"Agorafobi" är den vetenskapliga benämningen på vad vi brukar kalla "torgskräck", rädsla för öppna platser. I nya, spanska thrillern "The Last Days" drabbar den världen likt en masspsykos och med en sån kraft att mänskligheten hotas av utplåning. Människor som lämnar sina trygga bostäder dör av skräck. Det, mina damer och herrar, kallar jag uppslag till en mäktig allegori om den fysiska isolering som följer på 24-timmarssamhället.
Idén är så inspirerande att jag hyrde filmen på studs, bara för att ganska omgående bli besviken, på exakt samma sätt som var fallet med filmen "The Purge". Mitt hopp spolas bort ungefär då filmens två huvudpersoner, Marc (Quim Gutiérrez) och Enrique (Jose Coronado), trillar ned i Barcelonas kloaker och tunnelbanesystem, där filmen i hög grad utspelar sig. Filmens upphovsmän, David och Àlex Pastor, lämnar med andra ord samhället därhän och skapar en snäv historia underjords istället. Marc och Enrique måste trampa kilometervis genom mörker för att återförenas med sina nära och kära. Och hur påverkas världen av att de återförenas då? Vem vet...
Som allegori fungerar den ju ändå, men den säger egentligen ingenting. Thrillern som träder fram i dess ställe är av konventionell apokalyptisk karaktär. Marc och Enrique möter mycket rovgirighet och lite medmänsklighet längs sin färd. Och så klart litar de inte på varandra. Vissa scener fungerar väl, framför allt det ögonblick vi väntar på hela filmen - när någon till slut måste trotsa denna torgskräck. Några av genrens grundläggande moraliska dilemman betas av med sådan pliktskyldighet att du kanske aldrig ens märker dem. Hur ska vi fördela de resurser som finns kvar? Till vilka djuriska avgrunder måste vi förfalla innan vi kan sluta kalla oss mänskor? Vilket pris ska vi betala för att få det vi vill? Är ett sånt här liv värt att leva?
Hollywood tenderar att snappa upp filmer som "The Last Days" och göra nyinspelningar av dem. Men här har bröderna Pastor redan gjort hela jobbet, framförallt med ett hoppingivande slut som är så symboliskt laddat att ett kyrkfönster framstår som en dagisteckning i jämförelse.
Den större bilden åskådliggörs bara i förbifarten på TV-skärmarnas nyhetsutsändningar. Rapporterna visar att åkomman sprider sig världen över. Såvitt jag minns kallar de den aldrig vid dess rätta namn - agorafobi - vilket lämnar frågan öppen: vad är det som har drabbat oss? När bröderna Pastor kringgår svaret och beger sig ned i dunkla tunnlar för lite underhållning kommer jag på det - "allegorafobi"! Men inte blir jag något gladare för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar