk, därför är den radikal och därför är den "farlig". Om du kan hantera sånt, har du en riktig pärla i denna film. Ingen vågar längre göra politisk film, för det kan verka frånstötande på vissa. Man tappar den publik som inte håller med, och man tappar marknadsandelar och intäkter."
---
Och sista fem filmerna kommer så småningom. Au revoir!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar