Passa dig. Många verkar ogilla "Evil Underground", eller "The Burrowers" som den ursprungligen hette, och jag kan förstå varför. Jag själv, till exempel, velade fram och åter, och mitt betyg landade på en 3:a - inte för att det föll sig naturligt, utan för att jag slutligen bestämde mig.
När jag sitter och skriver detta en vecka i efterhand, minns jag de bra bitarna, medan jag har glömt de dåliga. Var ditt betyg hamnar beror på din inställning till hela systemet med genrer. Om du ser en skräckis, måste du då ha en fullödig skräckis från start till mål? Vill du bli konstant rädd? Om så är fallet, är "Evil Underground" en 1:a. Om inte, så växer den i takt med din tolerans för det avvikande.
Handlingen tilldrar sig 1879 i nybyggarnas Dakota. I och med det faller den under kategorin "western", och den är westernfilmen trogen. Detta hjälper oss att förstå världen, människorna och deras inskränkta rasism. Filmen skildrar en tid och plats av naiv strävan och framåtanda. Mänskors mentala och fysiska styrka prövas ständigt och omvärlden är en hotbild tills den kan civiliseras. Faktiskt har de all anledning att vara rädda. Någonting rövar bort människor från deras hem om natten. Kvar finns bara ett spår av hål i marken. Nybyggarna lägger all skuld på indianerna.
Så när den tilltänkta flickvännen till en av dem, irländaren Fergus Coffey (Karl Geary), rövas bort ger han sig på indianjakt tillsammans med tre kollegor. Clay (Clancy Brown) är gruppens råbarkade ledare, en antihjälte av Clint Eastwood-stuk, som verkar tillfreds bara så länge han får befinna sig i obygden och bana väg för resten av mänskligheten. Coffey är hans motsats, och tycks redo att stadga sig så fort han får tillfälle. Parcher (William Mapother) befinner sig nånstans däremellan, och får agera gruppens diplomat i alla lägen. Med sig har de en pojkspoling (Galen Hutchison) som är ivrig att få bevisa sin duglighet.
De kommer en stam som kallas "The Burrowers" på spåren. Den härjar i natten och sätter skräck i andra, fredligare indianer. Efterhand börjar nybyggarna tvivla på sina egna fördomsfulla slutsatser och anar att fienden är av en annan sort. I en riktigt obehaglig scen får vi, mer ingående än vi egentligen vill, reda på vad som händer de kidnappade. Denna scen är filmens enskilt bästa, och ger oss information som gör oss mer upplysta än dem vi följer.
Så detta är en skräckfilm, jag lovar, men under långa stunder döljer den sin skräck. Istället får vi följa det mestadels fruktlösa sökandet efter den. Medan detta försiggår passar istället J.T. Petty (manus och regi) på att ägna speltid åt dramatik, karaktärsutveckling och atmosfär. Att blanda fördomar med mörker, okunskap och känslor av skräck är ett genidrag. Har de inte alltid gått hand i hand?
När ondskan slutligen kommer till ytan i dess fulla prakt är den en besvikelse, visuellt sett, men de väl underbyggda omständigheterna gör att man ändå engagerar sig i vad som händer. "Evil Underground" använder ett historiskt scenario, men inte för att förklara de faktiska händelserna, utan för att förklara det psykologiska landskapet. Förklädd till en monsterrulle har vi här en film om gruppdynamik. Den klargör hur man, under omständigheter som dessa, väljer att följa en ledare inte för att han har rätt, utan för att han med patos säger att han har rätt. Nybyggarnas utsatta situation gjorde att man såg sig om efter människor och ledarskap. I själva antalet fanns trygghet och styrka, som måste varit välkomna tillskott hos varje isolerad, mörkrädd stackare.
Så återigen: "Evil Underground" är kanske ingen film för den som konstant vill bli rädd. Den är snarare en film för den som konstant vill vara rädd. På så sätt skulle du betrakta händelserna såsom nybyggarna själva gjorde. Detta kräver ett visst deltagande från dig, och kanske att du ser den under rätt förhållanden. Jag var inte beredd på detta, så de otäcka bitarna funkade inte riktigt på mig, men här fanns många andra kvaliteter som jag inte velat missa. Det är en mörk, suggestiv och lovande historia från en för mig okänd regissör jag har förhoppningar om.
Se den på Netflix, där den är ny.
När jag sitter och skriver detta en vecka i efterhand, minns jag de bra bitarna, medan jag har glömt de dåliga. Var ditt betyg hamnar beror på din inställning till hela systemet med genrer. Om du ser en skräckis, måste du då ha en fullödig skräckis från start till mål? Vill du bli konstant rädd? Om så är fallet, är "Evil Underground" en 1:a. Om inte, så växer den i takt med din tolerans för det avvikande.
Handlingen tilldrar sig 1879 i nybyggarnas Dakota. I och med det faller den under kategorin "western", och den är westernfilmen trogen. Detta hjälper oss att förstå världen, människorna och deras inskränkta rasism. Filmen skildrar en tid och plats av naiv strävan och framåtanda. Mänskors mentala och fysiska styrka prövas ständigt och omvärlden är en hotbild tills den kan civiliseras. Faktiskt har de all anledning att vara rädda. Någonting rövar bort människor från deras hem om natten. Kvar finns bara ett spår av hål i marken. Nybyggarna lägger all skuld på indianerna.
Så när den tilltänkta flickvännen till en av dem, irländaren Fergus Coffey (Karl Geary), rövas bort ger han sig på indianjakt tillsammans med tre kollegor. Clay (Clancy Brown) är gruppens råbarkade ledare, en antihjälte av Clint Eastwood-stuk, som verkar tillfreds bara så länge han får befinna sig i obygden och bana väg för resten av mänskligheten. Coffey är hans motsats, och tycks redo att stadga sig så fort han får tillfälle. Parcher (William Mapother) befinner sig nånstans däremellan, och får agera gruppens diplomat i alla lägen. Med sig har de en pojkspoling (Galen Hutchison) som är ivrig att få bevisa sin duglighet.
De kommer en stam som kallas "The Burrowers" på spåren. Den härjar i natten och sätter skräck i andra, fredligare indianer. Efterhand börjar nybyggarna tvivla på sina egna fördomsfulla slutsatser och anar att fienden är av en annan sort. I en riktigt obehaglig scen får vi, mer ingående än vi egentligen vill, reda på vad som händer de kidnappade. Denna scen är filmens enskilt bästa, och ger oss information som gör oss mer upplysta än dem vi följer.
Så detta är en skräckfilm, jag lovar, men under långa stunder döljer den sin skräck. Istället får vi följa det mestadels fruktlösa sökandet efter den. Medan detta försiggår passar istället J.T. Petty (manus och regi) på att ägna speltid åt dramatik, karaktärsutveckling och atmosfär. Att blanda fördomar med mörker, okunskap och känslor av skräck är ett genidrag. Har de inte alltid gått hand i hand?
När ondskan slutligen kommer till ytan i dess fulla prakt är den en besvikelse, visuellt sett, men de väl underbyggda omständigheterna gör att man ändå engagerar sig i vad som händer. "Evil Underground" använder ett historiskt scenario, men inte för att förklara de faktiska händelserna, utan för att förklara det psykologiska landskapet. Förklädd till en monsterrulle har vi här en film om gruppdynamik. Den klargör hur man, under omständigheter som dessa, väljer att följa en ledare inte för att han har rätt, utan för att han med patos säger att han har rätt. Nybyggarnas utsatta situation gjorde att man såg sig om efter människor och ledarskap. I själva antalet fanns trygghet och styrka, som måste varit välkomna tillskott hos varje isolerad, mörkrädd stackare.
Så återigen: "Evil Underground" är kanske ingen film för den som konstant vill bli rädd. Den är snarare en film för den som konstant vill vara rädd. På så sätt skulle du betrakta händelserna såsom nybyggarna själva gjorde. Detta kräver ett visst deltagande från dig, och kanske att du ser den under rätt förhållanden. Jag var inte beredd på detta, så de otäcka bitarna funkade inte riktigt på mig, men här fanns många andra kvaliteter som jag inte velat missa. Det är en mörk, suggestiv och lovande historia från en för mig okänd regissör jag har förhoppningar om.
Se den på Netflix, där den är ny.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar